Vittnespsykologi

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Vittnespsykologi utgör ett område inom den akademiska psykologin med det primära syftet att bistå rättsväsendet genom att utföra tillförlitlighetsutredningar av framförda utsagor (förhör och vittnesmål). En av de första svenska experterna var fil lic Valdemar Fellenius (1908-1964), som bland annat utgav skriften Vittnesutsagans psykologi (ingår i Kriminologisk Handbok, del II, utgiven av W&W 1952).

Den som annars i Sverige arbetade mycket för vittnespsykologins fortsatta utveckling var professorn i pedagogik och pedagogisk psykologi, Arne Trankell (1919-1984), som utgivit flera skrifter och böcker i ämnet (den mest kända är Vittnespsykologins arbetsmetoder). Idag finns flera uppdaterade och än mer moderna böcker om vittnespsykologi, till exempel Svensk vittnespsykologi av Nils Wiklund (docent i rättspsykologi) och Ulla Sjöström, och "Vittnespsykologi" av Pär Anders Granhag (professor i rättspsykologi).

Bland övriga svenska vittnespsykologer återfinns Trankells elev Astrid Holgerson (1927-2010) som vittnade som expert i rättegången mot Christer Pettersson efter Palmemordet. Till samma skola hör Birgit Hellbom och Lena Hellblom Sjögren. Stina Sandels utarbetade en metod vid förhör av små barn.

Förhör som genomförs mer än elva månader efter en inträffad händelse är betydligt mindre tillförlitliga jämfört med förhör som gjorts tidigare. Utpekanden som görs först efter fyra månader är inte sällan oriktiga. Därför är annan stödbevisning alltid viktig, speciellt när viss tid har hunnit förflyta. [källa behövs]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Sjögren, Lena Hellblom (1997): ”Hemligheter och minnen. Att utreda tillförlitlighet i sexualbrottmål.” Norstedts Juridik.
  • Granhag, P.A. (2001). Vittnespsykologi. Lund: Studentlitteratur.
  • Eriksson, Rikard (1999). Psykoteknik. Kulturell fabricering av personlig identitet. Carlssons