Mathilda Malling

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Stella Kleve)
Hoppa till: navigering, sök
Mathilda Malling
Mathilda Malling
Mathilda Malling
Pseudonym Stella Kleve
Född 20 januari 1864
Norra Mellby socken, Kristianstads län
Död 21 mars 1942 (78 år)
Köpenhamn
Framstående verk Berta Funcke (1885)
Make/maka Peter Malling
Namnteckning
Mathilda Mallings signatur.png
Mathilda Malling. Foto 1904.

Ingrid Mathilda Malling, född Kruse 20 januari 1864 i Norra Mellby socken, Kristianstads län, död 21 mars 1942 i Köpenhamn, var en svensk författare. Hon är framför allt känd under sin pseudonym: Stella Kleve.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Malling var dotter till godsägaren Frans Oskar Kruse och Anna Maria Mathilda Borgström. Hon tog studentexamen vid Lyceum för flickor i Stockholm 1883 och studerade vid Lunds universitet och i Schweiz 1884 samt i Köpenhamn 1885–1886. Giftermål med köpmannen Peter Malling i Köpenhamn 1890.

I början av sitt liv skrev Malling under pseudonymen Stella Kleve. Hon debuterade först på danska, med novellen "Flirtations" som översattes och gavs ut av Herman Bang. Den omarbetades sedan till romanen Berta Funcke (1885). Den uppmärksammades för sin skildring av en ung kvinnas erotiska känslor och ansågs mycket kontroversiell. Karl Warburg skrev till exempel i sin recension av romanen att: "Det 'händer' alldeles intet i vanlig mening 'osedligt' i hela boken, och dock är skildringen något af det otäckaste man gärna kan läsa."[1]

Det mest kända av Stella Kleves verk är troligen novellen Pyrrhussegrar, som publicerades i den radikala kvinnotidskriften Framåt 1886. Liksom Berta Funcke är "Pyrrhussegrar" genomsyrad av undertryckt erotik, och novellen väckte stor debatt. Inte bara ämnet upprörde, utan även det nervöst impressionistiska formspråket. Novellen väckte ett sådant ramaskri att den ska ha påskyndat tidskriften Framåts nedläggning.[1]

Som Stella Kleve skrev Malling även romanen Alice Brandt (1888) och flera noveller. I sin samtid uppmärksammades Stella Kleves texter mera på grund av sina "sensuellt färgade skildringar av unga kvinnor än för litterära förtjänsters skull". Birgitta Ney har skrivit att "[d]en allmänna uppfattningen hos kritikerna var annars att hennes skildringar var så genomsyrade av okyskhet att man formligen äcklades".[1]

Eftervärlden har dock uppvärderat hennes dekadent sennaturalistiskt skildrade kvinnotyp som en kvinnlig motsvarighet till beskrivningar av män i männens genombrottsromaner under denna tid.[2] Hon hade tidigt kontakt med Ola Hansson som flitigt brevväxlade med henne och som också uppvaktade och friade till henne. Hansson porträtterade, efter en jobbig brytning med Malling, henne i Tidens kvinnor som "Gallblomma".[3] De unga poeterna och studenterna Emil Kléen och Albert Sahlin ville ha med henne i en skånsk "dekadent kalender" (som aldrig kom ut) i slutet av 1880-talet, men misslyckades med övertalningen.[4]

Efter en tids tystnad återupptog hon sitt författarskap, fast nu med en helt annan prägel, genom En roman om förste konsuln (1894), som gjorde stor lycka tack vare sin skickliga behandling av det memoarmässiga materialet. Följande böcker vittnar om frodig, men föga originell berättande fantasi och en mycket ledigt flytande framställning.

Genom sina historiska romanerna och herrgårdsromanerna fann hon en stor läsekrets i början av 1900-talet. I förlagsreklamen 1922 framhålls att "Ingen svensk författarinna intager så avgjort en förstarangs plats i våra unga damers hjärtan som Mathilda Malling. Sedan två generationer tillbaka står hennes popularitet såsom den kvinnliga publikens älsklingsförfattarinna orubbad." Idag är det dock främst den del av författarskapet som skrevs som Stella Kleve som väcker intresse.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Skönlitteratur[redigera | redigera wikitext]


Skytte- och Stjerneromanerna


Ytterligare tre romaner om personer tillhörande familjerna Skytte och Stjerne

Varia[redigera | redigera wikitext]

En stor del av Mallings verk översattes till danska. Dessutom översattes vissa verk till engelska, finska, franska, nederländska, tyska och ungerska.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Ney, Birgitta (1993). På gränsen till det förbjudna, i Elisabeth Möller Jensen (red.) Nordisk kvinnolitteraturhistoria II 
  2. ^ Claes Ahlund, Medusas huvud. Dekadensens tematik i svensk sekelskiftesprosa (1994), s. 25 ff.
  3. ^ Ebba Witt-Brattström, Dekadensens kön (2007), s. 123, 141 ff.
  4. ^ Christina Sjöblad, Baudelaires väg till Sverige (1975), s. 146.

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]