Dödsstraff

Uppslagsordet Death Row omdirigeras hit. För musikverket med samma namn, se Death Row (musikalbum). För skivbolaget, se Death Row Records.

Dödsstraff i världen

  Dödsstraff avskaffat (92 stater)

  Dödsstraff avskaffat för vanliga brott (10 stater)

  Dödsstraff ej avskaffat men ej använt senaste 10 åren (32 stater)

  Dödsstraff tillämpas (64 stater)

Giljotinen introducerades som avrättningsverktyg i samband med den franska revolutionen

Den elektriska stolen är ett redskap för avrättning som först utvecklades under 1800-talet, men som fortfarande är i bruk

Dödsstraff är en straffrättslig påföljd som innebär att en domstol dömer en brottsling till döden genom avrättning.

Dödsstraffet i världen

Dödsstraffet förekommer idag i många stater i världen. Enligt Amnesty International avrättades år 2010:

Kina Iran Nordkorea Jemen USA Saudiarabien Libyen Syrien

tusentals 252 60 53 46 27 18 17

69 länder har kvar dödsstraffet i sin lagstiftning och har genomfört avrättningar de senaste 10 åren, 25 länder har kvar straffet men har inte verkställt det på minst 10 år, 11 länder har kvar dödsstraff bara för vissa speciella brott (i allmänhet brott i krigstid). 186 länder har helt tagit bort straffet ur lagstiftningen. Antalet dödsdomar minskar totalt sett i världen, tack vare att antalet minskar i Kina.

Länder som har avskaffat dödsstraffet

Det första landet i världen som avskaffade dödsstraffet var Storhertigdömet Toscana. Den 30 november 1786 skrev Leopold II, hertig av Toscana, under den nya lagboken inspirerad av den kända italienske straffrättsteoretikern Cesare Beccarias teorier om dödsstraff. Några år senare återinförde Leopold II dödsstraffet för exceptionella fall. De länder som senare tog bort dödsstraffet helt ur lagstiftningen var Venezuela (1863), San Marino (1865), Costa Rica (1877), Kungariket Italien (1889), Ecuador (1906), Uruguay (1907), Colombia (1910) och Island (1928).

I Danmark avskaffades dödsstraffet 1933 men återinfördes 1946, varpå över 40 personer avrättades. Dödsstraff nämns för sista gången i dansk lag 1993.

I Norge tillämpades dödsstraffet inte mellan 1876 och 1945. I kölvattnet av landsförräderiprocesserna efter andra världskriget avrättades ett trettiotal människor.

I Ryssland råder så kallade dödsstraffsmoratorium som betyder ett förbud mot dödsstraffstillämpling vilket infördes i sambad med landets inträde i Europarådet 1996. Juridiskt ser det ut som att regeln om dödsstraff finns kvar i lagstiftningen men inte får tillämpas enligt Föfattningdomstolens beslut som är obligatoriskt att följas av alla domstolar i Ryssland.

De europeiska länder (utanför forna Sovjetunionen) som avskaffat dödsstraff efter andra världskriget har inte i något fall infört det igen.

Vissa länder, däribland Sverige, har förbjudit dödsstraff i grundlagen. Irland gjorde det genom folkomröstning 2001.

Filosofin kring dödsstraff

Dödsstraffets varande eller icke varande har diskuterats på ett antal olika sätt. Här beskrivs enkelt och summariskt tre moralfilosofiska skolor och hur man utifrån den beskrivna skolans diskurs kan diskutera dödsstraffet. Se även straffteori.

Utilitarism

Utilitarismen är en morallära som förespråkar att vi ska handla så att följderna av vårt handlande blir så goda som möjligt (där "det goda" definieras som "det som leder till största möjliga lycka för största möjliga antal"). Utilitaristens etik är därför konsekventialistisk. En handling är god om och endast om den resulterar i bättre konsekvenser än alla andra till buds stående handlingsalternativ. Vad utilitaristen säger om dödsstraffet beror på vilka argument som framförs angående vilka konsekvenser dödsstraffet kan leda till. Finns forskning och erfarenheter kring dödsstraff som visar på positiva konsekvenser för hela eller stora delar av ett samhälle så är sannolikheten stor att utilitaristen är för dödsstraff, och detta gäller även i det omvända fallet. Dödsstraffets konsekvenser för den avrättade individen, är alltså endast en del i summan av all lycka och olycka som genereras av straffet, vilket ställs i jämförelse mot lyckan och olyckan som genereras av alla alternativa tillvägagångssätt. Detta medför att utilitarister kommer fram till vitt skilda ståndpunkter gällande dödsstraffet. Det finns såväl dödsstraffsförespråkare som dödsstraffsmotståndare som kallar sig för utilitarister.

Förespråkarna för dödsstraff påvisar att gärningsmän som avrättas aldrig mer kan återfalla i brott, vilket innebär att människor besparas lidande. Ofta framhävs också dödsstraffets förmodade förmåga att avskräcka grövre brott. Detta resonemang förutsätter att människan handlar rationellt och självständigt. Då en människa som är på väg att begå ett grovt brott som är styrkt med dödsstraff (till exempel mord), antas denne därför välja att inte begå detta brott i rädsla av att dömas till döden. Således antas brottet förebyggas, och det kan vara något som bidrar till den allmänna lyckan. En utilitaristisk dödsstraffsförespråkare menar att ett väsentligt antal människor i samhällen som tillämpar dödsstraff undgår smärta som de annars skulle kunna råka ut för. De menar också att detta förskonade ifrån lidande är större än det lidande de som döms till dödsstraff utsätts för. Motståndare till resonemanget ifrågasätter huruvida människan är så rationell som antas. Om de flesta grova brott som enligt förespråkarna bör ligga till grund för dödsstraff begås av psykiskt störda personer menar motståndarna att straffets avskräckande effekt minskar eller uteblir. Cesare Beccaria menade också att det avskräckande i ett straff snarare ligger i dess förutsägbarhet än i dess grymhet.

Ett annat utilitaristiskt argument för dödsstraffet är mer utvalt inriktat på den klandrade brottslingen. Här menar man att dödsstraffet är kort och eftertryckligt, och således också mer tillmötesgående än de långa fängelsestraff som normalt är utfallet av grov våldsbrottslighet. Om den dömde lider mindre bör också den hopräknade lyckan vara större.

Det finns även utilitaristiska motståndare. Den vanligaste orsaken till detta motstånd är, som nämnts ovan, att man ifrågasätter straffets avskräckande effekt. Om inte straffet skrämmer från att begå brott i någon större utbredning är det ur utilitaristens synsätt helt meningslöst, då inget onödigt lidande hindras. Snarare ökar smärtan i världen i och med att man avrättar ett antal människor. Ytterligare ett utilitaristiskt motargument är farhågan att dödsstraffet trappar upp en allmän samhällelig våldsspiral. Vidare befarar man att brottslingar som vet att de riskerar ett dödsstraff efter ett gripande, kan drivas till allt mer desperata metoder, såsom till exempel att ta gisslan. Båda dessa exempel innebär en minskad lycka i världen.

Ett annat vanligt utilitaristiskt motargument är att dödsstraffet riskerar att skapa en allmän social oro. Det kan till exempel handla om rädsla av att bli oskyldigt dömd till döden.

Pliktetiken

Pliktetiken utgår ifrån att människan bör handla enligt en moralisk plikt. Här försöker man att hitta lagar för huruvida gärningar är förbjudna eller förordnade, oavsett vilka följderna av detta handlingssätt kan tänkas bli. Ett av de mest kända exemplen på hur en sådan moralisk plikt kan formuleras är Immanuel Kants "det kategoriska imperativet". Liksom bland utilitaristerna finns såväl förespråkare som motståndare till dödsstraff i det pliktetiska lägret.

Pliktetiska dödsstraffsmotståndare menar att det alltid är orätt att aktivt och uppsåtligt döda en annan människa, oavsett vad konsekvenserna blir. Därför är det också oacceptabelt med dödsstraff. Denna ståndpunkt tar ingen hänsyn till om världen blir bättre eller odugligare med dödsstraff. Oavsett vilket är dödande fel och därför även dödsstraff.

Pliktetiker kan även nå den motsatta slutsatsen med samma utgångspunkt i åsikten att allt liv är heligt. Likt Kant menar många pliktetiker att brott och straff är intimt förenade. En person som har tagit en annans liv anses ha förverkat rätten till det egna livet, och en gärningsman som begått ett tillräckligt grovt brott bör därför enligt dödsstraffsförespråkarna bland pliktetikerna dömas till döden av rättviseskäl. Straffet är inte till för att stilla offrets eller dess anhörigas krav på rättvisa, utan pliktetikerns rättrådighet är riktad till gärningsmannen för att ge denne gottgörelse. Om en förbrytare förtjänar sitt straff anses denne få gottgörelse genom att sona för sitt brott. Till skillnad från de utilitarister som motsätter sig dödsstraffet om det bara orsakar onödigt lidande hos förövaren talar alltså förespråkarna bland pliktetikerna istället om ett sedligt och nödvändigt lidande.

Rättighetsetik

Om en person är rättighetsetiker så tillkänner man alla människor (och ibland även djur) ett antal universella rättigheter, och man menar att det är människornas skyldighet att inte kränka dessa rättigheter. Huruvida en handling är moraliskt korrekt avgörs med andra ord av om några rättigheter blir kränkta. Rättighetsetiker har ofta också tänkt sig att dessa rättigheter bör institutionaliseras i någon form av samhälleligt kontrakt. En grundläggande rättighet enligt detta synsätt är alla människors rätt till sitt eget liv, och denna rätt är enligt rättsetikerna överordnad argument om avskräckning (utilitarismen) eller vedergällning (pliktetiken). Detta anförs i regel som argument mot dödsstraffet, men det finns också rättighetsbaserade argument för dödsstraffet. En av rättighetsetikens grundvalar är att offret har rätt till upprättelse om ett brott har begåtts (till skillnad från pliktetiken, där gärningsmannens gottgörelse står i fokus) som kompensation för dennes kränkta rättigheter. Vissa rättsetiker menar att dödsstraffet kan utgöra en sådan kompensation, och det kan noteras att när FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, inklusive dess tredje artikel om rätten till liv, antogs 1948, så accepterade samtidigt nästan alla stater dödsstraffet.

Idag innefattar dock FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna även artikel 30 som beskriver att inget i de övriga artiklarna får tolkas som att det ger rätt till grupp, stat eller individ att omintetgöra någon annan artikel.

Opinion

Sverige

Sifos samhällsbarometer 1997 visade att en minoritet på omkring 40 procent var för dödsstraff i Sverige.

2006 års samhällsbarometer visade enligt tidningen Metro att 33 procent ansåg att det finns brott som borde bestraffas med döden, och 56 procent emot.

Se även

• Avrättning
• Sista måltid

Externa Länkar

• Amnesty - Argument mot dödsstraff
• yesdeathpenalty - Argument för dödsstraff