Blodtransfusion

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Blodtransfusion är när en patient får blod från en blodgivare tillsatt i sitt blodomlopp.[1] Blodtransfusioner används vid akut blodförlust till följd av skada eller vid planerade operationer. Det är också behandling vid allvarlig anemi och sjukdomar som orsakar att de röda blodkropparna inte fungerar normalt.

Blodtransfusionens historia[redigera | redigera wikitext]

Under 1600-talet experimenterade man med att överföra blod, då den engelske fysikern William Harvey upptäckt blodcirkulationen 1628. I Oxford 1665 utförde dr Richard Lower lyckade försök att föra över blod mellan hundar och två år senare gjordes den första transfusionen mellan djur och människa av professor Jean Baptiste Denis i Paris. Man tog blod från lamm och kalv och behandlade en människa. Patienten reagerade med kraftiga kräkningar, svart urin, bröstsmärtor och ökad puls och dog två månader senare. Professorn åtalades för mord, men frikändes sedan det visat sig att patientens sjukdom berodde på att hans fru förgiftat honom med arsenik. Incidenter som denna, samt då många andra patienter dog under denna tid, gjorde att blodtransfusioner förbjöds 1678.

I början på 1800-talet började man förstå att givare och mottagare av blod måste vara av samma art. 1818 utförde dr James Blundell i England den första lyckade blodtransfusionen från människa till människa. Under fortsatta försök som gjordes under resten av 1800-talet dog många patienter. Det var inte förrän år 1900 som Karl Landsteiner förstod att det fanns olika blodgrupper i och med upptäckten av AB0-systemet, det var alltså inte så konstigt att så många tidigare transfusioner fått negativa resultat. Landsteiner belönades 1930 med Nobelpriset för sin upptäckt. Nu kunde man göra blodtransfusioner med säkrare resultat, och efter Philip Levines upptäckt av Rh-systemet 1940 så förstod man till fullo bakomliggande orsaker och fenomen som spädbarnsdöd till följd av Rh-inkompatibilitet kunde förhindras.

Under andra världskriget kom man på hur man kunde förhindra blodets koagulation och fram på 1970-talet hade man lärt sig hur man kunde separera blodet i dess beståndsdelar.

Komplikationer[redigera | redigera wikitext]

Blodtransfusioner medför alltid vissa risker, till exempel risk för överföring av virussjukdomar som hepatit och hiv. När AIDS ännu var okänt i början på 1980-talet blev ett antal personer smittade genom att de fick en transfusion av hivsmittat blod. Inom svensk sjukvård råder det emellertid stor samstämmighet om att dessa risker nuförtiden är mycket små, och att transfusioner verkligen räddar liv.

Kontroverser kring blodtransfusioner[redigera | redigera wikitext]

Vissa religiösa grupper, främst Jehovas vittnen, vägrar helt att ta emot blodtransfusioner och medlemmarna bär alltid med sig en skriftlig uppmaning om att läkarna inte på några villkor får ge dem blod. Jehovas vittnen hänvisar till bibelverser som 1 Moseboken 9:4: ”Kött som har liv, det vill säga blod, i sig får ni inte äta”; 3 Moseboken 17:14: ”Om varje varelses liv gäller att blodet är dess liv. Därför har jag sagt till israeliterna att de inte får äta någon varelses blod, ty varje varelses liv är dess blod, var och en som äter det skall utstötas”; och Apostlagärningarna 15:28-29: "Den heliga anden och vi har beslutat att inte lägga någon börda på er utöver följande oeftergivliga krav: att ni avhåller er från kött som offrats till avgudar, blod, kött från kvävda djur och otukt. Om ni undviker allt sådant handlar ni rätt." De menar att levnadsreglerna i dessa bibelcitat bör gälla oavsett om man äter eller dricker blod, eller tar in det genom blodtransfusion. Uppmaningen att avstå från blodgivning följs för myndiga personer, men när det gäller minderåriga barn kan läkaren välja att begära att socialnämnden tillfälligt fråntar föräldrarna förmyndarskapet i de fall där det bedöms att en blodtransfusion är nödvändig för att rädda barnets liv.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Bra Böcker Läkar Lexicon (del 1:A-Börd). Höganäs: Bokförlaget Bra böcker. 1981. Sid. 196. ISBN 91-86102-34-6