Estniska frihetskriget

Estniska frihetskriget
Ägde rum 28 november 1918–3 januari 1920 Plats Norra Europa Utfall Estnisk seger Casus belli Röda arméns anfall Territoriella ändringar Estlands-Rysslands gräns fixerad
Stridande
Estland	Ryska SFSR	Landeswehr
Befälhavare och ledare
Johan Laidoner	Jukums Vācietis Sergei Kamenev	Rüdiger von der Goltz
Styrka
74 500 (Estlands armé), omkr. 4 000 finska frivilliga, vita ryssar, omkr. 200–400 skandinaver	160 000+	9 500
Förluster
5 600 döda 15 000 skadade 667 tillfångatagna	? döda ? skadade 10 000 tillfångatagna	?

Estniska frihetskriget (estniska: Eesti Vabadussõda; ryska: Эстонская освободительная война) är det krig som Estland, i efterdyningarna av första världskriget och oktoberrevolutionen i Ryssland, förde 28 november 1918–3 januari 1920 mot den sovjetryska Röda armén, och 1919 i Lettland mot Baltische Landeswehr och den så kallade Järndivisionen, i syfte att skydda och säkra republiken Estland.

Efter en inledande reträtt samlade Estland under general Johan Laidoner sina styrkor och drev ut Röda armén under vintern 1919. I juni samma år besegrades Baltische Landeswehr i det avgörande slaget vid Cēsis i Lettland. Kriget slutade med estnisk seger, vapenstillestånd den 3 januari 1920 och fredsfördraget i Tartu i februari, där Ryssland villkorslöst erkände Estlands självständighet. Estland stöddes av Storbritanniens flotta och frivilligkontingenter från bland annat Finland, Sverige och Danmark.

Bakgrund

11 november 1918 slöts vapenvila mellan Tyskland och de västallierade (ententen). 13 november ogiltigförklarade Rysslands regering, ledd av Vladimir Lenin, den med Tyskland tidigare slutna freden i Brest-Litovsk. 16 november gav Röda arméns överbefälhavare Jukums Vācietis order om att anfalla på bred front från Finska viken ner till Ukraina. 28 november trängde två divisioner ur Röda armén (sammanlagt 12 000 man) in över Estlands gräns.^{[källa behövs]}

Röda arméns anfall och estnisk motoffensiv

Organiserandet av Estlands krigsmakt låg då fortfarande i sin linda. Mindre än 2 000 man kunde skickas till fronten, utan en enda artilleripjäs till sitt förfogande. Under krigets första månad retirerade de estniska trupperna. Röda armén intog nordöstra och sydöstra Estland. Även staden Tartu föll. I början av januari 1919 stod Röda armén 40 km från Tallinn.^{[källa behövs]}

23 december 1918 utnämndes general Johan Laidoner till överbefälhavare i Estland. Mobilisering genomfördes. Till 5 januari 1919 hade 14 000 man samlats. En viktig roll i det fortsatta kriget spelade också finska frivilliga och enheter av frivilliga skolpojkar. De estniska trupperna gick till motoffensiv. 24 februari 1919 meddelade general Laidoner att fienden hade drivits ut över Estlands gräns. Under motoffensiven tog de estniska trupperna 6 000 fångar och vann över 40 artilleripjäser.^{[källa behövs]}

Strider i Lettland och på ryskt territorium

De estniska truppernas framstöt var till hjälp för Lettlands och Litauens arméer. I januari 1919 hade Röda armén ockuperat nästan hela Lettland inklusive Riga och en stor del av Litauen inklusive Vilnius. De estniska truppernas framgång tvingade Röda arméns befälhavare att den 22 februari 1919 stoppa offensiverna i Lettland, Litauen och Vitryssland. Av Röda arméns totalt 285 000 man på västfronten sändes 80 000 mot Estland. Från mars till maj 1919 försökte Röda armén bryta Estlands försvar, men utan framgång. Estlands försvar växte genom slutförandet av mobiliseringen till 75 000 man och stod emot alla angrepp. Samtidigt förlorade Röda armén Vilnius i Litauen den 23 april och Riga i Lettland den 22 maj.^{[källa behövs]}

12 maj gick Estlands armé till allmänt anfall och intog Pskov (estniska: Pihkva) den 25 maj.^{[källa behövs]}

Estland hjälpte å sin sida Lettland att skapa ett försvar. Sommaren 1919 opererade två av Estlands tre divisioner i Nord-Lettland, som rensades från Röda armén. Detta ledde i juni 1919 till sammanstötning med Landeswehr, som försökte lägga Lettland under sig. I det avgörande slaget vid Cēsis (estniska: Võnnu, tyska: Wenden) segrade estnisk-lettiska trupper den 23 juni. Denna dag är (officiellt sedan 1935) helgdag i Estland.^{[källa behövs]}

Internationellt stöd

Ett flertal stater stödde Estland i frihetskriget. Storbritannien skickade den 12 december 1918 en flotteskader till Tallinn. Tack vare britternas hjälp var Estlands kust säkrad. USA hjälpte Estland huvudsakligen med humanitärt bistånd. Det största antalet frivilliga kom från Finland, sammanlagt omkring 4 000 man. Mindre enheter kom också från Danmark (omkring 200 man) och Sverige (omkring 300 man).^{[källa behövs]}

Finländska frivilliga

Den estniska regeringen vände sig efter Röda arméns anfall i slutet av november 1918 till omvärlden med en vädjan om hjälp. Finlands regering fattade 25 november 1918 beslut om bistånd i form av vapen, ammunition och penningmedel. Utskickning av reguljära trupper ansågs inte möjlig med tanke på det utrikespolitiska läget, men bildandet av en frivilligkår tilläts.

En första kontingent på 140 man transporterades 30 december 1918 till Tallinn på isbrytaren Tarmo. Den tillhörde en bataljon finländska frivilliga under befäl av den svenskfödde majoren Martin Ekström. Bataljonen gick i strid 5 januari 1919 och erövrade Narva i slutet av månaden, varpå Ekström befordrades till överste i estniska armén. Efter garnisonstjänst i Rakvere skeppades bataljonen 22 mars tillbaka till Finland på isbrytaren Väinämöinen.

Regementet Pohjan Pojat^(fi) – bestående av bland annat två bataljoner infanteri, tre batterier artilleri samt signal- och kavalleriavdelningar – debarkerade i Tallinn i mitten av januari 1919 och sattes in på sydfronten. Hela den finska frivilligstyrkan i Estland lydde under den finländske tyskfödde generalen Martin Wetzer, som samtidigt var befälhavare på sydfronten. Direkt under honom ledde den estniske översten Hans Kalm regementet Pohjan Pojat. Kalm hade själv deltagit i finska inbördeskriget året innan. De båda låg i ständig konflikt. Regementet bidrog 31 januari till den viktiga segern vid Paju gård^(et) nära Valga vid lettiska gränsen och förföljde därefter bolsjevikerna in i Lettland, där Marienburg (Alūksne) intogs. Efter strider vid Petseri i sydost under senare delen av mars transporterades regementet hem i april.

Sammanlagt omkring 4 000 finländska frivilliga deltog i frihetskriget, av vilka minst 175 stupade. Enskilda frivilliga fortsatte kämpa i estniska förband även efter att Pohjan Pojat hemförts. Deras militära insats var inte avgörande för krigets utgång, men hade en viss psykologisk betydelse. Trupperna från Finland väckte beundran för sin tapperhet, men deras stundtals odisciplinerade uppträdande och ockupationsmaktslater uppskattades inte av alla.

Slutstrider och vapenstillestånd

Kriget mot Ryssland fördes under sommaren och hösten 1919 på ryskt territorium, till stor del i samarbete med Nikolaj Judenitj' Nordvästarmé. I november trängde Röda armén åter fram mot Estlands gränser. I november och december 1919 ägde de intensivaste slagen under frihetskriget rum på Narvafronten. Den ryska krigsledningen sände 2 arméer om totalt 160 000 man mot Estland. Estland samlade 85 000 man. Vid slutet av 1919 accepterade Ryssland vapenstillestånd, som trädde i kraft den 3 januari 1920 klockan 10.30 på morgonen.^{[källa behövs]}

Fredsfördraget i Tartu

Den 2 februari 1920 slöts fredsfördraget i Tartu (Dorpat). Med det avsade sig Ryssland för evigt alla anspråk på Estland, erkände villkorslöst Republiken Estlands självständighet samt förpliktigade sig att betala de skador som genom kriget orsakats Republiken Estland. Samtidigt fixerades Estlands-Rysslands gräns.^{[källa behövs]}

Se även

• Frändefolkskrigen

Externa länkar

• Norden och krigen i Finland och Baltikum åren 1918-19
• Estonica: Emergence of Estonian independence (engelska)
• The Baltic States from 1914 to 1923: The First World War and the Wars of Independence - Baltic Defence Review No.8 Volume 2/2002 (engelska)