Journalistik

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Genre: Journalistik
CBC journalists in Montreal.jpg
Journalister på 1940-talet.
Konstform Facklitterär nyhetsinriktad genre
Format Artiklar, tidningar, nyhetsprogram
Subgenrer grävande journalistik, kampanjjournalistik, kulturjournalistik, ekonomijournalistik, fotojournalistik
Vanliga teman Vad, var, när, vem, hur och varför?
Årtal 1605-nu
Företrädare Johann Carolus, Reportrar utan gränser

Journalistik kallas den framställning, insamling, urval och bearbetning av innehåll som präglas av rapportering från verkliga, och ofta aktuella, händelser, nyheter. Materialet sammanställs av journalister och sprids genom press, etermedia eller via internet och anses vara en av de främsta källorna till information och åsikter i det nutida samhället, vilket ofta brukar sammanfattas med att media är den tredje statsmakten.

Journalistik är också den vetenskap som studerar hur journalister arbetar, hur det dagliga arbetet som journalist ser ut och hur media agerar gentemot censur, statliga restriktioner, yttrandefrihet, pressetiska regler och osynliggörande av vissa samhällsgrupper. Bland de mest kända forskarna finns John Pilger.

Den teknik som kan sägas utgöra journalistik består främst i att svara på frågorna vad?, var?, när?, vem? och hur?, samt gärna även varför?.

Grundregler[redigera | redigera wikitext]

Journalistikens element[redigera | redigera wikitext]

Enligt The Elements of Journalism, en bok av Bill Kovach och Tom Rosenstiel, finns det nio element som journalister bör fullfölja för att upprätthålla journalistikens roll som informationskälla, så att medborgarna kan förbli fria och självstyrande [2]. Dessa är riktlinjerna:

  1. Journalistens första förpliktelse är mot sanningen.
  2. Journalistens första lojalitet är till medborgarna.
  3. Journalistens disciplin är verifiering.
  4. Journalisten måste hålla sig fristående från dem som ska bevakas.
  5. Journalisten måste agera självständig bevakare av makten.
  6. Journalisten måste ge ett forum för öppen kritik och kompromiss.
  7. Journalisten måste sträva efter att göra det viktiga intressant, och relevant.
  8. Journalisten måste hålla nyheterna överblickbara och proportionerliga.
  9. Journalisten måste tillåtas följa sitt personliga samvete.

I en senare upplaga av boken från 2007[1] har författarna lagt till ett element: rättigheterna och skyldigheterna hos allmänheten så att det sammanlagt blir tio element.

Journalistens yrkesetik[redigera | redigera wikitext]

Sedan början av 1900-talet, när de första professionella journalisterna kom, har de förväntats följa en yrkesetik som bl.a. kräver att de:

  • använder egna källor, inklusive intervjuer med folk som är direkt involverade i det skeende som ska rapporteras om, originaldokument, och andra förstahandskällor, där så är möjligt.
  • krediterar information från redan publicerade källor, ifall egna källor inte är tillgängliga. Att inte namnge sådana källor kallas plagiering.
  • använder flera oberoende källor, speciellt om ämnet är kontroversiellt
  • kontrollerar alla fakta som kommer fram under arbetet.
  • hittar och rapporterar om alla sidor av historien.
  • rapporterar utan att ta ställning, genom att ge flera sidor av historien röst.
  • är försiktig med att avge konfidentialitetslöften åt källor.
  • avböjer gåvor och tjänster från de som är inblandad i ett skeende för att inte verka påverkad.
  • avstår från rapportera eller delta i arbetet med att undersöka någon som de har personlig bias gentemot.

Brott mot yrkesetiken[redigera | redigera wikitext]

Journalisternas yrkesetik kan vara svår att upprätthålla konsekvent. Journalister kan i vissa fall omedvetet ge vinklade rapporter, genom att sålla fel i materialet, förlita sig på vittnesmål eller missa viktiga följdfrågor. En del av problem uppstår av den tidspress som många journalister arbetar under. Till exempel kan det leda till att tidningar publicerar pressmeddelanden okontrollerade. I andra fall kan orsaken vara att journalisten är omedveten om sina fördomar: unga reportrar kan vara omedvetna om problem som äldre har, journalister med många kontakter inom polisen kan ha svårt att se korruption och innerstadstidningar kan ha svårt att se nyanser i förorternas situationer.

Nyhetsorganisationer har redaktörer och chefer vars jobb det är att kontrollera texterna under produktionsfasen. Men även redaktörer kan släppa igenom material som är fabricerat eller under all kritik, på grund av stress, trötthet, fördomar eller liknöjdhet. Om journalisten rapporterar från avlägsna platser kan redaktören ha svårt att avgöra vad som är sant.

En nyhetsorganisations budget påverkar oundvikligen besluten om vilka nyheter som ska täckas och i vilken omfattningen. Nerdragningar har visat sig ske tidigt inom utlandsrapportering och bevakning av låginkomstområden.

Tidningsägare och andra chefer, framför allt annonsköpare, kan försöka använda sin makt över journalisternas anställning för att influera hur nyheter rapporteras. Vanligen beror journalister på att deras närmaste chefer ska skydda dem från andra avdelningar i nyhetsorganisationen, för att minska eventuell påverkan.

Självcensur är ett växande problem inom journalistik, särskilt i länder som har mycket begränsad pressfrihet. Ett exempel är att negativ nyhetsrapportering kan riskera att försämra handelsförbindelser eller fortsatt tillgång till ett land för andra journalister. Till exempel har CNN:s korrespondent Christiane Amanpour sagt att nätverket självcensurerade när de skrev om upptakten till Irakkriget på grund av den amerikanska regeringen.[2]

Tryckfrihet i världen enligt Reportrar utan gränser.

Journalistens roll i samhället[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: Tryckfrihet

Delar av de journalisternas yrkesetik bygger på tryckfrihet, det vill säga att förmedlare av nyheter och annan information skyddas av lagar.

Under 1920-talet, när den moderna journalistiken grundades, debatterade författaren Walter Lippmann och filosofen John Dewey om journalistens roll i ett demokratiskt samhälle. Deras skilda ståndpunkter är fortfarande typiska för diskussionen om journalistikens plats i samhället.

Lippmann menade att journalistikens roll då var att agera medlare eller översättare mellan allmänheten och de som formar världen. När eliten talade, lyssnade och antecknade journalisterna informationen, sammanställde den till lämplig storlek och förde den vidare till allmänheten. Orsaken var enligt Lippmann att allmänheten inte kunde ta till sig den växande mängden informationen i dagens samhälle och att de därför behövde någon som kunde sortera och filtrera nyheterna. Han fortsatte: Allmänheten är inte smart nog att förstå komplexa politiska händelser och är för upptagen med sina vanliga liv för att bry sig om komplicerade samhällsfrågor, medan journalisterna hade det som sin uppgift. När allmänheten sedan blev upplyst av journalisterna, kunde de rösta och på så sätt påverka eliten.

Dewey, å andra sidan, menade att allmänheten inte bara var kapabla att förstå händelserna som eliten skapade eller reagerade på, utan att det var i det öppna forumet som besluten skulle ske, efter diskussioner och debatter. När sakerna stötts och blötts tillräckligt skulle de bästa idéerna visa sig. Dewey trodde att journalister kunde göra mer än bara föra vidare information. Han tyckte att de skulle väga konsekvenserna av den politik som förs. Efter hand har Deweys tankar blivit mer eller mindre anammade och kallas oftast "samhällsjournalistik".

Konceptet "samhällsjournalistik" är centralt i den mesta ny journalistik. Med den modellen kan journalister engagera medborgare och experter/eliten för att föreslå och skapa innehåll. Det är viktigt att Dewey inte förespråkar jämlikhet, utan expertkunskaper. Dewey tror att den samlade kunskapen hos många är vida överlägsen individens kunskap. Experter och forskare är välkomna men den hierarkiska strukturen som är tydlig hos Lippmann saknas. Enligt Dewey, ligger konversation, debatt och dialog i hjärtat av vad en demokrati är.

Medan Lippmanns journalistiska filosofi är mer gångbar hos samhällsledare, är Deweys synvinkel en bättre beskrivning av hur många journalister ser sin roll i samhället och hur samhället i sin tur förväntar sig att journalisterna fungerar.

Närhetsprincipen[redigera | redigera wikitext]

Närhetsprincipen är en princip inom journalistiken som säger att ju närmare, geografiskt eller kulturellt, en nyhetshändelse är, desto större är sannolikheten att den tas upp av ett nyhetsmedium.[källa behövs]

Hur journalister arbetar[redigera | redigera wikitext]

Se även: Journalist

Journalister rapporterar om nyhetshändelser lokalt, nationellt eller från städer i andra länder där de är stationerade. Hur detta går till varierar beroende på vilket medium nyheterna sedan publiceras.

Tidning[redigera | redigera wikitext]

Tidningsreportrar börjar sina rapporteringar antingen via tips utifrån eller via egna uppslag. Journalisterna är då ofta uppdelade efter ämnesområde, åtminstone på större tidningar. Under besök hos vittnen eller på myndigheter, antecknar journalisten och kan även ta bilder eller filma, eventuellt med hjälp av en separat fotograf. Efter intervjuerna sammanställer de materialet och hittar en vinkel och slutligen skriver de texten. De flesta tidningsjournalister skickar in sina texter elektroniskt till en central databas. Artikeltexten redigeras sedan centralt, får en rubrik och en lämplig bild väljs ut. Flera artiklar läggs sedan ihop till en provupplaga. När chefredaktören har godkänt innehållet, stilen och språket i materialet, sänds det för tryckning eller publicering på tidningens webbplats.

I många fall skrivs större och akuta nyheter av personer på redaktionen, från information som samlats och skickats in av andra reportrar på plats.

Radio[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: Radio (medium)

Radiojournalistik liknar TV-journalistik (se nedan), med den skillnaden att endast ljud kan överföras. Många moderna radiostationer kompletterar dock ofta ljudmaterialet med både text, bild och rörlig bild på sin webbplats. Programmaterialet inleds i regel med en påannonsering ("påa") och avslutas av en avannonsering ("ava"). Båda varianterna görs ofta av den programpresentatör som på- och avannonserar alla programmen under en del av dagen. I avannonseringen ges ofta information om vem som intervjuats sist i inslaget/programmet och vem som var intervjuare eller reporter.[3]

Inspelning av ett nyhetsprogram.

Television[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: Nyhetsprogram

I TV-sända nyheter är journalisten med vid redigeringen av videomaterialet som har filmats efter deras research, det för att etablera en bra visuell berättarstil. Många TV-journalister förekommer i bild, antingen under hela reportaget eller i början och slutet.

Dessutom förekommer journalister som kommentatorer i studion för att undersöka och tolka nyheter som andra journalister producerat. Nyhetsankare presenterar detta och intervjuar ibland sina kollegor för att få fram relevanta frågeställningar.

Nyhetsinslag kan variera mycket i längd; ibland ända upp till tio minuter, andra bara två till tre minuter. Förutom rena nyhetsprogram finns det även särskilda dokumentärprogram med längre filmer och större detaljrikedom som produceras av journalister.

Internet[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: Webbtidning

En ny form av journalistik publiceras på webben, den del av Internet som kan nås via en webbläsare eller webbanpassad app. Den har utvecklats sedan 1990-talet, i takt med att Internet och webben blivit ett allt viktigare informationsmedium. Dagstidningar etablerar ofta webbversioner av sin "papperstidning", med material som antingen är gratis, (delvis) reklamfinansierat eller endast nåbart via abonnemang. I en webbtidning kan traditionella papperstidningar utveckla sin journalistik med olika sorters audiovisuellt material. Dessutom kan materialet uppdateras löpande och utan direkt koppling till pappersupplagans dagsnumrering. Man kan också locka läsarna till abonemmang genom at erbjuda tillgång till äldre (tidnings)material.[4]

Även radio- och TV-stationer etablerar numera webbvarianter där de presenterar hela eller delar av sitt material. Även här kan radions begränsning till endast ljud kompenseras, samtidigt som både TV och radio får ett nytt medium där man kan publicera texter.

I produktionen och distributionen av materialet kan man ofta dra nytta av enklare och billigare tekniska lösningar. Videointervjuer (både för distribution på TV och webben) kan numera ofta göras via konsumentinriktade tjänster som Skype eller Google Hangouts,[5] medan distribution av (kortare) programinslag även kan spridas via videotjänster som Youtube.[6]

Internetjournalistik kan också distribueras via e-post. Denna är numera mer ovanlig och ofta begränsad till ren textinformation. Webbtidningar kommunicerar dock ofta med sina läsare genom e-postutskick, där man kan göra reklam för aktuella inslag – och i e-brevet länka till materialet på webbplatsen.

Webben erbjuder med sin multimediala presentation nya utmaningar för journalisterna. Detta har lett till journalistutbildningar som riktar sig just mot Internet och "multimedia" i stort.[7]

Nyhetsbyråer[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: Nyhetsbyrå

Nyhetsbyråer förser tidningar, tidskrifter, TV-stationer och andra medier med nyheter dygnet runt. De erbjuder olika tjänster som media kan prenumerera på, och täcker stora delar av media. De flesta arbetar både nationellt och internationellt, men sällan lokalt.

"Vardagliga" nyheter tas vanligen direkt från nyhetsbyråerna. Det kan röra sig om meddelanden, uttalanden från statschefer eller företagsledare. Sådana nyheter krediteras ofta nyhetsbyrån snarare än en journalist. Sådana tips är ryggraden i majoriteten av all media, som litar på nyhetsbyråerna och utgör mycket av det som inte är tidningens eller TV-stationens artiklar och reportage.

Artiklar och typer av journalistik[redigera | redigera wikitext]

Se även: Journalist

Format[redigera | redigera wikitext]

Se även: Tidning

Det journalistiska materialet förekommer i ett antal olika format. Nedan nämns några av formaten inom etermedierna:

  • "klackis" (även "klickis"), en mindre nyhet[8]
  • "rundisar"

Genrer[redigera | redigera wikitext]

Det finns flera typer av journalistik:

  • sportjournalistik (även kallat idrottsjournalistik), med ett mer engagerat språk än traditionell rapportering. Betoning ligger ofta på statistik för olika tävlande.
  • vetenskapsjournalistik, som tvingas väga mellan att förenkla för lekmän och den vetenskapliga exaktheten
  • grävande journalistik, som gräver fram oetiska, omoraliska och olagliga beteenden, kan vara ett tidskrävande arbete och försvinner därför ofta tidigt när budgetar skärs ner[källa behövs]
  • kampanjjournalistik
  • kändisjournalistik, som fokuserar på kända personers liv, angränsar till paparazzi-fenomenet, var tidigare en del av skvallertidningar, men förekommer även i mer etablerade tidningar
  • överraskningsjournalistik, som bygger på konfrontation och känslor, såsom i 60 Minutes
  • kulturjournalistik
  • ekonomijournalistik
  • "checkblocksjournalistik, ibland checkboksjournalistik (egentligen en anglicism), när en journalist eller reporter betalar sitt intervjuobjekt för att denne ska ställa upp i ett inslag.[9] Att betala den som medverkar i en intervju kan vara känsligt i Sverige,[9] men bryter inte mot pressens yrkesregler.[10]

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Se även kategorin Journalistpriser

Det finns flera priser som delas ut för journalistiska gärningar. Det amerikanska Pulitzerpriset är ett av de mest kända. Guldspaden och Stora journalistpriset är två priser vars vinnare ofta uppmärksammas i svenska medier.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från en annan språkversion av Wikipedia
  1. ^ [1]
  2. ^ http://www.usatoday.com/life/columnist/mediamix/2003-09-14-media-mix_x.htm
  3. ^ Näslund, Nick: "Ava". mediemannaiskan.se. Läst 16 juli 2015.
  4. ^ Ellis, Justin (2015-03-11): "After the archive came down: The New Yorker’s revamped paywall is driving new readers and subscribers". niemanlab.org. Läst 16 juli 2015. (engelska)
  5. ^ "Broadcasting using a webcam". bbc.co.uk. Läst 16 juli 2015. (engelska)
  6. ^ "TV3". youtube.com. Läst 16 juli 2015. (katalanska)
  7. ^ "Multimediajournalistik". nki.no. Läst 16 juli 2015.
  8. ^ Robbie Lauler. "Vem är Blågults hemlige rekordman?", Aftonbladets sportblogg, 5 september 2012. Läst den 18 februari 2013.
  9. ^ [a b] Paul Frigyes. "De betalade för hans historia", Journalisten (journalisten.se) den 7 oktober 2003. Läst den 28april 2013.
  10. ^ "Spelregler för press, radio och TV", Svenska Journalistförbundets webbplats. Läst den 28 april 2013.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]