Torpare
Torpare kan dels syfta på landbor som arrenderade mindre jordbruksenheter, så kallade torp, dels användes det som beteckning på självägande jordbrukare på mindre fastigheter under 1/4 mantal.
Arrendet kunde erläggas såväl i form av dagsverken som i natura. Frälsetorp under godsen var ofta rena dagsverkstorp, där hela arrendet utgjordes av dagsverken. Det vanligaste var dock skattetorp, där arrendet vanligen erlades i fastställda kontanta eller naturabelopp, eller dagsverken i samband med slåtter eller liknande.
Torparrenden skrevs oftast på lång tid, från 10 ända upp till 50 år. Mera sällan fanns en fastslagen rätt till ärftligt arrende, oftast då på kronotorpen. Det förekom även att kontrakten förnyades årsvis.
Torparinstitutionen försvann slutligen från Sverige 1943 då dagsverken förbjöds som betalningsform för arrenden. Kronotorpen fanns dock kvar långt senare.
I Finland avskaffades torparinstitutionen hösten 1918 efter finska inbördeskriget, vars orsaker delvis kan tillskrivas torparinstitutionen.[1] Torparna fick efter kriget rätt att inlösa sina torp, varigenom 45 000 nya jordbruk uppstod under 1920-talet.
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ Kolbe, Laura (red.): Suomen kulttuurihistoria: 3, Oma maa ja maailma, sidan 162-3. Helsingfors: Tammi, 2003. ISBN 951-31-1844-4.
