Slaget vid Grossbeeren

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Slaget vid Großbeeren
Del av Sjätte koalitionskriget
Knotel-Battle of Grossbeeren.jpg
Regn har gjort användning av handeldvapen omöjligt, Sachsiska infanteriet (vänster) använder muskötkolvar och bajonetter för att försvara kyrkogården vid Großbeeren mot ett preussiskt angrepp.
Ägde rum 23 augusti 1813
Plats Söder om Berlin
Resultat Allierad seger
Stridande
Frankrike Franska kejsardömet
Kungariket Sachsen Kungariket Sachsen
Kungariket Preussen Kungariket Preussen,
Sverige Kungariket Sverige,
Ryssland Kejsardömet Ryssland
Befälhavare/ledare
Frankrike Marskalk Oudinot
Frankrike General Reynier
Sverige Kronprins Karl Johan
Kungariket Preussen General von Bülow
Styrka
70 000 80 000
Förluster
3 000 döda och skadade,
1 500 tillfångatagna,
13 kanoner
1 000 döda och skadade

Slaget vid Grossbeeren (tyska: die Schlacht von Großbeeren) var en militär drabbning den 23 augusti 1813, under slutskedet av Napoleonkrigen. Slaget stod omkring byn Grossbeeren strax söder om Berlin.

Napoleon hade beordrat marskalk Nicolas Charles Oudinot, som med omkring 70 000 man stod vid Luckau, att göra en framstöt mot Berlin. I hans väg stod Nordarmén, bestående av svenskar, ryssar och preussare och som leddes av den svenske kronprinsen Karl Johan. I sammanstötningarna dem emellan kom huvudstriden att stå vid Grossbeeren, där den preussiska kåren under befäl av generallöjtnant Friedrich Wilhelm von Bülow besegrade Oudinots mittkolonn under befäl av general Jean Reynier.[1]

De svenska trupperna hölls till stora delar utanför slaget, men ett batteri av Wendes artilleriregemente under befäl av von Mühlenfels gjorde en viktig insats.[1]

Genom slaget vid Grossbeeren och slaget vid Dennewitz två veckor senare kom den franska framstöten mot Berlin att hejdas. Den preussiske befälhavaren, general von Bülow, hyllades i huvudstaden som Berlins räddare.

Den kände tyske författaren Theodor Fontane (1819-1898) besökte platsen som ung på 1830-talet och beskrev den i ett av sina tidigaste verk. Han nämner bland annat hur hans franskättade mor deltog bland de frivilliga från Berlin som vårdade sårade och döende franska soldater på slagfältet efter slaget.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Svensk uppslagsbok. Malmö. 1932 [sidnummer behövs]