Väringar

Från Wikipedia
Version från den 31 januari 2016 kl. 21.50 av Lindansaren (Diskussion | Bidrag) (Gjorde redigering 32959181 av 151.177.33.139 (diskussion) ogjord pga att om det finns ett samband med orten måste det källbeläggas)

Väringar (av fornnordiska væringr, "edsvuren") är en nordisk term som syftar på de vikingatida krigare som från 900-talet till 1100-talet tog lejd hos den bysantinske kejsaren i dennes livgarde, väringagardet.

På grekiska kallades de varangoi, ett ord som över tid fick betydelsen skandinav i allmänhet, hos såväl greker som slaver, vilka kallade dem varjager. Namnet väring anses komma av det fornnordiska ordet vár, vilket betyder högtidligt löfte, och syftar troligen på den trohetsed som nordmännen svor till den bysantinske kejsaren.

Enligt en teori syftade begreppet även på alla de nordmän som under vikingatiden företog plundrings- och/eller handelsresor österut: det skulle således vara en synonym för viking, fast uteslutande en som for i österled, medan de som for västerut kallades vikingar.[1] Fritz Askeberg framlade i en avhandling 1944 en tes om att det bara var nordmän som färdades västerut som kallades vikingar och att de som for österut kallades väringar (jämför med Väringagardet); detta på grundval av de samtida, autentiska källor som finns bevarade. Källorna visar enligt Askeberg och Stig Wikander en skiljegräns mellan västnordiskt och östnordiskt språkområde samt i söder utmed Elbelinjen - väster om denna linje finns det inga väringar och öster om den inga vikingar.[2][3]

Denna tes har numer få anhängare, bland annat beroende på att det förekommer runstenar i Sverige som nämner vikingar och varav det, i åtminstone ett fall[4] åsyftar sjörövare som haft sin aktivitet i Östersjön. Likaså nämns i isländska handskrifter vikingar som härjade i östersjöområdet. Ordet viking tycks snarare ha haft den generella betydelsen sjörövare oavsett i vilket väderstreck aktiviteten bedrevs.[källa behövs] Vidare anses det inom modern språkforskning inte finnas någon skarp linje mellan de fornnordiska dialekterna på vikingatiden och att en skiljegräns mellan västnordiskt och östnordiskt således saknas. Dialekterna utgjorde ett kontinuum. Slutligen så har begreppet vikingar utvidgats de senaste 200 åren så att det syftar på alla skandinaviska sjökrigare och farmän under vikingatiden, oavsett om de var pirater eller inte. [källa behövs]

Källor

Noter

  1. ^ Focus, Almqvist & Wiksell, 1970
  2. ^ Askeberg, Fritz, Norden och kontinenten i gammal tid (Uppsala 1944)
  3. ^ Wikander, Stig, Araber, vikingar, väringar (Stockholm 1978), s. 12f.
  4. ^ Bro kyrka (U 617)

Se även