Tetrahydrocannabinol

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tetrahydrocannabinol
Strukturformel
Molekylmodell
Systematiskt namn (−)-(6aR,10aR)-6,6,9-trimetyl-
3-pentyl-6a,7,8,10a-tetrahydro-
6H-benso[c]kromen-1-ol
Kemisk formel C21H30O2
Molmassa 314,45 g/mol
CAS-nummer 1972-08-3
Egenskaper
Kokpunkt 157 °C
SI-enheter & STP används om ej annat angivits

Tetrahydrocannabinol eller THC (delta-9-tetra-hydro-cannabinol) är det huvudsakliga aktiva ämnet i cannabis.

THC står för uppskattningsvis 70-100% av rusets "uppåtkänsla", vid cannabiskonsumtion, beroende på variant och därmed THC-halt i förhållande till andra cannabinoider. Effekter är bland annat avslappning, eufori, förändrad rum-tidsperception, förstärkning av syn-, smak- och luktsinnen, desorientering och aptitstimulering. Stora doser kan dock vid hastig konsumtion leda till ångestkänslor och påverka inlärnings- och minnesförmåga negativt, speciellt hos tonåringar.[1][2]

THC är inte vattenlösligt, men lösligt i så gott som alla lösningsmedel och fett. I och med fettlösligheten kan därmed små mängder ämnet i enskilda fall stanna kvar i kroppens fetter en längre tid. När det löser upp sig följer det med i urin och avföring ut genom kroppen. THC stannar dock normalt endast i kroppen ett fåtal timmar längre än den tiden själva ruset varar. Tiden THC stannar i kroppen varierar också från individ till individ, beroende bland annat på hur mycket av ämnet man har i kroppen och hur hög ämnesomsättning man har.(Se alkoholnedbrytning) Några av de THC-metaboliter (restprodukter) som skapas vid nedbrytning av ämnet kan dock stanna i kroppen allt från några få dagar upp till en månad eller mer efter intag beroende på hur mycket och hur ofta THC konsumerats. Vid sporadiskt bruk av cannabis är det mycket ovanligt att THC-metaboliter stannar i kroppen mer än en månad. THC-metaboliterna är icke psykoaktiva och kan därför ej skapa någon form av rus då dessa löses upp och lämnar kroppen efter hand.

Ämnet verkar på kroppen genom att den binder till CB1- och CB2-receptorerna[3]. Man började leta efter endogena cannabinoider (det ämne som normalt binder till receptorerna) vilket ledde till att man fann anandamid. När man studerat receptorernas distribution i hjärnan har man funnit förklaringen till varför toxiciteten hos THC är så låg (det vill säga varför ämnets LD50 är så högt): de delar av hjärnan som styr kroppens vitala funktioner, såsom respiration, har väldigt få receptorer och är därmed relativt oberörda även av doser större än vad som kan konsumeras under normala omständigheter. LD50-värdet för THC på råttor är 1270 mg/kg (hanråttor) och 730 mg/kg (honråttor) när det äts. Vid inhalering ligger värdet på 42 mg/kg för båda könen.

Tetrahydrocannabinol och närbesläktade föreningar är narkotikaklassade dvs olagliga för allmänheten att bruka och ingår i förteckning P I i 1971 års psykotropkonvention, samt i förteckning I i Sverige, vilket innebär "narkotika som normalt inte har medicinsk användning". De närbesläktade föreningar som omfattas är de isomerer och stereokemiska varianter som finns listade av International Narcotics Control Board.[4]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Kerwin McCrimmon, Katie (2012). Marijuana harms teen brain, increases addiction risk. Solutions: University of Colerado Denver.
  2. ^ Linus Brohult (2012). Marijuanaforskning ger svar om människans minne. Svenska Dagbladet.
  3. ^ http://www.tocris.com/pdfs/cannabinoid_receptor_review/page_003.html
  4. ^ Läkemedelsverkets föreskrifter (LVFS 1997:12) om förteckningar över narkotika, konsoliderad version t.o.m. LVFS 2010:1