Marin VHF

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Marin VHF-radio med DSC-enhet

Marin VHF är en standard för kommunikationsradio, allmänt använd av den civila sjöfarten, sjöfartsmyndigheter och större nöjesbåtar. Kommunikationen sker på ett antal VHF-frekvenser i intervallet 156–174 MHz. Intervallet är uppdelat i 91 kanaler, där kanal 16 (156.800 MHz) är nödkanal och anropskanal.[1] Till skillnad från PR-radio måste man ha licens för att skaffa och använda marin VHF-radio.

Systemet används både för kommunikation mellan fartyg och mellan fartyg och någon av de kustradiostationer som finns utmed kuster, kanaler och större sjöar. De flesta VHF-kanaler används för samtal, som kan höras av alla som lyssnar på samma kanal, men vissa VHF-kanaler används också för andra tjänster, såsom AIS.

Av VHF-kanalerna används de flesta internationellt, men det finns också kanaler som används endast i vissa länder eller delar av världen, eller som används på olika sätt på olika håll. Man bör alltså kontrollera reglerna för de länder vars vatten man tänker bege sig till. Apparater som säljs i ett land ger inte nödvändigtvis tillgång till alla kanaler som används i ett annat.

Inom sjöfarten används vid sidan av VHF också andra frekvensband, då VHF-signalerna normalt når endast något bortom horisonten. Fartygen kan också använda andra frekvenser för intern kommunikation.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Fartyg under gång har traditionellt skyldighet att passa nöd- och anropskanalen 16. Denna skyldighet gäller dock inte alla fritidsbåtar och har delvis trappats ner då en digital nöd- och anropskanal genomförts genom GMDSS och DSC-systemet. Också sjöräddningscentralerna och vissa andra kustradiostationer passar kanalen. I en del regioner används också andra kanaler vid sidan av kanal 16, kustradiostationer kan ha egna anropskanaler och i viss mån används också annars andra anropskanaler vid sidan av kanal 16 för att avlasta denna.

Traditionellt går ett VHF-samtal mellan fartyg till så att man lyssnar på någon kanal avsedd för trafik mellan fartyg för att försäkra sig om att den är ledig, byter till anropskanalen, anropar fartyget man vill tala med och uppger vem man själv är. Vid svar uppger man den valda kanalen, båda byter till den och samtalet fortsätter där. Numera kan man också använda DSC-funktionen och det andra fartygets sjöradionummer (MMSI-nummer), varvid det valda fartyget utan muntligt anrop uppmärksammas på att man vill ha kontakt på en viss kanal.

Vid samtal mellan fartyg använder VHF-radio halv duplex, varvid man inte samtidigt kan tala och lyssna. Kanalerna avsedda för kommunikation med eller via kustradiostationer är i regel duplex-kanaler, uppdelade på en frekvens för fartyget och en för kustradiostationen, varvid man med lämplig utrustning kan tala och lyssna samtidigt.

Kustradiostationerna tar emot nödanrop och sänder ut sjöinformation som till exempel väderrapporter och broöppningstider. Kustradiostationerna kan även i flera länder (dock inte längre i till exempel Finland) förmedla telefonsamtal till och från det allmänna telefonnätet.

Radiotrafiken är konfidentiell, utom nödanrop, eventuellt kommunikation på allmän anropskanal samt kommunikation som är avsedd att mottas allmänt. Den som har tagit emot eller annars fått kännedom om en konfidentiell radiosändning som inte är avsedd för honom eller henne får inte orättmätigt röja eller utnyttja uppgifter om innehållet i sändningen eller om dess existens.[2][3]

För att få använda marin VHF behövs tillstånd, som i Sverige utgärdas av Post- och telestyrelsen, i Finland[4] av Kommunikationsverket. Det behövs tillstånd för radiostationen (fartyget eller båten) och licens för operatören (i småbåtar oftast ägaren). Licensen för operatören förutsätter kunskaper bland annat om hur nödtrafik skall hanteras. På fartyg på vilka telefonen är obligatorisk krävs mer omfattande kunskaper än på fritidsbåtar.

VHF i fritidsbåtar[redigera | redigera wikitext]

På senare år, främst i slutet av 1990-talet och fram till idag, har användandet av VHF-radio ökat bland fritidsbåtfolket, främst beroende på det faktum att mobiltelefonin ibland har dålig täckning utanför kusterna, samt att VHF-radioapparaterna har blivit överkomliga i pris och mer tekniskt anpassade för bruk i fritidsbåtar. Några kanaler har reserverats för fritidsbåtar, men också övriga kanaler är tillgängliga för dem på samma sätt som för övriga fartyg. Kanalerna för fritidsbåtar är[5] i Norden och Estland L1 (155.500 MHz) och L2 (155.525 MHz), i Finland och Norge också L3 (155,650 MHz). "L" står för "leisure". Frekvenserna för L1 och L2 används i Sverige också för annan kommunikationsradio. L2 har använts som anropskanal mellan fritidsbåtar, men numera används oftast kanal 16 också då (men användningen av kanal 16 för anrop mellan fritidsbåtar är förbjuden i en del andra vatten).

VHF i fiskefartyg[redigera | redigera wikitext]

Yrkesfiskare använder liksom övrig sjöfart den marina VHF-radion. Precis som fritidsbåtarna har fiskefartygen egna kanaler, i Norden F1 (155,625 MHz), F2 (155,775 MHz) och F3 (155,825 MHz) där "F" står för "fishing". F3 får användas också av icke-registrerade fiskefartyg såsom fritidsfiskare.[5]

Apparatur[redigera | redigera wikitext]

Det finns både fasta och bärbara telefoner för marin VHF. Vanligen har större båtar en fast radio med DSC kopplad till satellitnavigatorn och eventuellt en bärbar VHF för bruk i jolle och räddningsflotte. Den fasta apparaten är vanligen kopplad till båtens normala elsystem och en högt monterad antenn, medan de bärbara apparaterna har eget batteri och inbyggd antenn, eventuellt också möjlighet att kopplas till fast utrustning. VHF-radio för fartyg som omfattas av SOLAS skiljer sig från apparater för andra båtar, bland annat genom att DSC-enheten är mångsidigare.

Räckvidd[redigera | redigera wikitext]

Radiovågorna som marin VHF använder breder under normala förhållanden ut sig ungefär rätlinjigt, som synligt ljus. De kröker sig dock något vid horisonten och andra hinder. Mellan småbåtar (antenn under 5 m) blir räckvidden ungefär 6 nautiska mil (11 km), mellan segelbåtar med antennen i masttoppen (9–18 meter) ungefär 14–17 nautiska mil (26–31 km) samt mellan en kustradiostation med hög antennmast (150 meter) och ovannämnda båtar ungefär 31–38 nautiska mil (57–65 km), beroende på höjden på båtens antenn. Räckvidden kan begränsas väsentligt av terränghinder.[5]

Räckvidden påverkas också av antennernas egenskaper, montering och skick, föremål och konstruktioner nära antennen samt sändareffekten, som högst får vara 25 W. Bärbara VHF-apparater sänder vanligen högst med 5 W. Vid samtal mellan radiostationer nära varandra används lägre effekt (oftast 1 W).[5]

Hörbarheten vid digital kommunikation (DSC) är bättre än vid tal. Därför kan en nödsignal uppfattas också då man inte har tillräcklig hörbarhet för att föra samtal. Nödanrop med DSC upprepas också automatiskt tills de kvitterats.[5]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Stockholmradio om VHF och kanal 16, https://web.archive.org/web/20100818002305/http://www.stockholmradio.se/show.php?id=1222219 , besökt 9 februari 2009
  2. ^ Lag om radiofrekvenser och teleutrustningar 16.11.2001/1015, 37 §
  3. ^ Radio Handbook, Office of Maritime Communications, Australian Maritime College, punkt 10.1–10.22: motsvarande stadgande, men anropskanaler särbehandlas inte.
  4. ^ Lag om radiofrekvenser och teleutrustningar 16.11.2001/1015, 15 §
  5. ^ [a b c d e] Handbok i VHF-radiokommunikation för radiooperatör med kusttrafikcertifikat finska kommunikationsministeriet

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]