Slaveri i al-Andalus

Califato de Córdoba - 1000-en

Slavic and Black slaves in Córdoba; illustration from the Cantigas de Santa Maria

Slaveri i al-Andalus syftar på det slaveri som ägde rum i de muslimska staterna i Al-Andalus i nuvarande Spanien och Portugal mellan 711 och 1492. Det inkluderar alla de islamiska riken som fanns i Al-Andalus, så som Emiratet i Córdoba (711–929), Kalifatet i Córdoba (929–1031), Almoraviderna (1085–1145), Almohaderna (1147–1238), emiratet Granada (1232–1492), samt de mindre furstendömena (taifa).

al-Andalus fungerade som en destination för ett flertal olika slavhandelsleder. Slavar importerades från Västeuropa via Prag och Frankrike och via Irland; från Afrika via Transsahariska slavhandeln från Nordafrika; och från saracenernas sjöröveri på Medelhavet, utöver de krigsfångar som togs genom striderna mellan muslimer och kristna på den iberiska halvön.

Slavmarknaden i al-Andalus hade en likartad efterfrågan på slavar som normalt i den muslimska världen, då kvinnor efterfrågades som antingen tjänare eller sexslavar, och män som antingen slavsoldater eller eunucker. Området hade samtidigt sin egen karaktäristik, då seden med förslavade kvinnliga artister blev prominent och många kvinnliga slavar fick fylla en rad olika roller, så som läkare; och de flesta slavsoldater var européer snarare än turkar eller afrikaner, som annars var det vanliga.

al-Andalus spelade dock också en viktig roll som transitplats för slavhandeln till den övriga muslimska världen, då slavar som förts till dess inhemska slavmarknad också exporterades vidare till Mellanöstern.

Slavhandel

Al-Andalus låg vid gränsen mellan den muslimska världen och den icke-muslimska världen, och utgjorde därför ett religiöst gränsland. Detta gjorde det också till ett centrum för slavhandel till den muslimska världen, på samma sätt som slavhandeln i Bukhara i den muslimska världens östra gränsland och Sahara i söder, och Al-Andalus importerade inte endast slavar till sin inhemska marknad, utan exporterade också slavar de importerade till resten av den muslimska världen.

Slavhandeln i Al-Andalus minskade i takt med dess krympande makt och territorium, men fortsatte fram till dess slutgiltiga erövring 1492. Barbareskpiraternas slavhandel från Nordafrika har kallats för morernas hämnd på Spanien, då den utgick från Nordafrika, dit många morer hade flytt när Al-Andalus erövrades av Spanien; utgick från just Nordafrika och påbörjades sedan de flytt dit.

Slavhandeln av saqaliba till al-andalus dog ut efter Sevillas fall 1248.

Slavhandeln från Europa

Slavar importerades till Al-Andalus från centrala och östra Europa. Dessa slavar ska enligt traditionell uppgift ha blivit inköpta av andalusiska judiska köpmän i Prag, och sedan förts till Al-Andalus över Frankrike. Slavarna bestod av hedniska slaver från östra Europa, som i egenskap av hedningar betraktades som legitima slavar även av kristna, som inte hindrade export av hedningar som slavar till den muslimska världen.

Källan till dessa slavar tunnades ut alltmer sedan Polen och det övriga östra Europa blev kristet efter 900-talet.

Slavräder mot det kristna Iberien

Under reconquistan förekom ett konstant krig mellan de kristna och muslimska staterna på den iberiska halvön. Både kristna och muslimer uppfattade personer av motsatt religion som legitima att ta som slavar, och på båda sidor förekom förslavande av personer ur motståndarsidan. Muslimska staters räder över kristet territorium utgjorde en vanlig källa för slavar till Al-Andalus.

Denna källa till slavar fortsatte fram till Al-Andalus slutliga undergång genom Emiratet Granadas erövring 1492.

Trans-sahariska slavhandeln

Al-Andalus var formellt länge en del av Abbasidkalifatet och sedan av almoravidernas och almohadernas riken, som alla utbredde sig över Mellanöstern och Nordafrika och gav Al-Andalus direktkontakt med handelsvägarna längs karavanlederna i Sahara. Slavar från det icke muslimska Afrika importerades till Al-Andalus via den Transsahariska slavhandeln.

Slavmarknaden

Den andalusiska slavmarknaden fungerade enligt samma regler som var normalt i den muslimska världen i stort. Den rådde dock en viss rasistisk hierarki mellan slavarna i Al-Andalus: slavar värderades olika utifrån deras hudfärg, där personer med vit hudfärg såldes för högre priser än mörkhyade personer, och det reflekterade också de uppgifter de fick som slavar, där mörkhyade slavar ofta fick sämre och mindre kvalificerade arbeten än ljushyade. En annan faktor var att barn föredrogs som slavar: slavägarna fick därmed möjlighet att utbilda och uppfostra barnen för den uppgift som slavar de hade valts ut för.

Kvinnliga slavar

Så som var normalt i den muslimska världens slavmarknad uppdelades kvinnliga slavar i huvudsak i två kategorier, och avdelades antingen för arbete som tjänstefolk eller för sexuellt slaveri (konkubiner eller prostitution).

I den muslimska världen skulle en kvinna helst inte lämna hemmet, och även fattiga muslimska kvinnor i städerna gjorde detta enbart när de skulle göra inköp på marknaden, och inte hade en slav som kunde göra det åt dem. Muslimska kvinnor arbetade inte, även om de fattigaste muslimska kvinnorna ibland kunde ägna sig åt hemproducering och sälja sina produkter på marknaden. Det var därför inte möjligt för muslimska kvinnor att arbeta som tjänsteflickor, som i Europa. Därför användes slavkvinnor som tjänstefolk.

Kvinnor användes även som sexslavar för haremen. Kvinnliga sexslavar kallades konkubiner. Kungliga harem kunde i vissa fall innehålla hundratals konkubiner. Vita kvinnor uppgavs uppbringa ett högre pris som konkubiner på slavmarknaden. Det är känt att många av de andalusiska monarkerna hade en vit slavkvinna till mor. Som en följd av detta uppges många monarker färga sitt blonda hår svart för att framstå som mer arabiska. Utöver konkubiner användes slavinnor i den muslimska världen även för prostitution.

Det finns beskrivningar om hur slavhandlarna framställde slavarna på marknaden för högst pris. Ett dokument från 1100-talet beskriver hur slavhandlare smorde in mörkhyade slavflickor med smink för att göra den blekare och färgade mörkt hår blont, och hur slavflickor instruerades att flirta och kläddes i genomskinliga kläder för att attrahera köpare; de kläddes i olika färger för att framhäva deras hy på bästa sätt, och det noteras att vita slavflickor kläddes i rosa genomskinliga kläder och svarta slavflickor i gult eller rött.

I Al-Andalus levde den arabiska traditionen med qiyan-artister. Muslimska kvinnor fick inte arbeta som artister i den muslimska världen, och det var därför slavinnor som utbildades till att bli sångerskor, musikanter och recitatörer av poesi. Dessa slavinnor uppträdde inför sin ägares ibland betalande manliga gäster, och skulle inte som muslimska kvinnor leva begränsade till haremen. Slavinnor utbildade till att bli artister såldes för högre pris än någon annan kategori slavar.

I Al-Andalus förekom det även att slavinnor utbildades till andra yrken, så som i medicinska kunskaper, kopister och sekreterare. Detta var yrken ingen muslimsk kvinna, som förväntades leva begränsad till ett harem, kunde utöva, men slavinnor kunde läras upp till att utföra dessa yrken åt sin ägare.

Kungliga harem

Det mesta berömda haremet i Al-Andalus är kanske det i Kalifatet Córdoba (929-1031). Dess organisation byggde på Abbasidernas harem.

Kalifen i Cordoba kunde ha tusentals slavkonkubiner i sitt harem. Konkubinerna var ofta Saqaliba-slavar (européer), då deras bleka hy betraktades som vacker. Konkubinerna (jawaris) bildades i många olika kunskaper för att attrahera kalifen, i allt från musik och litteratur till medicin. En konkubin som födde ett barn uppnådde status som umm walad, vilket innebar att hon automatiskt blev fri när hennes ägare avled. Manliga Saqaliba-slavar användes som soldater, tjänare och en mängd andra uppgifter, men kunde också bli eunucker i haremet.

Haremet i Emiratet Granada (1238-1492) byggde i sin tur på Cordobas haremsmodell. Monarkerna ur nasridernas dynasti gifte sig normalt med sina kusiner (al-hurra). Utöver sina lagliga hustrur (zawŷ) hade de även ett valfritt antal konkubiner (slavar). Konkubinerna (ŷawārī, mamlūkāt) var normalt kristna kvinnor (rūmiyyas) som köpts av slavhandlare eller kidnappats under expeditioner mot de kristna rikena i norra Spanien. En konkubin som hade fött ett barn erkänt av deras ägare som sitt kallades ummahāt al-awlād och blev fri (hurra) efter sin ägares död.

Manliga slavar

Så som var normalt i den muslimska världens slavmarknad uppdelades manliga slavar i kategorierna män och eunucker. Vissa valdes ut att bli kastrerade och gjorde till eunucker. Dessa tilldelades administrativa uppgifter i palatset, både inom och utanför haremet. Män som inte kastrerades blev ofta slavsoldater. Män kunde också tilldelas många andra uppgifter, i palatsbetjäningen eller som hantverkare.

Se även

• Tributen på 100 jungfrur

Referenser

• [2] Thomas, H. (2015). The Slave Trade. Storbritannien: Orion.
• [3] Violence in Islamic Thought from the Qur'an to the Mongols. (2015). Storbritannien: Edinburgh University Press.
• [4] Gerber, J. S. (2020). Cities of Splendour in the Shaping of Sephardi History. Storbritannien: Liverpool University Press.
• [5] The Oxford Handbook of the Jewish Diaspora. (2021). USA: Oxford University Press.
• [6] Fernandez-Morera, D. (2023). The Myth of the Andalusian Paradise: Muslims, Christians, and Jews Under Islamic Rule in Medieval Spain. USA: Skyhorse Publishing.