Slaget vid Grossbeeren

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Slaget vid Großbeeren
Del av Sjätte koalitionskriget
Knotel-Battle of Grossbeeren.jpg
Regn har gjort användning av handeldvapen omöjligt, Sachsiska infanteriet (vänster) använder muskötkolvar och bajonetter för att försvara kyrkogården vid Großbeeren mot ett preussiskt angrepp.
Ägde rum 23 augusti 1813
Plats Grossbeeren, söder om Berlin
Resultat Allierad seger
Stridande
Frankrike Franska kejsardömet
Kungariket Sachsen Kungariket Sachsen
Kungariket Preussen Kungariket Preussen
Sverige Sverige
Ryssland Kejsardömet Ryssland
Befälhavare och ledare
Frankrike Nicolas Oudinot
Frankrike Jean Reynier
Sverige Kronprins Karl Johan
Kungariket Preussen Friedrich Wilhelm von Bülow
Styrka
70 000 man 80 000 man
Förluster
3 000 döda och sårade
1 500 tillfångatagna
13 artilleripjäser förlorade
1 000 döda och sårade

Slaget vid Grossbeeren (tyska: die Schlacht von Großbeeren) var ett fältslag som ägde rum den 23 augusti 1813, under sjätte koalitionskriget. Slaget stod vid byn Grossbeeren strax söder om Berlin, mellan en fransk-sachsisk armé på 70 000 man, ledd av Nicolas Charles Oudinot, och 80 000 allierade soldater under den svenske kronprinsen Karl Johan. Striderna slutade med att de franska trupperna tvingades retirera, vilket tillfälligt hejdade den franska framryckningen mot den preussiska huvudstaden. Slaget blev emellertid ingen avgörande framgång för koalitionen då den franska armén inte hade besegrats i grunden.[1]

Upptakten till slaget[redigera | redigera wikitext]

Den 4 juni slöts ett vapenstillestånd mellan fransmännen och de allierade. Napoleon utnyttjade detta för att omorganisera sina trupper i Tyskland och föra över erfarna förband från den spanska krigsskådeplatsen. När vapenvilan löpte ut den 16 augusti planerade kejsaren att gå till offensiv mot de allierade.

Napoleon beordrade marskalk Oudinot, som med omkring 70 000 man stod vid Luckau, att göra en framstöt mot Berlin. I hans väg stod Nordarmén, bestående av preussiska, svenska, och ryska trupper och som leddes av den svenske kronprinsen Karl Johan[2].

Slaget[redigera | redigera wikitext]

Landskapet väster om Berlin var genomskuret av oframkomlig träskmark med få ordentliga vägar. Ett kraftigt regnoväder som tilltog den 19 tjänade till ytterligare komplicera situationen. Oudinot blev därför tvungen att förflytta sina trupper på tre olika vägar i stort sett utan någon förbindelse med varandra. Det ihärdiga regnandet förvandlade snart också dessa till smetig gyttja, vilket saktade ner framryckningen.

Slaget inleddes med att Jean Reyniers 7:e kår utan order gick till anfall mot preussiska förband under von Bülow vid Grossbeeren. Efter hårda strider slogs fransmännen tillbaka med svåra förluster.[3] De svenska trupperna hölls till stora delar utanför slaget, men ett batteri av Wendes artilleriregemente under befäl av von Mühlenfels gjorde en viktig insats.[3] Oudinot, som var oförmögen att samla sina styrkor, var orolig att bli kringränd och gav order om att avbryta striderna och inleda återtåget mot Jüterbog.

Resultat och följder[redigera | redigera wikitext]

Under striderna hade omkring 3 000 franska soldater antingen dödats eller sårats och ytterligare 1 500 hade tillfångatagits. 13 franska kanoner hade även gått förlorade. De allierade förlusterna uppgick till endast 1 000 döda och sårade. Oudinot fortsatte återtåget till Wittenberg. Napoleon blev rasande över reträtten och beordrade marskalk Ney att genomföra en ny offensiv mot Berlin.

Trots att segern endast hade marginell strategisk betydelse så bidrog framgången till att höja moralen i den preussiska armén, som inte hade vunnit någon större seger sedan 1806. Genom slaget vid Dennewitz, två veckor senare, kom den franska framstöten mot Berlin till slut att hejdas. Den preussiske befälhavaren, general von Bülow, hyllades i huvudstaden som Berlins räddare.

Den kände tyske författaren Theodor Fontane (1819-1898) besökte platsen som ung på 1830-talet och beskrev den i ett av sina tidigaste verk. Han nämner bland annat hur hans franskättade mor deltog bland de frivilliga från Berlin som vårdade sårade och döende franska soldater på slagfältet efter striderna.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sörensen, Thomas (2005). Sista striden - De mörnerska husarerna vid Bornhöft. Svensk militärhistoriskt bibliotek. sid. 69. ISBN 91-974384-7-2 
  2. ^ ”Grossbeeren”. Nationalencyklopedin. Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker AB. 2000. ISBN 91-7133-749-0 
  3. ^ [a b] Svensk uppslagsbok. Malmö. 1932 [sidnummer behövs]