Tallbit
| Tallbit Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
 Tallbit, adult hane | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Tättingar Passeriformes |
| Familj | Finkar Fringillidae |
| Släkte | Pinicola |
| Art | Tallbit P. enucleator |
| Vetenskapligt namn | |
| § Pinicola enucleator | |
| Auktor | Linné, 1758 |
| Utbredning | |
 | |
 Hona eller ung hane i cap Tourmente i Capitale-Nationale i Quebec. | |
Tallbit (Pinicola enucleator) är en stannfågel som precis som korsnäbbarna varierar mycket i färg beroende på ålder och kön.
Utbredning och systematik
Tallbiten har en cirkumpolär utbredning i de norra delarna av norra halvklotet och förekommer i tallskogar i Alaska, bergsområdena i västra USA, i Kanada, subarktiska Fennoskandia, Sibirien på Kurillerna och i högt belägna bergsområden på Hokkaido. Den är mestadels en stannfågel, men under vissa invasionsår flyttar den längre söderut och förekommer då i tempererade Eurasien, och observeras mycket sällsynt i Tyskland, Frankrike och Italien.[2]
Evolution
Tallbiten placeras numera som ensam art i släktet Pinicola står nära domherrarna (Pyrrhula). Tidigare fördes även den asiatiska arten med dåvarande namnet himalayatallbit även till släktet, men DNA-studier visar att den trots sin ytliga likhet med tallbiten snarare är nära släkt med rosenfinkar. I och med det har den fått ett nytt namn, enrosenfink.[3] Utvecklingslinjen för Pinicola skiljde sig ifrån sina släktingar under pliocen, för ungefär ett dussintal miljoner år sedan.[4]
Underarter
- P. e. enucleator – norra Skandinavien till Ryssland och till Jenisejfloden i västra Sibirien.
- P. e. pacata – Sibirien, från Jenisej och österut till bergskedjan Altai, och i Mongoliet och Manchuriet.
- P. e. kamtschatkensis – västra Sibirien, från Anadyrfloden till Kamtjatkahalvön.
- P. e. sakhalinensis – Sachalin, på Kurillerna och i högt belägna bergsområden på Hokkaido.
- P. e. alascensis – nordvästra Alaska till nordvästra Northwest Territories (Mackenziedistriktet) och nordöstra British Columbia. Övervintrar så långt söderut som till nordvästra USA.
- P. e. flammula – södra Alaska till nordvästra British Columbia. Övervintrar så långt söderut som till nordvästra USA.
- P. e. carlottae – öar och utmed kusten från Haida Gwaii till Vancouver Island.
- P. e. montana – inre delarna av centrala British Columbia till Klippiga bergen i sydvästra USA.
- P. e. californica – bergsområdena i Sierra Nevada till östra Kalifornien.
- P. e. leucura – centrala och östra Kanada. Övervintrar så långt söderut som till nordöstra USA.
- P. e. eschatosa – centrala Québec och Newfoundland till New England.
Utseende
Hanen är vanligen mörkt rosenröd med grå och svarta inslag, men grundfärgen kan variera i ljusare röda gula toner. Honans fjäderdräkt är övervägande grågul. Båda könen har svartaktiga vingar, där yttre delen av vingpennorna är svartvita. Den svartgrå stjärten är kluven i spetsen. Totallängd 22 centimeter.
Ekologi
Tallbitens föda består av frön och allehanda bär (synnerligen enbär och rönnbär). Boet, tillverkat av fina kvistar och fodrat med strån, finns ofta i täta barrskogar och innehåller 3-4 ljusgröna, med grå och svarta fläckar försedda ägg. Tallbiten är orädd.
Tallbiten och människan
Status och hot
Tallbiten har ett mycket stort utbredningsområde och populationsstorleken är mycket stor, så trots att populationstrenden verkar vara nedåtgående så bedöms den inte vara tillräckligt negativ för att utgöra ett hot mot den globala populationen. Av dessa skäl kategoriseras arten som livskraftig av IUCN.[1]
Status i Sverige
I Sverige är tallbiten rödlistad. I 2015 års rödlista kategoriseras den som livskraftig (LC). I 2010 års rödlista kategoriserades den som nära hotad (NT).[5] Tidigare var den upptagen som sårbar (VU).
Namn
Förr har tallbiten på vissa håll i Sverige kallats för dumsnut.[6]
Noter
- ^ [a b] BirdLife International 2012 Pinicola enucleator Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
- ^ Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
- ^ Zuccon, D., Prys-Jones, R., P.C. Rasmussen, and P.G.P. Ericson (2012), The phylogenetic relationships and generic limits of finches (Fringillidae), Mol. Phylogenet. Evol. 62, 581-596.
- ^ Marten & Johnson (1986), Arnaiz-Villena et al. (2001)
- ^ ArtDatabanken
- ^ Tallbit Naturhistoriska riksmuseet