Beviskrav

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Med beviskrav avses inom juridikens processrätt det bevisvärde som måste uppnås för att en omständighet, ett så kallat bevistema, ska anses styrkt. När beviskravet väl uppnåtts anses omständigheten föreligga fullt ut även om olika grader av osäkerhet kan tillåtas. Ibland finns presumtioner som lindrar beviskravet. En presumtion innebär att om en omständighet föreligger så presumeras eller förutsätts en annan omständighet också föreligga och den senare omständigheten behöver således inte visas. Uttrycket "styrkt" har samma betydelse som begreppen "visat", "utrett" eller "bevisat" men de har inte samma innebörd i brottmål som i tvistemål.

Straffrätt[redigera | redigera wikitext]

I brottmål ligger bevisbördanåklagaren. Åklagaren har att visa att den omständighet han gör gällande, normalt att en tilltalad har handlat i enlighet med en gärningsbeskrivning, skall vara ställd utom rimligt tvivel för att straffprocessens beviskrav skall anses uppfyllt. Ibland prövas även en civilrättslig fråga inom ramen för ett brottmål, till exempel då målsäganden under en brottmålsrättegång yrkar skadestånd av den tilltalade och åklagaren väljer att föra målsägandens talan. I dessa situationer, då omständigheten som prövas är ett civilrättsligt faktum, gäller civilrättens processregler varför beviskravet är lägre än straffrättens högt ställda krav. Det är dock ovanligt att ett åtal beträffande en påstådd gärning ogillas på grund av bristande bevisning samtidigt som målsäganden i samma rättegång, utifrån huvudsakligen samma bevisning, tillerkänns skadestånd i anledning av gärningen.

"Utom rimligt tvivel" är ett uttryck som Högsta domstolen adopterade från den angloamerikanska common law-traditionens beviskrav "beyond reasonable doubt" i rättsfallet NJA 1980 s 725 genom en förmodad direktöversättning. Att en tilltalad agerat i enlighet med ett gärningspåstående är styrkt "utom/bortom rimligt tvivel" om de enda tvivel som finns kvar kring huruvida den tilltalade agerat som åklagaren påstått är orimliga. Det är i så fall visat att den tilltalade agerat som åklagaren påstått.[1] Åtalet är då normalt styrkt och den tilltalade skall således normalt tilldömas ett straff. Således kan man tillåta tvivel kring huruvida den tilltalade begått den påstådda gärningen så länge dessa tvivel inte ligger inom rimlighetens gräns. Det är dock oklart hur orimlig en eventuell bortförklaring skall vara för att anses ligga utom det rimligas gräns. För att ytterligare betona beviskravets höjd uttrycks det ibland istället som att åklagarens påstående skall vara ställt "bortom varje rimligt tvivel" eller "utom allt rimligt tvivel". Det är dock otvetydigt så att ett visst marginellt utrymme för tvivel måste tillåtas. En annan oklarhet är hur konkretiserat ett tvivel måste vara för att anses rimligt. Är rätten tvungen att själv fundera ut varje tvivel som rimligen kan göras gällande och pröva huruvida tvivlet kan anses skingrat av åklagaren eller skall endast påpekade tvivel prövas? Okontroversiellt är förmodligen att av parterna antydda tvivel samt tvivel som ligger nära till hands att föreställa sig måste skingras av åklagaren. Mer tveksamt är huruvida tvivel som ingen berört och som inte heller ligger helt nära till hands att tänka sig men som ändå går att föreställa sig skall skingras. Rätten kan till exempel redan ha föreställt sig ett sådant tvivel som då i någon mån får anses konkretiserat. Rätten måste dock rimligen anses förhindrad att själva ställa frågor som kan skingra tvivlet då dylika frågor skulle kunna fälla avgörandet till den tilltalades nackdel. Saken kompliceras vidare av att tvivlet kan ligga närmre tillhands för den ene att föreställa sig än för den andre. Straffrättens absoluta krav på en enhetlig rättstillämpning kan inte tillåta att vissa domare lägger ner stor möda på att föreställa sig även långsökta tvivel medan andra endast tar hänsyn till de tvivel som är uppenbara. I mål som rör framförallt grova men även normalsvåra brott aktualiseras sällan problemet då åklagaren i dessa fall har tillgång till omfattande resurser och normalt lyfter på varje sten för att täppa till alla eventuella luckor i utredningen. Det är vid de ringa brotten eller så kallade mängdbrott som frågan framförallt aktualiseras. Åklagaren har då ofta inga resurser till sitt förfogande utan får en färdig utredning av polisen. Mer näraliggande tvivel kan då förekomma utan att dessa har skingrats genom förundersökningen. En rimlig hållning kan tyckas vara den som framförts av Ekelöf genom hans resonemang om vilka krav som kan ställas på utredningens robusthet. Resonemanget bygger på att beviskravet förvisso är lika högt ställt vid ringa brott som vid grova brott men att kravet på utredningens robusthet måste ställas lägre vid de förra. Åklagaren kan inte förväntas prestera en lika robust utredning vid en hastighetsförseelse som vid ett mord. Trots att argumentationen tycks välgrundad är det svårt att värja sig mot att beviskravet, uttryckt som åklagarens bevisbörda, lättas genom att kravet på utredningens robusthet lättas.

Civilrätt[redigera | redigera wikitext]

I tvistemål ligger bevisbördan oftast på den som framför ett påstående. Beviskravet är därvid att omständigheten ska vara styrkt. Styrkt innebär inte således inte samma sak vid tvistemål som vid brottmål. Om käranden i ett dispositivt tvistemål således påstår att han har en fordran mot svaranden har han bevisbördan för sitt påstående. Han har således att styrka påståendet genom sin bevisning. För att ett påstående skall anses styrkt i en civilprocess brukar anses att det skall vara mer plausibelt än "antagligt" eller "sannolikt" men det behöver däremot inte ha uppnått plausibiliteten "uppenbart". Trots att många värjer sig mot att närmare precisera begreppen brukar ibland anses att "antagligt" motsvarar en plausibilitet på strax under 50 % och "sannolikt" en plausibilitet på strax över 50 %. "Uppenbart" får, likt straffrättens "utom rimligt tvivel", anses motsvara närmre 100 % och det normala beviskravet "styrkt" ligger då på cirka 75 %.

Vid framförallt tekniskt komplicerade eller typiskt svårbevisade förhållanden brukar domstolarna ibland istället tillämpa "överviktsprincipen" som beviskrav. Det innebär att bevisbördan är oförändrad men att åberopat händelseförlopp måste jämföras med det händelseförlopp motparten har åberopat. Beviskravet är då uppfyllt redan vid ”klart övervägande sannolikhet”. Överviktsprincipen tillämpades till exempel i "båtmotorfallet" NJA 1991 s 481 i vilket en båtmotor reparerats två gånger av samme reparatör. Beställaren, som bestritt betalningsskyldighet för den andra reparationen under påstående att den föranletts av ett fel vid utförandet av den första reparationen, har av HD ansetts ha bevisbördan härför. Beviskravet har dock ansetts uppfyllt genom att den av beställaren uppgivna skadeorsaken har framstått som klart mera sannolik än den som åberopats av reparatören. Anledningen till det i rättsfallet lågt ställda beviskravet måste anses vara att beställaren annars skulle ha mycket svårt att styrka att felet uppstod redan vid den första reparationen.[2]

De ovan beskrivna beviskraven är på intet sätt en fullständig beskrivning av hur stark bevisning som krävs för olika påståenden i tvistemål. Olika presumtionsregler, bevislättnadsregler och bestämmelser om omvänd bevisbörda gör att ett flertal undantag från det ovan sagda förekommer. En bevislättnadsregel finns till exempel i 35 kap 5 § första meningen rättegångsbalken beträffande skadeståndskrav. Regeln stadgar att om den som kräver skadestånd inte alls eller i vart fall inte utan svårighet kan föra bevisning om skadans storlek så behöver sådan bevisning inte presteras. Rätten har då att uppskatta skadan till ett skäligt belopp. Omständigheten att skadebeloppets storlek är svårbevisat torde dock omfattas av vanligt beviskrav.

I mål om diskriminering i till exempel arbetslivet föreskrivs vidare en bevislättnad på så sätt att om den som anser sig ha blivit diskriminerad visar omständigheter som ger anledning att anta att han eller hon blivit diskriminerad övergår bevisbördan på arbetsgivaren som då har att styrka att diskriminering inte förekommit enligt 36 a § lagen (1999:130) om åtgärder mot diskriminering i arbetslivet på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning.[3]

Den ovannämnda regeln om att den som påstår något har bevisbördan för detta är endast att betrakta som huvudregel. Undantagen är många. Att lagen stadgar vilket beviskrav som gäller i tvistemål hör dock av naturliga skäl till undantagen. Att sänka beviskravet kan däremot bli aktuellt i olika situationer på grund av de i målet rådande omständigheterna. Således kan det, som ovan nämnts, enligt överviktsprincipen bli aktuellt att sänka beviskravet på grund av att en omständighet till sin natur är mycket svår att bevisa. En annan situation då bevislättnad kan behöva tillämpas är vid så kallad omvänd bevisbörda, vilket oftast innebär att bevisbördan genom ett lagstadgande flyttas över från käranden till svaranden. Denna situation är mycket ingripande för svaranden och det kan därför finnas skäl att kombinera den med ett sänkt beviskrav för svaranden. Vid bevislättnader gäller oftast att det räcker att en omständighet är gjord antaglig eller visad sannolik istället för att den måste vara styrkt.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ NJA 1980 s. 725
  2. ^ NJA 1991 s 481, se bland annat ”Kortreferat på Lagen.nu”. https://lagen.nu/dom/nja/1991s481. Läst 2008-01-30. 
  3. ^ ”Arbetsdomstolens dom 96/06 den 20 september 2006”. http://www.pronaus.se/produkt/anderz/dommar/096-06.htm. Läst 2008-01-30.