Cesare Beccaria

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Cesare Beccaria.

Cesare Beccaria, Markis av Beccaria av Bonesana, född 15 mars 1738 i Milano, Italien, död 28 november 1794 i Milano, italiensk filosof, rationalist, humanist, författare och straffrättsteoretiker. Han var den mest kända italienska upplysningsanhängaren. Hans mest berömda verk är: "Dei Delitti e delle Pene" ("Om Brott och Straff"), publicerat 1764.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Beccaria fattade tidigt beundran för sin tids tongivande franske fritänkare, vilkas idéer han i förening med några likasinnade unga män sökte utbreda genom tidningen Il caffé (1764-65, efter yttre mönster av Addisons Spectator). Han blev 1768 professor i politisk ekonomi vid Milanos universitet, 1771 därjämte medlem av högre ekonomiska rådet i Milano och 1791 medlem av en kommitté för utarbetande av en ny strafflag.

Om brott och straff[redigera | redigera wikitext]

Dei delitti e delle pene, 1764

De europeiska strafflagarna var ännu i mitten av 1700-talet oförändrat sådana som de stiftades under föregående tider, då avskräckning uppfattades såsom straffets enda ändamål och omfånget för statens straffrätt ansågs oinskränkt. Till följd därav överflödade lagarna av de strängaste och mest barbariska straffbestämmelser; dödsstraff var påföljden för flertalet av brott, och något rättvist förhållande mellan brottet och straffet fanns icke.

Då utgav Beccaria 1764, vid endast 26 års ålder och under djup anonymitet, sitt epokgörande arbete Dei delitti e delle pene (Om brott och straff). Han uppträdde däri mot den bestående straffrätten och bekämpade dess grymma straffmedel. Han fordrade, att sådana straff som tortyr, ärans förlust och framför allt dödsstraffet skulle avskaffas, och uppställde en med avseende på mänsklighet, straffets ändamål samt brottets art och beskaffenhet stadgad måttstock för straffen och gränserna för straffrättens utövning.

Beträffande särskilt dödsstraffet ingick han mindre på frågan om dess rättmätighet i och för sig - för vissa undantagsfall medgav han denna rättmätighet -, men han sökte uppvisa, att detta straff i allmänhet varken är nyttigt för samhällsordningen eller verksamt och att det därför inte borde bibehållas. Beccarias skrift utmärker sig visserligen inte genom någon synnerligen stor skärpa i bevisningen, men var en vältalig protest mot den dittills rådande grymheten inom rättsskipningen, och det är däri man har att söka anledningen till det uppseende den väckte och de välgörande verkningar den medförde.

Beccarias verk kom att få stor betydelse för utvecklingen av den klassiska straffrättsideologin och senare även den nyklassiska straffrättsideologin.

Straffrätt[redigera | redigera wikitext]

På 1700-talet fick Cesare Beccaria tillsammans med Jeremy Bentham stort inflytande på straffrättsteorins område. Den präglades av vad idag kallas den klassiska moralstyrda traditionen och innebar att brottet sågs var medvetet och värderat och därför självvalt och klandervärt. Rättvisan skulle därför vara blind och behandla alla lika endast med hänsyn till illgärningen och inte till omständigheterna som omgärdade illgärningen. Straffet skulle verka avskräckande för fortsatt kriminalitet hos den enskilda individen men även avskräckande i samhället som helhet.

Eftermäle och övriga verk[redigera | redigera wikitext]

Uppmärksamheten blev nämligen fäst på nödvändigheten att införa sunda och med rättvisan överensstämmande grunder för strafflagstiftningen, och Beccarias förtjänst är således att ha gett ansatsen till den strafflagstiftningsreform, vilken sedermera inträtt. Det epokgörande arbetet utkom i Italien inom få år i icke mindre än 32 upplagor och har blivit översatt till de flesta europeiska språk; en del därav intogs ock i den stora franska encyklopedien. Redan 1770 utgavs i svensk översättning (av Hochschild) en fransk bearbetning av detsamma. 1796-98 utkom en dansk översättning, ombesörjd av A. C. Alstrup och försedd med anmärkningar av J. J. Gudenrath.

Beccarias 1769-71 hållna föreläsningar (utg. 1804 under titeln Scienze di economia polilica, 2 bd) röja likaledes intryck av tidevarvets ledande idéer. Beccaria utlägger däri koncist och träffsäkert de nationalekonomiska grundtankarna. Han skrev även ett arbete i stilistik. Den fullständigaste upplagan av hans samlade skrifter utgavs i Florens 1854. En staty över honom restes i Milano 1872.

Svenska översättningar[redigera | redigera wikitext]

  • Afhandling om brott och straff (Dei delitti e delle pene) (översättning Johan Henrik Hochschild) (Stockholm: Wennberg och Nordström, 1770)
  • Dei delitti e delle pene = Om brott och straff (översättning Paul Enoksson) (Italica, 1977) [tvåspråkig utgåva]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Beccaria, 1904–1926.
  • Beccaria, Cesare; Hochschild Johan Henrik (1770). Afhandling om brott och straff. Öfwersättning. =Anon.= Stockholm tryckt hos Wennberg och Nordström MDCCLXX. =(Pl.titelbl.)= (Stockholm, tryckt hos Wennberg och Nordström, 1770.).. Stockholm. Libris 2413842 
  • Beccaria, Cesare; Voltaire, Helles Sven (1998) (på dan). Om forbrydelse og straf. Romanske skrifter, 1395-4873 ; 5. København: Museum Tusculanum. Libris 7535227. ISBN 87-7289-456-3 
  • Commons-logo.svg Wikimedia Commons har media som rör Cesare Beccaria.