Webbtidning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

En webbtidning, nättidning eller nättidskrift, är en tidning som publiceras på webben. Den är en ung publikationsform och innehåller både nystartade alster och tidigare tryckta tidningar som övergått till enbart webbpublicering.

Definition[redigera | redigera wikitext]

Många tryckta tidningar har numera även webbupplagor med delar av det vanliga materialet tillgängligt gratis eller mot kostnad. En webbtidning är en tidning som saknar en tryckt upplaga och uteslutande når sina läsare via Internet. Ibland kan tidningsmaterialet distribueras som nedladdningsbara filer – ofta i pdf-format.[1] Annars presenteras materialet som webbsidor. Skillnaden mot en mer statisk webbplats är att stora delar av materialet i en webbtidning mer eller mindre regelbundet byts ut. Ibland sker förändringen i material successivt, eftersom publikationsformen gör ständiga uppdateringar möjliga.[2]

Webbtidningar är vanliga inom skolvärlden.

Journalistik på webben[redigera | redigera wikitext]

En ny form av journalistik publiceras på webben, den del av Internet som kan nås via en webbläsare eller webbanpassad app. Den har utvecklats sedan 1990-talet, i takt med att Internet och webben blivit ett allt viktigare informationsmedium. Dagstidningar etablerar ofta webbversioner av sin "papperstidning", med material som antingen är gratis, (delvis) reklamfinansierat eller endast nåbart via abonnemang. I en webbtidning kan traditionella papperstidningar utveckla sin journalistik med olika sorters audiovisuellt material. Dessutom kan materialet uppdateras löpande och utan direkt koppling till pappersupplagans dagsnumrering. Man kan också locka läsarna till abonemmang genom at erbjuda tillgång till äldre (tidnings)material.[3]

Även radio- och TV-stationer etablerar numera webbvarianter där de presenterar hela eller delar av sitt material. Även här kan radions begränsning till endast ljud kompenseras, samtidigt som både TV och radio får ett nytt medium där man kan publicera texter.

I produktionen och distributionen av materialet kan man ofta dra nytta av enklare och billigare tekniska lösningar. Videointervjuer (både för distribution på TV och webben) kan numera ofta göras via konsumentinriktade tjänster som Skype eller Google Hangouts,[4] medan distribution av (kortare) programinslag även kan spridas via videotjänster som Youtube.[5]

Internetjournalistik kan också distribueras via e-post. Denna är numera mer ovanlig och ofta begränsad till ren textinformation. Webbtidningar kommunicerar dock ofta med sina läsare genom e-postutskick, där man kan göra reklam för aktuella inslag – och i e-brevet länka till materialet på webbplatsen.

Webben erbjuder med sin multimediala presentation nya utmaningar för journalisterna. Detta har lett till journalistutbildningar som riktar sig just mot Internet och "multimedia" i stort.[6]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "Webbtidning". Tekniskamuseet.se. Läst 22 februari 2013.
  2. ^ Stiernstedt, Jenny (2011-04-28): "Klurigt granska webbtidning". DN.se. Läst 22 februari 2013.
  3. ^ Ellis, Justin (2015-03-11): "After the archive came down: The New Yorker’s revamped paywall is driving new readers and subscribers". niemanlab.org. Läst 16 juli 2015. (engelska)
  4. ^ "Broadcasting using a webcam". bbc.co.uk. Läst 16 juli 2015. (engelska)
  5. ^ "TV3". youtube.com. Läst 16 juli 2015. (katalanska)
  6. ^ "Multimediajournalistik". nki.no. Läst 16 juli 2015.