The Kinks

	The Kinks
	The Kinks i Sverige september 1965.
Bakgrund	London, England
Genrer	Rock, pop
År som aktiva	1963–1996
Skivbolag	Pye, Cameo, Reprise, RCA, Arista, London, MCA, Columbia, Koch, Guardian, Universal
Relaterade artister	Nicky Hopkins, The Mike Cotton Sound, Argent, The Creation, The Kast Off Kinks
Tidigare medlemmar
	Dave Davies; Ray Davies; Mick Avory; Pete Quaife (avliden 2010); John Dalton (musiker); John Gosling; Andy Pyle; Gordon John Edwards; Jim Rodford; Ian Gibbons; Bob Henrit; Mark Haley
	Utmärkelser Rock and Roll Hall of Fame (1990)

The Kinks var en engelsk rockgrupp bildad 1963 i London under namnet The Ravens, och 1964 bytte man namn till The Kinks. Gruppen gjorde sin sista livespelning 1996.

Gruppen bestod i början av bröderna Dave Davies (gitarr, sång) och Ray Davies (gitarr, sång, keyboards, gruppens främste låtskrivare), Pete Quaife (elbas, sång), och Mick Avory (trummor). I början av karriären kallade sig gruppen The Ravens, men namnet byttes till The Kinks innan något hann släppas med gruppen. (Det finns dock bootlegs med The Ravens.) Namnet Kinks kommer av modet på den tiden, som man uttryckte det på engelska "kinky clothes and boots".

Gruppens kommersiellt mest framgångsrika period var runt mitten av 1960-talet. Gruppen fortsatte under andra halvan av decenniet ge ut nya album, men de passade inte in i det psykedeliska klimat som rådde inom populärmusiken då. Att Ray Davies också gjorde narr av och protesterade mot populärmusiken i sina texter gjorde det inte lättare. Under 1970-talet gav de också ut några rockoperor och konceptalbum.

Hösten 2013 meddelade gitarristen Dave Davies att oddsen var 50/50 för en eventuell turné i samband med 50-årsjubileet. I december 2013, under en intervju med Uncut, hävdade bröderna att de var allt närmre en återförening, men precis som tidigare hängde det på Ray Davies om en återförening skulle komma att äga rum eller inte.

Historia

De tidiga åren

Bröderna Davies hade sedan skolåldern spelat skiffle och rock and roll tillsammans. Pete Quaife som var skolkamrat med Ray Davies blev gruppens basist och snart tillkom Mickey Willet på trummor och gruppen The Ravens var formad. Innan de hann spela in något byttes Willet ut mot Mick Avory och man bytte namn till The Kinks, efter påtryckningar från dåvarande managern Larry Page. De skivdebuterade i februari 1964 med en cover på Little Richards "Long Tall Sally". Genombrottet kom senare på våren 1964 med den vilda och stökiga "You Really Got Me" som blev en omedelbar succé. Första platsen i Storbritannien och topp-10 i USA. I Sverige låg låten en vecka på Tio i topp.

"You Really Got Me" fick en minst lika vild uppföljare "All Day and All of the Night", utgiven sent 1964 som blev en nästan lika stor hit (precis som föregångaren låg "All Day and All of the Night" en vecka på Tio i topp). Dessa två låtar, som bägge bygger på Dave Davies för tiden unika distorderade gitarrljud, lade grunden för garagerocken. Låten är också erkänd som stor inspirationskälla för den kommande hårdrocken och punken. Tidigt 1965 fick The Kinks också en hit med den lugnare låten "Tired of Waiting for You". Gruppen turnerade mycket under den här tiden. Ett stort bakslag drabbade dem när de förbjöds att komma till USA av American Federation of Musicians Union. Detta efter bråk om pengar kring uppträdanden och annat. I fyra år var gruppen utestängd från världens största musikmarknad. Ray Davies kom bland annat på grund av detta att inspireras mer av klassisk brittisk musik (bland annat music hall) än sina kollegor i de så kallade British Invasion-grupperna.

Konceptalbum och samhällskommenterande

Efter de inledande framgångarna utvecklade gruppen, och låtskrivaren Ray Davies alltså ett något stillsammare sound. Det första tydliga tecknet på detta var LP:n The Kink Kontroversy och hiten "Tired of Waiting for You". Texterna utvecklades mer och musiken var inte längre lika vild. Denna utveckling fortsatte med de samtidskommenterande låtarna "A Well Respected Man" och "Dedicated Follower of Fashion", stora hits 1965. (Den sistnämnda låten blev 1966 en hit i svensk översättning - En liten snobb - med gruppen Telstars. Den svenska texten var skriven av Peter Himmelstrand.)

"Sunny Afternoon" gavs ut som singel 1966. I texten märks Ray Davies satiriska ådra tydligt. Låten ingick på LP:n Face to Face som anses vara ett av de första riktiga konceptalbumen med socialt kommenterande som löst tema. Man gav också ut singeln "Dead End Street" med liknande tema som även den blev en hit i hemlandet. Pete Quaife hade det här året varit med om en bilolycka och kunde därför inte närvara så mycket vid inspelningarna. Hans tillfälliga ersättare blev John Dalton.

Året därpå gavs singeln "Waterloo Sunset" och albumet Something Else by the Kinks ut. Gruppens singlar sålde fortfarande bra, men deras album var inte lika populära. Den trenden började med Something Else som inte blev någon kommersiell succé trots att albumet var kritikerrosat. Man gav ut en till framgångsrik singel, "Autumn Almanac", men sedan tappade publiken intresset för gruppen. Trots detta fortsatte Davies med sitt speciella sätt att skriva texter. 1968 gavs albumet The Village Green Preservation Society ut, ett nostalgiskt album som blickade tillbaka på ett svunnet England. Det blev en stor favorit bland musikkritiker, men ignorerades nästan helt av allmänheten.

Nästa album Arthur, vilket handlar om en brittisk man som flyttar till Australien, följde samma mönster. Mycket på grund av detta lämnade basisten Pete Quaife gruppen för att bli ersatt av John Dalton. 1970 fick gruppen återigen en stor internationell hit med "Lola", en låt som handlade om ett möte mellan en ung pojke från landet och en transvestit. En så stor framgång hade inte gruppen haft sedan "Sunny Afternoon" 1966. (Lola finns i två versioner. I den ursprungliga versionen nämns Coca-Cola i texten. BBC vägrade dock spela denna version då de ansåg att den kunde ses som reklam, och en ny version med texten "cherry cola" spelades in.)

Vid denna tidpunkt hade gruppen också fått en ny medlem - John Gosling (keyboard). Intresset för gruppen var pånyttfött och man hade även en brittisk hit med "Apeman". Singlarnas album Lola versus Powerman and the Moneygoround, Part One var en stark protest mot skivbranschen och musiklandskapet i övrigt, men ändå deras mest framgångsrika album på länge. Efter ett soundtrack till en film lämnade gruppen skivbolaget Pye och bytte till RCA Records.

Deras första album för det nya skivbolaget, Muswell Hillbillies räknas ofta som deras sista riktigt bra konceptalbum. Det behandlade Ray Davies och brodern Daves uppväxt i Muswell Hill, London.

Rockoperor

Efter inspiration från the Who gav The Kinks ut sin första rockopera Preservation 1973. Denna, liksom uppföljaren Preservation, Act II togs emot dåligt av både kritiker och skivköpare. De gav ut ytterligare en rockopera, Soap Opera som även den sågades i media, men var något populärare än sina föregångare. Schoolboys in Disgrace var gruppens tredje rockopera. Denna drog mer åt hårdrockshållet än tidigare. Efter det lämnade Kinks RCA Records som de skrivit ett fem-albums-kontrakt med och skrev kontrakt med Arista Records.

År 1976 lämnade Dalton gruppen, nästan direkt efter att deras första Arista album gjorts klart. Gruppen anställde sin tredje basist, Andy Pyle, men Dalton hoppade snabbt in i gruppen för att sedan sluta igen. Gosling lämnade gruppen efter albumet Misfits som kom 1978. Daltons ersättare blev Jim Rodford och Gosling blev ersatt av Ian Gibbons. Gruppens första album för det nya skivbolaget, Sleepwalker var deras största succé på många år.

Tillbaka på hitlistorna

1979 gavs albumet Low Budget ut som blev gruppens populäraste i USA, och The Kinks var under en tid ett av de absolut största rockbanden på den amerikanska marknaden. Albumet följdes av framgångsrika skivorna Give the People What They Want (1981) och State of Confusion (1983). 1983 gav också gruppen en stor hitsingel med "Come Dancing". En singelhit hade gruppen inte haft på länge. Efter år av olösliga spänningar mellan Mick Avory och Dave Davies lämnade Avory bandet 1984 och ersattes av Bob Henrit från bandet Argent. Avory försvann dock inte helt från gruppen utan fortsatte jobba i bandets organisation, bland annat i Konk, bandets egenhändigt ägda inspelningsstudio sedan tidigt 70-tal.

De sista åren

Kinks fortsatte göra nya album en bra bit in på 1990-talet men lyckades inte få någon hit. De blev invalda i Rock and Roll Hall of Fame år 1990.^[2] Sedan mitten av 1990-talet har gruppen blivit uppmärksammad igen genom att grupper som Oasis och Blur sade sig hämta stor inspiration ifrån gruppens material, främst det från andra halvan av 1960-talet. Ray Davies har under senare år uppträtt som soloartist med ett liveband där svenske keyboardisten Gunnar Frick ingår.

Bilder

No. 6, Denmark Terrace, Fortis Green, Muswell Hill, London, där bröderna Ray och Dave Davies växte upp
The Kinks 1965
The Kinks cirka 1970
Ray Davies 1977
Dave Davies 2002
Ray Davies 2006