ActionAid

ActionAid är en internationell hjälporganisation som bekämpar fattigdom. Den grundades 1972 i England. Organisationen är religiöst och partipolitiskt oberoende och samarbetar med över 2000^[1] andra organisationer världen runt. ActionAid fokuserar på kvinnor och flickors situation eftersom de anser att det är det mest effektiva sättet att minska fattigdomen i ett område.

2008 samlade ActionAid in 1,8 miljarder kronor^[1] varav nästan 75 procent kom från privatpersoner, främst från människor om stödjer organisationen som faddrar. I december 2003 flyttades det internationella huvudkontoret till Johannesburg i Sydafrika. I mars 2006 öppnades kontoret i Sverige.

[redigera] ActionAids historia

ActionAid startade 1972 i England och började som en fadderorganisation med inriktning på att tillfredsställa fattiga barns omedelbara behov, främst genom att stödja deras möjligheter till utbildning.

2003 grundades ActionAid International. En ny internationell styrelse började samordna arbetet globalt. Huvudkontoret ligger i Sydafrika. Den internationella styrelseordföranden är Noerine Kaleeba från Uganda, och den internationella generalsekreteraren Ramesh Singh från Nepal.

[redigera] ActionAid i Sverige

Våren 2006 öppnade ActionAid ett kontor i Stockholm. I Sverige bedrivs insamlingsarbete och opinionsbildning genom politiska förändringskampanjer.

[redigera] Hur ActionAid arbetar

ActionAids arbetar inom sex arbetsområden: Kvinnors och flickors rättigheter, rätten till utbildning, rätten till ett värdigt liv trots hiv/aids, rätten till mat, rätten till skydd vid konflikter eller katastrofer samt rätten till ett demokratiskt styre.

Organisationen arbetar främst med biståndsarbete ute i byar, i så kallade projektområden, men även med att förändra på ett politiskt plan, lokalt och globalt. Ett exempel är de kampanjer som syftar till att förändra regelverk som enligt ActionAid hindrar folk att ta sig ur fattigdom, till exempel när rika länder kräver att ett utvecklingsland ska minska på sina egna satsningar på utbildning och hälsovård för att få bistånd och att fattiga länder förväntas kunna betala av stora summor på sina skulder med pengar som inte finns.