Sydlig pungmullvad

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Sydlig pungmullvad
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Notoryctes typhlops.jpg
Sydlig pungmullvad
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
InfraklassPungdjur
Marsupialia
OrdningPungmullvadar
Notoryctemorphia
FamiljPungmullvadar
Notoryctidae
SläktePungmullvadar
Notoryctes
ArtSydlig pungmullvad
N. typhlops
Vetenskapligt namn
§ Notoryctes typhlops
Auktor(Stirling, 1889)
Utbredning
Southern Marsupial Mole area.png
Utbredningsområde
Hitta fler artiklar om djur med

Sydlig pungmullvad (Notoryctes typhlops[2][3][4]) är en pungdjursart som först beskrevs av Edward Charles Stirling 1889. Notoryctes typhlops ingår i släktet pungmullvadar och familjen pungmullvadar.[5][6] IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig.[1] Inga underarter finns listade.[5]

Pungdjuret förekommer i centrala Australien i två från varandra skilda områden. Habitatet utgörs av öknar.[1]

Arten når en kroppslängd (huvud och bål) av 9 till 18 cm, en svanslängd av cirka 2,5 cm och en vikt av 35 till 70 g. På den avplattade kroppen förekommer mjuk päls som är ljusblond. Vid huvudet är öronens öppningar och ögonen täckta av hud. Dessutom finns en sköld av hornämne på nosen. Sydlig pungmullvad har korta och kraftiga extremiteter. Honans pung (marsupium) är väl utvecklad med öppningen bakåt. I pungen finns två spenar.[7] Sydlig pungmullvad har särskilt stora klor vid tredje och fjärde fingret av framtassen. Dessutom är halskotorna delvis sammanvuxna med varandra.[8] Jämförd med den nordvästliga pungmullvaden är framtassens klor bredare och svansen bredare nära bålen. Dessutom finns avvikande detaljer i tändernas konstruktion.[9]

När honan inte är brunstig lever varje vuxen exemplar ensam. Tunnlarna som grävs i lös sand är inte stabila. Sydlig pungmullvad äter främst sociala insekter som myror och termiter samt skalbaggslarver.[1] Dessutom ingår mindre kräldjur i födan. Individerna kan vara aktiva på dagen och på natten. För ungarnas uppfostran grävs djupare bon som är solidare än de vanliga tunnlarna. Per kull föds upp till två ungar.[8]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Burbidge, A.A. & Woinarski, J. 2014 Itjaritjari Notoryctes typhlops . Från: IUCN 2014. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 26 maj 2019.
  2. ^ Wilson, Don E., and DeeAnn M. Reeder, eds. (1992) , Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference, 2nd ed., 3rd printing
  3. ^ (1998) , website Notoryctes typhlops, Mammal Species of the World
  4. ^ Wilson, Don E., and DeeAnn M. Reeder, eds. (2005) , Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference, 3rd ed., vols. 1 & 2
  5. ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (10 november 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. Arkiverad från originalet den 18 juni 2012. https://web.archive.org/web/20120618223324/http://www.catalogueoflife.org/services/res/2011AC_26July.zip. Läst 24 september 2012. 
  6. ^ ITIS: The Integrated Taxonomic Information System. Orrell T. (custodian), 2011-04-26
  7. ^ Hutchins et al. (2004). Notoryctes typhlops. Grzimek's Animal Life Encyclopedia. Farmington Hills: Thomson-Gale Group. sid. 28. ISBN 0-7876-5362-4 
  8. ^ [a b] R. Edwards (2010). ”Southern marsupial mole”. ARKive. Arkiverad från originalet den 24 september 2015. https://web.archive.org/web/20150924033200/http://www.arkive.org/southern-marsupial-mole/notoryctes-typhlops/. Läst 1 augusti 2018. 
  9. ^ Wilson & Mittermeier (2015). ”Notoryctes typhlops”. Handbook of the Mammals of the World, Volume 5. Lynx Edicions. sid. 201. ISBN 978-84-96553-99-6 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]