Blodgivning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Blodgivning
I Sverige ställer sig "blodbussar" ofta centralt för att kunna samla in blod.

Blodgivning är en procedur när frivilliga blodgivare donerar blod som sedan används i sjukvården. Blodgivning är numera helt nödvändig för att den moderna sjukvården ska fungera.[1] Svenska blodgivare ger ungefär 500 000 påsar blod årligen, där varje påse rymmer 4,5 dl.[2]

Historik[redigera | redigera wikitext]

Från början tillämpades direkttransfusion. När koagulation kunde förhindras, tappades blodet i 1-liters glasflaskor med antikoagulantia. Rent praktiskt gick det till så att flaskan stod på en platta, som roterade, så att blodet blandades med den antikoagulantia som fanns i flaskan. Det var väldigt viktigt att tappningsaggregatet sattes i glasflaskans gummipropp på rätt sätt, så att luft i flaskan kunde passera ut i samma takt som blodet rann ner i flaskan, annars fanns risk för att övertryck bildades och blodgivaren kunde få en luftemboli. Mängden blod vid tappningen var svår att uppskatta, så mängden tappat blod kunde variera avsevärt. När blodet fått stå i rumstemperatur ett antal timmar kunde man suga bort plasma och framställa till exempel tvättat blod genom upprepad tvätt med fysiologisk NaCl-lösning.

I och med plastpåsarnas intåg minskade riskerna för luftembolier till noll och blodgivarna behövde inte övervakas lika rigoröst. Dessutom kom blodvaggor med inbyggda vågar med ett larm som indikerade när rätt mängd tappats. Idag är blodvaggorna automatiska och stoppar tappningen helt vid rätt mängd blod.

För att säkerställa hög kvalitet och säkerhet på blod och blodkomponenter och för att förhindra att smitta överförs vid transfusion är all blodverksamhet strikt reglerad genom föreskrifter från Socialstyrelsen, Socialstyrelsens föreskrifter om blodverksamhet (SOSFS 2009:28). I gällande föreskrifter får en person inte ge blod till exempel om den haft samlag i utbyte mot pengar, injicerat narkotika, anabola steroider eller andra preparat utanför sjukvårdens regi, eller om den är man och har haft samlag med en annan man. Däremot tillåts personer som har haft ett sexuellt riskbeteende att lämna blod om minst 12 månader har gått sedan senaste risktillfället. Personer med sexuellt riskbeteende avser: kvinnor som har haft sexuellt umgänge med en man som i sin tur har haft sexuellt umgänge med en man.[3]

Första blodgivarbussen
Sveriges första blodgivarbuss invigdes den 31 maj 1960 utanför Stockholms stadshus, och var då den enda i sitt slag i Norden. Bussen hade kostat 145 000 kronor, med laboratorium och fyra platser för blodgivning samt en personal på sex personer.[4]

Vad händer med blodet?[redigera | redigera wikitext]

Blodet tappas och förvaras i flerkomponentpåsar.

Allt blod som tappas kontrolleras innan det används, även om blodgivaren har blivit godkänd vid ett tidigare tillfälle. Blodet testas för olika virus, bland annat HIV, hepatit C och syfilis.

Efter tappningen, i flerkomponentpåsar av plast, förvaras blodet i rumstemperatur. Därefter centrifugeras påsarna. De röda blodkropparna lägger sig i botten på tappningspåsen, plasman lägger sig överst och i mellanskiktet finns vita blodkroppar och trombocyter. I det slutna system, som flerkomponentsystemet utgör, delas blodet upp i olika fraktioner; erytrocytkoncentrat, blodplasma och buffy-coat. Erytrocytkoncentraten och en del plasma förvaras i kylskåp/kylrum. Övrig plasma förvaras som färskfryst plasma, som är rik på faktor V och VIII. Det mesta av plasman går till läkemedelsföretag. Den utgör värdefull råvara vid framställning av renade plasmakomponenter såsom AHF-preparat, albumin, gammaglobulin, fibrinogen mm.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Universitetssjukuset MAS informationsida, Blodgivning, läst 28 april 2009 [död länk]
  2. ^ Mohammad R. Abedi, Per-Olof Forsberg, Rut Norda, Jan Säfwenberg (September 2010). ”Blodverksamheten i Sverige 2009: omfattning, kvalitet och säkerhet” (PDF). sid. 6. http://www3.svls.se/sektioner/tr/Arkiv/Blodverksamhet%20i%20Sverige/Blodovervakning2004-2008.pdf. Läst 15 oktober 2010. 
  3. ^ socialstyrelsen.se
  4. ^ Panorama 60 - en bokfilm från Bonniers Folkbibliotek, red. Per-Erik Lindorm, Albert Bonniers förlag, Stockholm 1960 s.145

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]