Slutavverkning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Mindre kalhygge i tallskog i södra Finland.

Slutavverkning är en åtgärd inom trakthyggesbruk som innebär att ett avgränsat skogsbestånd helt avvecklas.[förtydliga] Slutavverkning kan även avse samma sak som hygge eller föryngringsyta, det vill säga själva resultatet av åtgärden. Slutavverkning är en av flera former av föryngringsavverkning; den i Sverige helt dominerande som dock är helt förbjudna i många länder. Se vidare föryngringsavverkning.

Slutavverkning är en föryngringsåtgärd som kan utföras när skogen har blivit så gammal och volymtillväxten så låg att marken bättre skulle kunna utnyttjas av ett nyanlagt bestånd. Vid slutavverkningen fälls i princip alla träd som lämnats vid de föregående gallringarna. Om dessa utförts på ett riktigt sätt finns det i det aktuella beståndet en hög andel grova och raka träd som nu blir till värdefullt sågtimmer.

Av miljöhänsyn vidtas idag ibland åtgärder som:

  • Kapning av så kallade högstubbar. Dessa två-tre meter höga trädrester ser lite märkliga ut men är en värdefull lokal för insekter.
  • Ställning av så kallade evighetsträd som överståndare i det nya beståndet.
  • Gamla torra träd lämnas för fågel- och insektslivets skull.
  • Kantzoner kring vattendrag.

Slutavverkningar är i större delen av Finlands och Sveriges skogar sedan länge helt mekaniserade. Fällningsarbetet och virkestillredningen utförs av skördare medan skotare svarar för utdrivningen av virket från avverkningsplatsen. För privata skogsägare står i huvudsak två olika former av avtal till buds när skogen ska avverkas: avverkningsuppdrag respektive rotpostförsäljning.

Efter en slutavverkning är skogsägaren lagvägen förpliktad att återbeskoga området. För underlätta denna föryngring genomförs i regel någon form av markberedning.

Kritik[redigera | redigera wikitext]

Ekologi och friluftsliv[redigera | redigera wikitext]

En slutavverkning ändrar områdets karaktär mycket radikalt, vilket påverkar dem som använder skogen på andra sätt, till exempel vandrare och bär- och svampplockare, och det kan ta lång tid innan området åter är användbart för dem. Trakthyggesbruk i större områden under längre tid medför att det ingenstans kommer att finnas äldre skogspartier, om sådana inte enkom sparas, vilket betyder att många hotade arter inte längre kan leva i området. Således utgör slutavverkningspolitiken i Sverige ett stort hot mot den biologiska mångfalden, där fler än 1500 skogsarter är hotade[1][2].

Återväxt[redigera | redigera wikitext]

Stora avverkningsytor kan också försvåra återväxten, åtminstone i vissa typers miljö, då erosion och brist på vindskydd och skugga kan skada de unga plantorna och de svampar som träden är beroende av (jfr mykorrhiza). Forskarna är inte eniga om huruvida problemet gäller i enskilda känsliga trakter (såsom fjällnära skog) eller – i mindre grad – större delen av skogen.

Klimateffekter[redigera | redigera wikitext]

Skogen har en viktig funktion som kolsänka, men uttryckligen då skogen växer och då den tillåts bli gammal. Efter ett kalhygge minskar mängden kol i skogen inte bara med de trädstammar som tas till vara, utan också kol bunden i marken frigörs. Forskarna är oeniga om balansen på längre sikt: en del forskare betonar hur stor mängd biomassa som kan tas ut per år utan att kolbalansen är negativ, andra hur stor mängd kol som finns bunden i skogen i ett givet ögonblick. Det är inte heller klarlagt hur mycket kol skogen binder vid alternativa hyggesmetoder.

Hyggen, som de i Sverige, släpper ut stora mängder koldioxid de första 10-15 åren. Under den tiden är platsen alltså inte någon kolsänka över huvud taget, utan tvärtom en kolkälla. Om man ökar uttaget från skogen, genom fler hyggen, om denna biomassa går till förbränning, då får man en lika stor emission till atmosfären som om man hade använt fossila bränslen.[3] Därtill kommer det kol som frigörs då trädens rotsystem förmultnar. Däremot binds kolet i produkter som timmer, och biobränslet är förnyelsebart till skillnad mot fossila bränslen. Kolet binds på nytt då ny skog växer upp, men kolinnehållet i ung skog – också i slutavverkningsmogen skog – är mycket mindre än i gammelskog.

Enligt en del forskare är så kallat kontinuitetsskogsbruk bättre än trakthyggesbruk. Ett sådant skogsbruk kännetecknas av att man avverkar särskilt utvalda träd eller grupper av träd. Då bevaras skogen som kolsänka samtidigt som risken för näringsläckage minskar. Metoden är också bättre med tanke på den biologiska mångfalden och för rekreation.[3] Det behövs dock mycket forskning om denna skogsbruksmetod, liksom om skogen ur samhällsperspektiv.[4] Kontinuitetsskogsbruk förutsätter också särskilda naturhänsyn, så som att lämna så kallade evighetsträd.

Andra forskare hänvisar till att mängden virke i skogen i Sverige vuxit betydligt sedan man övergick från kontinuitetsskogsbruk till trakthyggesbruk.[förtydliga] Det väsentliga är inte en tillfällig minskning av kolet i skogen utan kolbalansen på längre sikt. Också om äldre skog innehåller mer kol än ung skog kompenseras detta av att snabbt växande medelålders skog binder kol i snabb takt. Vid trakthygges- och kontinuitetsskogsbruk med samma uttag kommer ungefär lika mängd kol att frigöras. Vid trakthyggesbruk utnyttjas skogen effektivare och samma uttag kan göras på en sannolikt något mindre areal. Däremot kan kontinuitetsskogsbruk vara lämpligt av andra orsaker, till exempel för att det är fördelaktigt för många arter, för landskapets skull eller med tanke på rekreation och turism.[5]

Huruvida samma mängd kol frigörs vid samma uttag och huruvida trakthyggesbruk är effektivare än kontinitetsskogsbruk är omstritt. Mats Hagner uppskattar att produktionen i kontinuitetsbruk troligen blir något större, förutsatt att naturlig föryngring kompletteras med plantering.[6] Den stående virkesmassan hålls då väsentligt mindre än i avverkningsmogen trakthyggesskog. Mängden kol som frigörs beror inte bara på hur avverkat virke används, utan i hög grad på vad som händer med humus och rotsystem. Forskningen kring detta ger ännu inga definitiva svar.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.artfakta.se
  2. ^ http://www.biodiverse.se/articles/gammelskogen-%E2%80%93-snart-bara-i-reservat
  3. ^ [a b] Anders Lindroth, Ben Smith, Martin Sykes, Håkan Wallander och Patrik Vestin, Lunds Universitet, på DN Debatt den 30 maj 2012: Landsbygdsministern har fel – kalhyggen inte klimatsmarta
  4. ^ Tomas Lundmark m.fl.: Besluten om skogen måste beakta alla dess värden
  5. ^ Göran Berndes m.fl.: Landsbygdsministern har rätt – svenskt skogsbruk är klimatsmart
  6. ^ Mats Hagner (2014). ”Naturkultur”. sid. 151. http://www.fsy.se/naturbruk/blanketter/blankett172.pdf. ”Sammantaget visar alltså de norska och svenska försöken med blädning, att om berikande plantering får komplettera metoden, så uppnår man troligen en volymproduktion som ligger högre än det man får vid trakthyggesbruk.”