Torp

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Torp (olika betydelser).
Dan Anderssons torp Luossastugan 2006

Torp är enligt nutida språkbruk detsamma som torparstuga, det vill säga en äldre stuga på landsbygden, ofta en sommarstuga, som tidigare bebotts av en torparfamilj.

I strikt mening avser torp en arrendeform, med långa kontraktstider men utan åborätt, vars arrende betalades helt eller delvis in natura. I Finland avskaffades torparinstitutionen 1918. I Sverige år 1943.

Torpare saknade rätt att deltaga i sockenstämma.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Ordet "torp" är besläktat med tyskans Dorf och holländskans dorp. Otaliga ortnamn innehåller än idag ordet torp som ibland kan härledas till en vikingatida eller medeltida nyodling. Efterleder som -rup, -orp och -arp är andra synonyma former.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Torp var under medeltiden nybyggen, i regel via hemmansklyvning från en större gård eller by.

När Gustav Vasa på 1500-talet införde skattskyldighet för alla jordegendomar skapades olika "skatteklasser" omräknat efter markens storlek i mantal. Gårdar som var mindre än lägsta mantalsklassen, men ändå inte så små att de blev helt skattefria, klassades då som torp och fick betala 1/4 av full skatt.

I början av 1600-talet förekom det att vanliga soldater som utmärkt sig i kriget fick ett litet hemman på skogen med äganderätt som pension. Historien om dessa hemman blev senare omtvistad då närliggande bruk hävdade att de var de rätta ägarna till marken, och att den före detta soldatens ättlingar endast var vanliga torpare och inte hemmansägare.

Senare blev torp benämningen för en icke skattelagd mindre gård som arrenderades av torparen, brukaren, mot dagsverksplikter och andra skyldigheter, vars avtal reglerades i ett så kallat torparkontrakt:[1]

Under 1600-talet kom beteckningen torp alltmer att användas om små jordbruk som ingick i en mer omfattande jordegendom vid större gårdar, herrgårdar, eller som kronotorp i de fall marken var statsägd mark. Brukaren, kallad torpare, betalade då "hyra" till ägaren, ibland i form av dagsverken.

I Bergslagen var torpare skyldiga att leverera träkol till det bruk som ägde torpet.

Mot slutet av 1800-talet minskade antalet torp drastiskt; från cirka 100 000 år 1850 till drygt hälften 1910, och betalning genom dagsverken ersattes med kontant betalning i arrende. Genom lagar 1907-1909 likställdes dagsverkesbetalning med kontanta löner varmed torparens ställning stärktes. Många torp friköptes av sina torpare och blev då egna fastigheter.

Genom en lag 1943 förbjöds dagsverksarbeten. Ordet torp miste därmed sin betydelse som arrendeform och idag används det mest om en liten, äldre stugalandsbygden som ofta är en sommarstuga. Ibland används begreppet torp även om stora mangårdsbyggnader, vilket i regel beror på att där ursprungligen varit ett vanligt litet torp, som sedermera gjort en lång klassresa.

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Vägvisare till forntiden, av Palle Budtz 1992, Palle Budtz & Brombergs Bokförlag AB, ISBN 91-7608-588-0