Vittnespsykologi

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Vittnespsykologi utgör en disciplin inom den akademiska psykologin med det primära syftet att bistå rättsväsendet genom att utföra tillförlitlighetsutredningar av framförda utsagor (förhör och vittnesmål). En av de första svenska experterna var fil. lic. Valdemar Fellenius (1908–1964), som bland annat utgav skriften Vittnesutsagans psykologi (ingår i Kriminologisk Handbok, del II, utgiven av W&W 1952).

Den som annars i Sverige arbetade mycket för vittnespsykologins fortsatta utveckling var professorn i pedagogik och pedagogisk psykologi, Arne Trankell (1919–1984), som utgivit flera skrifter och böcker i ämnet (den mest kända är Vittnespsykologins arbetsmetoder). I dag finns flera uppdaterade och än mer moderna böcker om vittnespsykologi, till exempel Svensk vittnespsykologi av Nils Wiklund (docent i rättspsykologi) och Ulla Sjöström, och "Vittnespsykologi" av Pär Anders Granhag (professor i rättspsykologi).

Bland övriga svenska vittnespsykologer återfinns Trankells elev Astrid Holgerson (1927–2010) som vittnade som expert i rättegången mot Christer Pettersson efter Palmemordet. Till samma skola hör Birgit Hellbom och Lena Hellblom Sjögren. Stina Sandels utarbetade en metod vid förhör av små barn.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Sjögren, Lena Hellblom (1997): Hemligheter och minnen: att utreda tillförlitlighet i sexualbrottmål. Norstedts Juridik.
  • Granhag, P.A. (2001). Vittnespsykologi. Lund: Studentlitteratur.
  • Eriksson, Rikard (1999). Psykoteknik: kulturell fabricering av personlig identitet. Carlssons