Vitstrupig biätare

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Vitstrupig biätare
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Merops albicollis, Dodowa, Ghana 1.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningPraktfåglar
Coraciiformes
FamiljBiätare
Meropidae
SläkteMerops
ArtVitstrupig biätare
M. albicollis
Vetenskapligt namn
§ Merops albicollis
AuktorVieillot, 1817
Hitta fler artiklar om fåglar med

Vitstrupig biätare[2] (Merops albicollis) är en afrikansk fågel i familjen biätare inom ordningen praktfåglar.[3]

Utseende och läten[redigera | redigera wikitext]

Vitstrupig biätare är en färgglad och slank fågel med en kroppslängd på 19–21 centimeter, exklusive de två mycket förlängda mittersta stjärtfjädrarna som kan vara ytterligare 12 centimeter långa. I fjäderdräkten är den huvudsakligen grön, men är pregnant tecknad i ansiktet med vitt ansikte och vit strupe samt svart hjässa, ögonstreck och halsband. Undersidan är blekgrön, på bröstet mot blått. Ögat är rött och näbben svart. Könen är lika förutom att hanens stjärtfjädrar är längre. Lätet liknar den europeiska biätarens (se denna).[4]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Vitstrupig biätare häckar i ett smalt band strax söder om Sahara, från Mauretanien och Senegal till Eritrea, sydvästra Saudiarabien och Jemen, söderut till nordvästra Kenya och oregelbundet även i södra Kenya.[5] Den är en flyttfågel som flyttar söderut till Västafrika och Kongobäckenet.[5] Tillfälligt har påträffats i Marocko, Oman och Förenade Arabemiraten.[6] Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Vitstrupig biätare häckar i torrt och sandigt öppet landskap, men övervintrar i en helt annorlunda miljö, i tropiska skogar.[4] Arten häckar i kolonier i sandbankar eller på öppna platta ytor,[4] från juni till augusti på gränsen till Sahara, mellan mars och maj i Kenya.[5] Fågeln gräver en 1-2 meter lång tunnel vari den lägger sex till sju runda vita ägg.[4] Båda könen ruvar och får hjälp av ytterligare upp till fem assistenter i att ta hand om ungarna.[4]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Som namnet avslöjar livnär sig vitstrupig biätare, liksom alla biätare, av insekter. För denna art utgör 35-90% av födan av myror, men intar även bin, getingar, bålgetingar och skalbaggar. Födan fångar den i luften.[4]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling och tros inte vara utsatt för något substantiellt hot.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen har inte uppskattats men den beskrivs som vanlig eller till och med mycket vanlig.[7]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2012 Merops albicollis Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14
  3. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-08-11
  4. ^ [a b c d e f] Fry, C. Hilary; Fry, Kathie (2010). Kingfishers, Bee-eaters and Rollers. Bloomsbury Publishing. sid. 249. ISBN 978-1-4081-3525-9. https://books.google.com/books?id=U_XUBAAAQBAJ&pg=PA249 
  5. ^ [a b c] Fry, H. & Boesman, P. (2018). White-throated Bee-eater (Merops albicollis). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad https://www.hbw.com/node/55841 12 september 2018).
  6. ^ Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 139. ISBN 978-84-941892-9-6 
  7. ^ del Hoyo, J.; Elliott, A.; Sargatal, J. 2001. Handbook of the Birds of the World, vol. 6: Mousebirds to Hornbills. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]