Barbareskpirater

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Hafsid 1400.

Barbareskpiraterna var sjörövare eller kapare från Barbareskstaterna i Nordafrika, som härjade i Medelhavet och östra Atlanten, i vissa fall så långt bort som Island och Brasilien. De ägnade sig främst åt slavhandel och upprätthöll Slavhandeln på Barbareskkusten genom slavräder: deras kanske mest berömda var Turkräden på Island 1627. De stod periodvis under beskydd från osmanska riket.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

År 1095 kallade påven Urban II till ett pilgrimståg för att befria det Heliga landet från saracenerna. Det första korståget mot Islam inleddes och följdes av åtta till under 200 år. Nordafrika styrdes av det Abbasidiska kalifatet fram till 1258. Därefter styrdes Libyen, Tunisien och en stor del av Algeriet av den Hafsidiska dynastin fram till mitten på 1500-talet.[1] År 1453 belägrades Konstantinopel och erövrades av det Osmanska riket.

År 1492 drevs den sista moren ut från Granada och Iberiska halvön. Ferdinand och Isabella flyttade in i Alhambra och förenade därmed en stor del av Spanien. En etnisk rensning av muslimer och judar påbörjades.[2]

Historik[redigera | redigera wikitext]

Muslimska pirater var kända i Medelhavsområdet redan på 800-talet. Morerna från Andalusien erövrade Balearerna år 798. Öarna hade varit ett sjörövarnäste redan på Vandalernas tid. 820 erövrades Kreta och blev ett emirat. Därifrån angreps Bysans öar i Egeiska havet. Från 1100-talet var det ett ständigt krig mellan det kristna Europa och islamska riken i Nordafrika. På 1200-talet ökade sjöröveriet från de Katalanska länderna och franska och italienska kustsamhällen drabbades svårt. Hela byar kunde tömmas på män och kvinnor som blev slavar. Sicilien erövrades 878 och blev bas för piratflottor. Korsika och Sardinien hotades också, men örlogsflottor från Genua och Pisa kunde förhindra att de stora öarna kom under muslimskt herravälde.[3]

I slutet på 1300-talet var problemet så stort att Frankrike och Genua rustade en stor flotta och angrep huvudstaden i Ifriqiya[a] år 1390.

Sjöröveriet bedrevs systematiskt och uppmuntrades aktivt och beskattades av de nordafrikanska regeringarna. Europas sjöfarande nationer tvingades betala skatt till sjörövarna för att få sin handelsflagga respekterad. Först 1830 fick sjöröveriet sin stora knäck i och med det att fransmännen lyckades erövra Algeriet, vars pirater var de mest fruktade.[4]

Sverige och Barbareskpiraterna[redigera | redigera wikitext]

Till skydd mot sjörövarna var de få svenska fartyg som seglade på Medelhavet starkt beväpnade med kanoner. Såväl back som skans var kraftigt järnbeslagna och försedda med skjutgluggar, så att besättningen vid äntring skulle kunna dra sig in där och beskjuta sjörövarna om de kom upp på däcket. Som sista resurs medförde man sprängkistor, som kunde ha en avskräckande effekt på angriparna.[4]

Försvarsanordningarna ombord på de svenska fartygen tog dock upp en stor del av utrymmet och kostade mer än vad handeln förmådde bära.[5] Därför hade redan Karl XI:s förmyndare försökt komma till en uppgörelse i godo med Barbareskstaternas ledare. En portugisisk jude, Henrik Azzeveda, fick år 1667 av svenska regeringen i uppdrag att följa med ett svenskt kronofartyg som skulle besöka samtliga Barbareskstaterna, och om möjligt komma överens med deras regeringar om handelsförbindelser och fri seglats för svenska fartyg. Han skulle också lösköpa de svenska slavar som fanns i "Barbariet" – dock bestämdes maximipriset till 300 spanska piaster. Varken detta eller ett andra liknande försök hade dock någon framgång.[5][6]

En effektivare åtgärd blev den utrustning av konvojer till skydd för de svenska handelsfartygen som sattes i gång år 1724. Medlen för konvojskeppens utrustning bestods av bland annat en fond, bildad av kollektmedel, som tidigare samlats in i kyrkorna för att friköpa svenska fångar ur slaveriet hos sjörövarna. Man fortsatte dock samtidigt att försöka få fred med Barbareskstaterna. En sådan kom också till stånd mellan Sverige och republiken Alger år 1729. I likhet med andra, mäktigare stater friköpte Sverige då sina handelsfartyg från de algerska sjörövarnas plundringar genom en årlig skatt, formellt i form av frivilliga gåvor till dejen, som vid fredsslutet dessutom fick två skeppsladdningar med kanoner, sablar, kanonkulor, mastträd med mera.[5] Som gengåva sände han en frigiven slav, två levande lejon, tre hyenor och en vildkatt.[7]

År 1736 fick Sverige även till stånd ett fredsfördrag med republiken Tunis, vars bej belönades med liknande skänker och besvarade vänligheten med ett lejon, en tiger och två strutsar. 1741 kom freden med republiken Tripolis, och liknande fredsgåvor utbyttes med dess pascha.[7] År 1763 slöts fred även med sultanen av Marocko.[8]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Kommentarer[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ nuvarande Tunisien.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]