Stickning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Stickning.
Illustration av hur garnet löper i en stickning.
Exempel på melerat garn i olika kvaliteter.
Olika sorters stickor. Längst till vänster en rundsticka, längst till höger strumpstickor.

Stickning är en textil teknik. Många av termerna inom stickning används också vid virkning även om det är helt olika tekniker att av garn eller tråd framställa textila produkter.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Tekniken har troligen uppfunnits i Italien på 1200- eller 1300-talet. En av de äldsta avbildningarna av stickning är en madonnabild målad av Ambrogio Lorenzettis verkstad i Siena någon gång under första hälften av 1300-talet. Här används fyra stickor och garnnystan i flera färger. Bertram från Minden utfört en känd avbildning av en stickande madonna Buxtehudes benediktinerkloster omkring 1370, vilket visar att tekniken då var känd i Tyskland.[1]

Stickningstekniken kom till Norden under 1500-talet. Det äldsta belägget kommer från Malmö, där Michel Hanssens bouppteckning från 1558 upptar "en knøtt vllen skiortte". Enligt en äldre tradition skall Erik XIV ha varit den första i Sverige att 1562 bära stickade silkesstrumpor, men det är troligen fel, av allt att döma var stickningen tämligen utbredd under 1560-talet, flera brev från Nordiska sjuårskriget visar att danska officerare skrivit hem till sina kära och begärt stickade strumpor översända. I Uppsala domkyrka finns en vante som enligt uppgift tillhört Sten Svantesson Sture som stupade i Sjöslaget vid Bornholm. Vanten är en damvante han erhållit som kärlekspant och har av inskriften att Freuchen Sofia tillhört Sofia Vasa. I biskop Jens Nilssens visiationsböcker från 1574-1597 anges att Karine Gyldenstierne då hon 1550 sattes i kloster där fått lära sig sticka.[2]


Under 1600-talet konkurrerade den snabbt ut den tidigare nålbindningstekniken. Orsaken till det snabba genombrottet för stickning var att ullgarn var lätt och billigt att anskaffa, att stickade alster ansågs ha vackrare utseende, men framför allt för att det går mångdubbelt fortare att sticka, jämfört med att nålbinda. Ett äldre halländskt ord för stickning är bindslöjd. Många plagg är stickade. Fabriksstickat tyg som används till exempelvis t-shirtar och underkläder kallas trikå och är mer elastiskt än vävt tyg. Under senare årtionden har stickning återigen kommit på modet. Det finns för närvarande många stickade plagg i modeaffärerna. Dessa är ofta maskinstickade, något som en stickare tydligt kan se.

Tekniker[redigera | redigera wikitext]

När man stickar lägger man upp det antal maskor som mönstret erfordrar för den del av plagget eller produkten som kan stickas i ett stycke. Från maskorna fortsätter arbetet att varv för varv tillfoga nya maskor med hjälp av stickor.

Variationen i stickningen erhålls genom en blandning av räta och aviga maskor, omslag och sammantagningar, vilket inte har att göra med fram- och baksida på stickalstret, utan hur garnet löper in i maskan framifrån eller bakifrån öglan. Aviga och räta maskor ser ut som spegelbilder av varandra; en rät maska är sedd från avigsidan en avig maska och vice versa.

Slätstickning innebär att vartannat varv stickas med räta maskor och vartannat varv med aviga, vid rundstickning slätstickar man genom att sticka bara räta maskor varje varv.

Tvåändsstickning är en gammal stickteknik som har varit nära att falla i glömska. Den liknar vanlig stickning på många sätt, men man använder hela tiden två trådar som snos om varandra vid varje maska.

Man kan välja att sticka med två stickor eller flera (rundstickning). Det finns även rundstickor, vilket är två stickor som sitter ihop med ett band. Dessa kan användas både för rundstickning (t.ex. för att sticka en tröja i ett stycke) och för stickning fram och tillbaka.

Ett äldre redskap för stickning är knyttepinnen eller strumpstickshållaren, som i äldre tid användes vid stickning för att stödja ena stickan mot kroppen, medan den andra rörde sig. Den kan antingen vara utformad som en ett koniskt eller rakt skaft med hål för stickan, eller som ett knyte av små träpinnar, eller hönsfjädrar bland vilka stickan förs in. I denna modell kallas redskapet på engelskspråkigt område bundlestick. Det är förutom i Storbritannien även känd i Frankrike, på Orkneyöarna, i Norge, Sverige och Danmark. Knyttepinden som redskapet kallas i Danmark finns exemplar bevarade från 1500-talet. I Sverige är redskapet endast känt från Skåne.[3]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Tankar kring stickning, artikel av Celia B. Dackenberg i Fataburen 2002
  2. ^ Okring den anden lundavante, artikel av Lise Warburg i Kulturens årsbok 1970
  3. ^ Skånske knyttepinde, artikel av Lise Warburg i Kulturens årsbok 1989

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Wintzell, Inga, 1924-2001. - Sticka mönster : historiskt om stickning i Sverige / Inga Wintzell. - 1976. - ISBN 91-7108-098-8 (inb)