Rüdiger von der Goltz

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Rüdiger von der Goltz

Gustav Adolf Joachim Rüdiger von der Goltz, född 8 december 1865 i Züllichau, Preussen, död 4 november 1946 i Bernbeuren, Oberbayern, var en tysk greve och militär.

Goltz blev officer vid infanteriet 1886, överste och regementschef 1911, generalmajor 1915, och erhöll avsked 1919. Han tjänstgjorde fram till 1911 huvudsakligen i generalstaben, och blev i maj 1917 chef för 37:e infanterifördelningen vid Chemin des dames. I mars 1918 fick Goltz befälet över den för Finland avsedda Östersjödivisionen[1], ett förband sammansatt av tre jägarbataljoner, tre kavalleriskytteregementen och divisionstrupper under 13. Lantvärnsdivisionens stab, och i samverkan med den kejserliga flottan genomföra en landstigning i Hangö i syfte att understödja general Mannerheims vita finska armé och dess krig mot den röda finska armén. Goltz fick senare även befälet över "Detachement Brandenstein" ett förband sammansatt av tre jägarbataljoner med understödstrupper som opererade från Tallinn och som genomförde en landstigning i Lovisa på finska sydkusten. v d Goltz fick också 14. Jägarbataljonen underställd efter dess operationer på Åland. General von der Goltz marscherade mot Helsingfors och befriade staden. Därefter deltog förband ur divisionen i slutskedet av det finska inbördeskriget. Han fick sedan uppgift av den finska regeringen att bygga upp den nya finska försvarsmakten, vilket också gjordes i snabb takt. General von der Goltz kommenderades efter sin insats i Finlands frihetskrig januari 1919 till Baltikum där han övertog de frivilligförband (Freikorps) som ersatt den 8. armén vid dess myteri 1918 och 23 maj 1919 intog Riga. Efter häftiga och växlingsrika strider med allsköns trupper - röda estniska, vita estniska, lettiska vita-, ryska röda trupper jämte vissa polska enheter m.fl i Lettland bytte den nya tyska regeringen efter påtrycklingar från ententermakterna inriktning på sin östpolitik och gav i oktober 1919 order om utrymning av Baltikum. Trupperna "die Balticumer" kom att på ett påtagligt sätt påverka de tyska inrikes förhållandena på sikt i det att många av dem senare anslöt sig till den av Adolf Hitler grundade nationalsocialistiska rörelsen. Deras öde var präglat av det förräderi de ansåg Berlinregeringen gjort sig skyldig till emot dem när de frivilligt ställt upp på dess sida i ett läge då den ordinarie krigsmakten upplösts. Regeringen hade bl.a. lovat dessa män bosättningar och jord i öster efter krigsslutet, men återtog detta löfte, vilket för många baltiker var det huvudsakliga motivet för att kämpa vidare efter november 1918. Attityder och metoder från dessa strider, med massakrer på fångar, våld mot civila mm dyl, kom att leva vidare i de tyska inrikes oroligheterna under 1920-talet och senare i de nazistiska politiska militära förbanden SS.

Efter att i oktober 1919 erhöllit avsked ägnade sig Goltz åt den nationalistiska ungdomsrörelsen och blev 1924 ordförande i de förenade fosterländska förbunden. Han har utgett Meine Sendung in Finnland und Baltikum (1920, svensk översättning samma år).[2]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Svensk uppslagsboken
  2. ^ Svensk uppslagsbok, Malmö 1932