Hoppa till innehållet

Pärlsisel

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Spermophilus suslicus)
Pärlsisel
Status i världen: Nära hotad[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
OrdningGnagare
Rodentia
UnderordningEkorrartade
Sciuromorpha
FamiljSciuridae
TribusMarmotini
SläkteSpermophilus
ArtPärlsisel
S. suslicus
Vetenskapligt namn
§ Spermophilus suslicus
AuktorGüldenstädt, 1770
Hitta fler artiklar om djur med

Pärlsisel, Spermophilus suslicus, är en dagaktiv, underjordiskt levande gnagare som tillhör ekorrfamiljen.

Catalogue of Life listar 3 underarter:[2]

  • Spermophilus suslicus suslicus (Güldenstaedt, 1770)
  • Spermophilus suslicus boristhenicus (Pusanov, 1958)
  • Spermophilus suslicus guttatus (Pallas, 1770)

De flesta arterna i det tidigare släktet Spermophilus har efter DNA-studier konstaterats vara parafyletiska med avseende på präriehundar, släktet Ammospermophilus och murmeldjur. Detta släkte har därför delats upp i flera släkten. Kvar i Spermophilus finns endast den gamla världens sislar, som, bland andra, denna art.[3] [4]


Pärlsiseln är tämligen mörkt brunaktig på ovansidan som är översållad med runda, blekgula fläckar. Undersidan är blekgul. Kroppslängden uppgår till 18-25 cm förutom svansen som är 3-4 cm lång. Öronen är, liksom hos siseln, mycket små. Till kroppsformen liknar pärlsiseln siseln.[5]

Liksom sin nära släkting siseln lever pärlsiseln underjordiskt i gångsystem, som den gräver i mjuk jord. Dessa kan ofta blir mer omfattande än hos siseln. Den är kolonibildande. På hösten går den i ide och vaknar upp igen omkring april.[6]

Pärlsiseln lever främst av gräs, örter, frön och övriga grödor. Den kan även ta animalisk föda som insekter och små ryggradsdjur.[6]

Pärlsiseln finns i Sydösteuropa som sydöstra Polen, Slovakien. östra Rumänien, delar av Vitryssland, Ukraina, Moldavien samt södra Ryssland till Volgafloden.[1] Som siseln föredrar den stäpplandskap, även odlade sådana.[6]

Pärlsiseln hotas framför allt av det moderna jordbruket och den omvandling och uppdelning av dess främsta biotop, stäppen, som detta fört med sig. Denna utveckling har pågått åtminstone de senaste 50 åren, även om det verkar som om nedgången har saktat in under det senaste decenniet.[1]

Pärlsiseln är fridlyst i Polen.[1]

  1. ^ [a b c d] Zagorodnyuk, I.; Glowacinski, Z.; Gondek, A. (2008). ”Spermophilus suslicus”. IUCN. http://www.iucnredlist.org/details/20492. Läst 12 maj 2009. 
  2. ^ Roskov Y., Abucay L., Orrell T., Nicolson D., Kunze T., Culham A., Bailly N., Kirk P., Bourgoin T., DeWalt R.E., Decock W., De Wever A. (red.) (2015). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2015 Annual Checklist.”. Species 2000: Naturalis, Leiden, Nederländerna. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2015/search/all/key/spermophilus+suslicus/match/1. Läst 5 mars 2016. 
  3. ^ Helgen, Kristofer M.; Cole, F. Russel; Helgen, Lauren E. och Wilson, Don E. ”Generic Revision in the Holarctic Ground Squirrel Genus Spermophilus (på engelska). Journal of Mammalogy 90 (2). doi:10.1644/07-MAMM-A-309.1. Arkiverad från originalet den 22 oktober 2011. https://www.webcitation.org/62dP5i1JK?url=http://www.mammalsociety.org/uploads/Helgen. Läst 25 februari 2016.  Arkiverad 3 mars 2016 hämtat från the Wayback Machine.
  4. ^ Herron, Matthew D.; Castoe, Todd A.; Parkinson, Christopher L. (2004). ”Sciurid phylogeny and the paraphyly of Holarctic ground squirrels (Spermophilus)” (på engelska) (PDF, 2,58 Mb). Molecular Phylogenetics and Evolution 31 (3). PMID 15120398. http://www.snakegenomics.org/CastoeLab/Publications_files/2004_Herron_etal_MPE_Sciuridae.pdf. Läst 25 februari 2016. 
  5. ^ Bjärvall, Anders; Ullström, Staffan (1995). Däggdjur: alla Europas arter. Stockholm: Wahlström & Widstrand. sid. 86, 88. ISBN 91-46-16576-2 
  6. ^ [a b c] Curry-Lindahl, Kai (1982) [1975]. Däggdjur i färg. Stockholm: Almqvist & Wiksell. sid. 164. ISBN 91-20-06724-0