Bonitet
Bonitet, skogsmarks bördighet, eller markens naturliga virkesproducerande förmåga.[1]
Boniteten avgörs i huvudsak av områdets jordmån, klimat, fuktighetsförhållanden och exposition. Boniteten uttrycks i skogskubikmeter per hektar och år. Ett tidigare boniteringssystem utvecklat av Tor Jonson 1914 användes fram till 1970-talet varefter Skogshögsskolans boniteringssystem kom att dominera istället. Skillnaden mellan dessa två är bland annat att Tor Jonsons system räknar med medeltillväxt i skogskubikmeter under 100 år. Alltså den totala tillväxten i skogskubikmeter vid åldern 100 dividerat med 100. Skogshögsskolans boniteringssystem däremot räknar med skogskubikmeter under perioden då fram till medeltillväxten kulminerar.[1] När medeltillväxten kulminerar är olika beroende på bonitet och trädslag.
Det är svårt att mäta boniteten direkt i fält. Därför bestäms boniteten i två steg. Med ledning av i fält uppmätta egenskaper hos ett bestånd eller en växtplats bestäms ett ståndortsindex, vilket sedan med hjälp av tabeller översätts till bonitet i m3sk / ha och år.
Bonitet i Sverige
Boniteten i Sverige är högst i Skåne med över 11 m3 / ha och år i snitt vilket avtar sedan norrut i Sverige. Gästrikland har 5 m3 / ha och år samt Norrlands inland 2-3 m3 / ha och år. 1 m3 / ha och år anses vara gränsen för produktiv skogsmark.[2]
Ståndortsindex
Med ståndortsindex (SI) menas den övre höjd ett bestånd uppnår vid en definierad referensålder. Teorin bakom indexet förutsätter en ideal höjdutveckling. Referensåldern är 100 års total ålder (H100) för de flesta trädslag, men 50 års brösthöjdsålder (H50) för björk och contortatall. Ett H100 ståndortsindex för gran kan exempelvis vara G28. Detta betyder att granarna idealt sett efter 100 år har en övre höjd om 28 meter. Eftersom systemet med ståndortsindex bygger på teoretiska ideala bestånd, förutsätts man använda index för det dominerande bonitetsvisande trädslaget, som i praktiken omfattar >50 % av grundytan. Det ideala beståndet antas inte drabbas av skador och skötas optimalt.
Beroende på i vad mån det bestånd som skall mätas avviker från den ideala utvecklingen, finns tre olika hjälpmedel att fastställa ståndortsindex:
- Höjdutvecklingskurvor: Vissa bestånd är i så gott skick att de befinner sig nära idealbeståndet. Då kan man bestämma övre höjd och ålder och sedan "passa in" detta i höjdutvecklingskurvorna.
- Interceptmetoden: Denna används för unga bestånd och bygger på att man räknar årsskott (grenvarv).
- Ståndortsegenskaper: På en stor del av Sveriges skogsmark svarar det befintliga virkesförrådet inte alls mot markens bördighet. Skogen kan vara olikåldrig, skadad eller huggen uppifrån. Här måste man samla in data om markvegetation, jordmån, klimat, hydrologi m m, vilka sedan kan omsättas till ett användbart men mindre noggrant ståndortsindex.
Källor
Fotnoter
- ^ [a b] Hägglund
- ^ Kari Marklund, red (1993). Norrländsk uppslagsbok: ett uppslagsverk på vetenskaplig grund om den norrländska regionen. [A-Gästg]. "Band 1". Lars-Erik Edlund, Tore Frängsmyr. Höganäs: Bra böcker. sid. 114. Libris 1610871. ISBN 91-7133-187-5
Tryckta källor
- Hägglund, Björn; Lundmark Jan-Erik (1987[1981]). Handledning i bonitering med Skogshögskolans boniteringssystem. D. 1, Definitioner och anvisningar (3. tr.). Jönköping: Skogsstyr. Libris 263040. ISBN 91-85748-64-1
| ||||||||||||||||||||||||||||||||