Öken

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Jordens ökenområden.

Öken är ett landområde med mycket sparsam nederbörd och ofta hög avdunstning som därigenom har ingen eller mycket sparsamt med växtlighet. Djur och växter i öknen är ofta starkt specialiserade och måste tåla både höga samt låga temperaturer och klara sig på lite vatten eller ojämn tillgång till vatten. Öknar finns vid jordens vändkretsar, längst kontinenternas västkuster och i områden med regnskugga. Dessutom finns det köldöknar eller polaröknarAntarktis och de nordligaste delarna av Arktis.[1]

Ökentyper[redigera | redigera wikitext]

Öknar klassificeras på en rad olika sätt som exempelvis vegetation, landskapstyp, temperatur, nederbörd och avdunstning.

Vegetation: Öknarna utmärks av sparsam eller ingen växtlighet alls. Områden med sammanhängande växtlighet kan istället kallas halvöken. När en öken övergår till stäpp eller savann är otydligt. Gobiöknen i Asien exempelvis är ur ett ekologiskt hänseende närmast en stäpp och Kalahari i södra Afrika kan betraktas som en torr savann och båda betraktas enligt nyare klassificering som halvöknar. Norr och söder om Saharaöknen finns bälten av halvöken, det södra kallas Sahel.[1][2]

Landskapstyp: Öknarnas landskap är format av det vatten flödar under de sällsynta och ofta kraftiga regnen, vinderosion, vittring, solsprängning, saltsprängning och (i köldöknar) köldsprängning. Öknar kan med en arabisk klassificering indelas i tre typer: klippöken (hammada), sten- och grusöken (reg eller serir) och sandöken (erg).[3]

Temperatur: Heta öknar har varmaste månaden medeltemperaturer över 30 °C och kallaste månaden mellan 10 och 30 °C.
Varma öknar har varmaste månaden medeltemperaturer mellan 10 och 30 °C och kallaste månaden mellan 10 och 20 °C.
Svala öknar har varmaste månaden medeltemperaturer mellan 0 och 10 °C och kallaste månaden mellan 10 och 20 °C.
Kalla öknar (köldöknar) har varmaste månaden medeltemperaturer mellan 10 och 30 °C och kallaste månaden under 0 °C.[1]

Vändkretsöknar ligger normalt mellan 15° och 35° sydlig och nordlig bredd. Luftmassornas rörelse runt ekvatorn skapar sjunkande luft runt vändkretsarna som antingen strömmar mot ekvatorn eller mot polerna. Den sjunkande luften skapar ett klimat som karaktäriseras av permanenta högtryck som i sin tur ger upphov till öknar. Sahara, Arabiska öknen, Tharöknen i Pakistan och Indien, Kalahari i södra Afrika och Gibsonöknen västra Australien är exempel på vändkretsöknar.[1]

Västkustöknar uppstår i längst västkusterna i Sydamerika, Afrika och Australien eftersom passadvindarna där är frånlandsvindar. Det får till följd att det varma ytvattnet förs bort vilket skapar ett kallare luftlager vid havet. Luftlagret ser till att nederbörden faller över havet och inte över land. Däremot kan dimbankar driva in över land och då faller dagg i ökenområdet. I Namiböknen som antas vara världens äldsta öken finns arter som specialiserat sig på att ta hand om daggen. Atacamaöknen som är världens mest regnfattiga område, är också en västkustöken.[1][4]

Regnskuggeöknar finns i områden som ligger antingen i skuggan av bergskedjor eller långt inne på en kontinent. Luften som når dessa områden har redan avgett det mesta av sin fuktighet antingen över den blockerande bergskedjan eller över kustlandet för områden långt från kusten. Exempelvis Gobiöknen och Taklamakan i skuggan av Himalaya och andra kinesiska bergskedjor är regnskuggeöknar. I Nordamerika ligger öken- eller halvökenområden i regnskugga väster om Klippiga bergen och öster eller söder om Sierra Nevada.[1]

Köldöknar eller polaröknar finns på Antarktis och Arktis och består av permafrost, snöfält och glaciärer som smälter obetydlig under sommaren.[5] Den största sammanhängande köldöknen finns på norra Grönland.[1]

Saltöknar är öknar med ett ytskikt av salter bland annat stensalt och soda. Saltet har ofta sugits upp från djupare jordlager eller genom att salthaltigt vatten strömmat in i en sänka utan avlopp som sen avdunstat och lämnat kvar en saltskopa. Normalt saknas växter i saltöknar.[6]

Klimatet i öknen[redigera | redigera wikitext]

Öknar kännetecknas av låg nederbörd och, med undantag för köldöknarna, hög dagstempratur och stor temperaturvariation över dygnet på grund av den låga luftfuktigheten. I Libyen har 58 °C uppmätts och i Death Valley 56,7 °C. Avdunstningen i öknar överstiger ofta den årliga nederbörden. För de varma öknarna sätt normalt gränsen mellan ökenklimat och stäppklimat vid 250 mm nederbörd per år, medan gränsen ligger betydligt lägre för de kallare öknarna.[1][7]

Köppens klimatklassificering är den dominerande klimatklassificeringen som baserar sig på både temperatur och nederbörd. I systemet inkluderas också växternas vattenbehov där ett ökenklimat definieras av en medelnederbörd på mindre än hälften av växtlighetens behov.[1]

Landskapsformer[redigera | redigera wikitext]

På grund av de stora temperaturvariationerna mellan dag och natt samt vinter och sommar utvidgas ständigt berggrunden och lösmaterialet för att sedan krympa ihop igen vilket gör att materialet utsätts för vittring (sol-, salt- och även frostsprängning). Kemisk vittring kan också vara av betydelse, men kemisk vittring kräver vatten vilket gör att den oftast är av underordnad betydelse i ett ökenlandskap. I sandöknen är sanddyner det karaktäristiska inslaget och dynerna kan få olika form och storlek beroende på hur vinden uppför sig. Barkandynen är en vanlig form av sanddyn formad som en hästsko där ändarna pekar mot den dominerande vindriktningen. Med hjälp av en annan vindriktning kan ena änden förlängas och då bildas en längsgående seifdyn. Andra dynformer är transversaldyner och stjärndyner. I Namiböknen finns världens högsta dyner som kan vara så höga som 300 meter.[1]

Isolerade berg, inselberg, utvecklas genom att en floddal eller en spricka utvidgas genom exempelvis ras eller annan erosion. Inselberg är ofta ganska stora, rektangulära och har en plan yta på översidan. När berget utsätt för fortsatt erosion blir det mer oregelbundet och allt mindre. Till slut finns bara en mängd stora stenblock kvar. Den kringblåsande sanden i öknarna slipar block och klippor och kan då skapa polerade ytor med olika mönster exempelvis fasetter på grund av varierande vindriktningar.[1]

Även vatten formar ökenlandskapet. På grund av att maken i huvudsak saknar växttäcke bildas snabbt vattenflöden på markytan som kan leda till erosion och kan leda till att badlands bildas. Vid regn fylls flodfåror, wadis, i öknen snabbt med vatten (störtflod) som för med sig grus och sand för att sedan torka upp. Ofta ligger grundvattnet ytligt och träd kan nå grundvattnet längs den torra flodfåran. I flera öknar saknas utflöde av vatten och vattnet hamnar i interna sänkor i landskapet. Salter samlas i dessa sänkor och när vattnet dunstar fälls salter ut och bildar dalbottnar med salt, playor, där bara salttåliga växter kan klara sig. Vanligen består avlagringarna av koksalt och gips.[1] Playor är en av jordens plattaste landskap som normalt sluttar mindre än 20 centimeter per kilometer.[8]

Växter och djur[redigera | redigera wikitext]

Med undantag för de kalla öknarna kan öknar ofta ha ett förhållandevis rikt växt- och djurliv. Djur och växter i öknen måste tåla både höga samt låga temperaturer och klara sig på lite vatten eller ojämn tillgång till vatten. Växter kan saknas helt klippöken, stenöken och sandöken, eller bestå av få och starkt specialiserade arter.[1]

Buskar med djupa rötter och hårda blad förekommer ofta, särskilt i klipp-, sten och grusöknar. Den afrikanska welwitschian är ett exempel på en ökenväxt med lång pålrot. I mer finfördelad jord förekommer kortlivade växter som växer upp och blommar efter regn för att sätta frön som ligger i jorden i väntan på nästa regn. Suckulenter har ofta små, köttiga blad, eller inga blad alls, med tät kutikula och få och nedsänkta klyvöppningar för att minska avdunstningen. Växterna lagar ofta vatten i stammar, rötter, jordstammar eller lökar. Fleråriga växter skyddar sig mot betande djur genom taggar eller bitter växtsaft. Kreosotbusken är en nordamerikansk ökenväxt som förgiftar sin omgivning med hjälp av sitt rotsystem för att slippa konkurrens om vatten och näringsämnen.[1][9][10]

Typiska ökenväxter:[1]

Ökenlevande djur är ofta nattaktiva och skyddar sig dagtid mot utomhustemperaturen och avdunstning i håligheter nere i marken. De dagaktiva djuren brukar hålla sig i skuggan om det går eller gräver sig fram alldeles under markytan. Många djur klarar sig på den vätska som finns i födan bland annat genom att ha extremt vattenfattig avföring.[1][11]

I klipp- och stenöknar kan vattenförrådet vara längre efter regn kan djurlivet vara rikt. Det kan vara gott om insekter som exempelvis i Namiböknen kan utnyttja fukten från morgondimmorna. Insekterna blir föda åt skorpioner, ödlor, ormar och grodor. Öknens fåglar är oftast frö- eller insektsätare och har oftast en oansenlig fjäderdräkt som smälter in i omgivningen. Vissa afrikanska flyghöns kan transportera vatten i sina bröstfjädrar, och hanen kan flyga miltals för att hämta vatten åt sina ungar. Gnagare och rovdjur har ofta stora öron både för att höra bytesdjur och få en snabbare avkylning. I öknarna finns hovdjur som antiloper, dromedarer och halvåsna. Dromedarerna har införts av människan till Afrika och Australien.[1][11]

Ökenspridning[redigera | redigera wikitext]

Ökenspridning betyder att öknars yta ökar eller att nya öknar uppstår. Ökenspridning kan orsakas av människan och/eller klimatförändringar. Termen definierades av den franske botanisten och ekologen André Aubréville (1897–1982) som när brukad mark blev öken som en följd jorderosion orsakad av människan. Han grundade sina slutsatser på studier han genomfört främst i Afrika.[12]

Vetenskapliga mätningar under de senaste årtiondena, bland annat i Afrika och Kina visar dock att öknarna snarare blir grönare och grönare. Orsakerna till detta är bland annat den ökande koldioxidhalten i atmosfären som gynnar växtligheten, och högre temperaturer gynnar växtligheten i de kallare öknarna. Dessutom sköter människan numera marken mer effektivt. Massflytt från landsbygd till städer har också givit landskapet ett tillfälle att återhämta sig.[13]

Lista över öknar[redigera | redigera wikitext]

Världens stora öknar:[1]

Öken Område Area (km²) Typ Beskrivning
Antarktiska öknarna Antarktis 13 830 000 Kall Steniga och sandiga områden som oftast är snö- och isfria
Sahara, inklusive
Nubiska öknen och Libyska öknen
Norra Afrika 9 065 000 Het 70 % klipp- och stenöken och 30 % sandöken.
Arktis Arktis 2 600 000 Kall Steniga och sandiga områden som oftast är snö- och isfria
Arabiska öknen, inklusive
Rub al-Khali och Nafud
Mellanöstern 2 590 000 Het 25 % sandöken, omfattar även klipp-, grus- och stenöken
Australiska öknarna, inklusive
Stora Victoriaöknen och Stora Sandöknen
Australien 1 371 000 Het Sand, grus och stenöken med gräs
Gobi Centralasien 1 295 000 Sval Sand- och grusöken med saltplayor samt stäpp med gräs.
Kalahari Södra Afrika 930 000 Het Sandslätter och dyner med buskar
Patagonien Sydamerika 670 000 Sval Grus- och sandslätter
Syriska öknen Mellanöstern 520 000 Het
Great Basin Nordamerika 492 100 Varm Främst klipp- och stenöken samt 1 % sandöken.
Chihuahuan Nordamerika 362 600 Varm Busköken eller buskstäpp
Karakum Centralasien 349 650 Sval 90 % sandöken och resten klipp- och stenöken samt saltplayor
Coloradoplatån Nordamerika 336 700 Varm Sedimentära bergarter med platåberg.
Innefattar området med Grand Canyon.
Sonoraöknen Nordamerika 311 000 Het Bergig öken
Kyzylkum Centralasien 297 850 Sval 50 % sandöken, Resten hårda lerslätter, klipp-, stenöken samt saltplayor.
Taklamakan Centralasien 271 950 Sval Sand- och grusöken samt saltplayor
Iranska öknen Mellanöstern 259 000 Varm Sand- och grusöken samt saltplayor
Tharöknen Asien 253 300 Het 50 % sandöken och dessutom grusslätter.
Atacamaöknen Sydamerika 139 860 Varm Sand-, sten- och grusöken, lavafält samt saltplayor
Namiböknen Afrika 80 900 Het Stora sand- och dynområden samt grusslätter och klippöken.
Mojaveöknen Nordamerika 64 750 Varm Klipp-, sten- och grusöken med uttorkade alkaliska sjöar och playor.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r] ”Öken”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/%C3%B6ken. Läst 29 februari 2016. 
  2. ^ ”Halvöken”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/halv%C3%B6ken. Läst 2 mars 2016. 
  3. ^ ”Serir”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/serir. Läst 1 mars 2016. 
  4. ^ National Geographic Society (21 januari 2011). ”Rain shadow”. National Geographic Education. http://education.nationalgeographic.org/encyclopedia/rain-shadow/. Läst 2 mars 2016. 
  5. ^ ”Polaröken”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/polar%C3%B6ken. Läst 2 mars 2016. 
  6. ^ ”Saltöken”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/salt%C3%B6ken. Läst 2 mars 2016. 
  7. ^ National Geographic Society (19 oktober 2011). ”Desert”. National Geographic Education. http://education.nationalgeographic.org/encyclopedia/desert/. Läst 2 mars 2016. 
  8. ^ ”Playa, geology”. Encyclopedia Britannica. http://global.britannica.com/science/playa. Läst 2 mars 2016. 
  9. ^ Andreas Macura. ”Larrea spp.”. Institutionen för Läkemedelskemi, Uppsala universitet. http://www.fkog.uu.se/course/essays/larrea_spp.pdf. Läst 1 mars 2016. 
  10. ^ ”Welwitschia”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/welwitschia. Läst 1 mars 2016. 
  11. ^ [a b] ”Marken & Växten - Djurliv i öknen”. Växten & Marken. Statens lantbruksuniversitet. http://www-vaxten.slu.se/ekologi/djurliv_oknen.htm. Läst 1 mars 2016. 
  12. ^ ”Ökenspridning”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/%C3%B6kenspridning. Läst 29 februari 2016. 
  13. ^ ”Myt att öknar sprider sig” (på sv-SE). Fokus. http://www.fokus.se/2008/09/myt-att-oknar-sprider-sig/. Läst 29 februari 2016. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]