Automatic Identification System

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
AIS som i listform presenterar närbelägna fartyg. Exemplet visar avstånd och bäring samt fartygets namn

AIS (Automatic Identification System) är ett system som gör det möjligt att identifiera ett fartyg och följa dess rörelser från andra fartyg och från fartygstrafikservicens kontrollrum. Systemet bygger på att varje fartyg regelbundet skickar ut informationen på en digital radiokanal.

Alla fartyg med bruttodräktighet över 300 som omfattas av SOLAS-konventionen och går i internationell trafik bör vara försedda med AIS-transpondrar. I inre fart är övergångstiden längre. Även bland annat räddningshelikoptrar, oljeplattformar och fyrar kan i vissa fall vara utrustade med AIS-transpondrar.

Förenklat kan AIS beskrivas så här. AIS-transpondern i ett fartyg samlar regelbundet information om det egna skeppets position, hastighet, kurs, destination med mera från övrig elektronisk navigationsutrustning. Viss information, såsom namn, bredd och längd, programmeras i AIS-transpondern manuellt. All denna info formateras sedan in i datapaket som sänds ut via VHF-radio, vanligen på dedikerade kanaler. Andra fartyg inom VHF-räckvidd utrustade med AIS-mottagare kan sedan ta emot radiosignalerna, avkoda dem och presentera informationen i sin egen navigationsutrustning.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Systemet har utvecklats och införts för att ge tillgång till mera information om fartygen i närområdet än vad som kan erhållas via till exempel radar. Exempelvis ger AIS fartygens identitet och storlek och detta även för fartyg som befinner sig i radarskugga, såsom bakom öar.

Systemet är delvis framtaget i Sverige och använder STDMA som kommunikationsprotokoll.

Svenska Sjöfartsverket har arbetat internationellt med utvecklingen av standard för AIS och för införandet av ett krav på användning av AIS. FN-organet IMO (International Maritime Organization) beslutade 2001 att alla fartyg som följer SOLAS-konventionen och är större än 300 bruttoton skall vara utrustade med AIS. Kravet är i kraft från 1 juli 2002 för nya fartyg och för befintliga gäller en särskild tidsplan för införandet. Alla fartyg i internationell trafik är sedan 31 december 2004 och fartyg i nationell trafik skall senast 1 juli 2007 vara utrustade med AIS. För passagerarfartyg gäller kravet oberoende av fartygets storlek (men båtar för högst 12 passagerare räknas sällan som passagerarfartyg).

Tekniken[redigera | redigera wikitext]

AIS utnyttjar två radiokanaler växelvis (Marin VHF, kanal 87 och 88, 161.975 respektive 162.025 MHz), där informationen sänds ut i korta ”datapaket” i väldefinierade och synkroniserade tidsintervall. Det senaste utskickade meddelandet är alltid det mest aktuella, oavsett kanal. Meddelandet sänds med 9,6 kbps och använder GMSK-modulation. Bandbredden är 25 kHz eller 12,5 kHz.

För att förhindra kollisioner i datatrafiken används STDMA (Self-Organized Time Division Multiple Access), uppfunnet av svenske Håkan Lans. Kortfattat kan man sammanfatta STDMA med att varje utsändning förutom nyttoinformation även innehåller en reservation för nästa utsändning. Första utsändningen sker efter att systemet samlat information om andra systems reserverade tidsluckor.

Information som position, kurs, fart och bäring sänds med intervall från 2 till 10 sekunder. Med längre intervall sänds information om fartygets storlek, typ av last och destination.

Intervall
Fartyg 0 - 14 knop 10 sek. (class B 30 sek.)
Fartyg 0 - 14 knop under kursändring 4 sek.
Fartyg 14 - 23 knop 6 sek.
Fartyg 14 - 23 knop under kursändring 3.33 sek.
Fartyg >23 knop 2 sek.
Fartyg >23 knop under kursändring 2 sek.
Fartyg till ankars eller förtöjd, och rörelse över 3 knop 10 sek.
Fartyg till ankars eller förtöjd, och rörelse ej över 3 knop 3 min.
Statisk information, till exempel namn och fartygstyp 6 min.
Reserelaterad information, till exempel destination och ETA 6 min.

En AIS-transponder består av en VHF-sändare, två VHF-mottagare och en VHF-mottagare för DSC (Digital Selective Calling) och ansluter till fartygets övriga system och sensorer via tex NMEA-protokollet. Information om fartyget position hämtas från en GPS-mottagare, andra positioneringssystem kan också användas, till exempel LORAN-C eller DGPS. Övrig föränderlig information hämtas från fartygets navigationsinstrument, till exempel logg och gyrokompass.

Data från andra fartyg tas emot med VHF-mottagarna, avkodas och konverteras till en form som kan skickas till fartygets navigationssystem. NMEA-meningar som används för detta är till exempel AISDM och AISDO.

Det finns även rena AIS-mottagare tillgängliga på marknaden, dessa är framförallt tänkta att användas av mindre fartyg och fritidsbåtar som ett stöd i navigering. Dessa är utrustade med en eller två VHF-mottagare, två är att föredra då de ger högre uppdateringsfrekvens.

Man kan också ta emot AIS-meddelande med vanliga VHF-mottagare (till exempel en s.k. scanner) och en dator med ljudkort och en mjukvarubaserad AIS-avkodare. Radion måste dock vara utrustad med en så kallad discriminatorutgång.

Exempel på mjukvarubaserade avkodare är AISMON (freeware) och Shipplotter.

Landbaserade basstationer / Nätverk[redigera | redigera wikitext]

Svenska sjöfartsverket har ett nät av cirka 40 landbaserade AIS basstationer för att ta emot AIS-information från fartyg men också för utsändning av säkerhetsrelaterad information. AIS-information används bland annat för att förbättra sjötrafikinformationen, sjöräddningsinsatser och isbrytningsoperationer. Motsvarande nät finns i andra länder.

Informationen är genom ett datanätverk tillgänglig inom olika delar av Sjöfartsverket och för andra myndigheter. Ett utbyte av AIS-information med motsvarande organisationer i grannländerna har inletts genom ett initiativ inom Helcom-organisationen.

Världen över byggs det nationella landbaserade AIS-nätverk. Principen är enkel; från en enda nod (IP-adress) skall nationell trafik kunna övervakas och det skall vara möjligt att kommunicera med fartygstrafiken, dvs dubbelriktad kommunikation. Det klart största enskilda nationella systemet finns i Kina med ca 200 AIS-basstationer och ca 50 servar för att hantera trafiken. Systemet opereras av Kinesiska Sjöfartsverket (China MSA). Även i Europa finns det stora nationella AIS-nätverk. Spanien har troligen det just nu[när?] största i Europa med ca 80 basstationer men även England har ett stort system som är av nästan samma storlek. I USA finns ett omfattande system (US National AIS) med många hundra AIS-basstationer. USA har också skickat upp ett 40-tal (2010) AIS-mottagare i rymden (Orbcomm satellit) för att kunna följa trafik längre ut från USA:s kuster.

Nästa steg i utvecklingen kommer att vara internationella system (Helcom är ett exempel) och möjligen kommer vi att få se världsomspännande AIS nätverk, stöttade med AIS från satellit och ett annat nytt system från IMO kallat LRIT. Det man vill åstadkomma är ett system för kontinuerlig följning "hamn till hamn". Exempelvis kontinuerlig följning från Singapore till Göteborgs hamn. Detta skulle försvåra terrorism och smuggling. Om det blir verklighet kommer man kunna följa alla ca 60 000 handelsfartyg på en och samma skärm.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar och källor[redigera | redigera wikitext]

Om AIS

Programvara och hands on

AIS live