Dödsstraff

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet ”Death Row” leder hit. För musikverket med samma namn, se Death Row (musikalbum). För skivbolaget, se Death Row Records.
Dödsstraff i världen
  Dödsstraff avskaffat
  Dödsstraff avskaffat för vanliga brott
  Dödsstraff ej avskaffat men ej använt senaste 10 åren
  Dödsstraff tillämpas
Giljotinen introducerades som avrättningsverktyg i samband med den franska revolutionen
Den elektriska stolen är ett redskap för avrättning som först utvecklades under 1800-talet, men som fortfarande är i bruk
Giftinjektion är en modernare avrättningsmetod och är idag den vanligaste i USA. Så här ser ett rum ut där avrättningarna äger rum.
Dödsstraff i USA, 2013

Dödsstraff är en straffrättslig påföljd som innebär att en domstol dömer en brottsling till döden genom avrättning.

Dödsstraffet i världen[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Dödsstraff efter land, Dödsstraff i Sverige, och Dödsstraff i USA

Dödsstraffet verkställs i många stater i världen, även om en långsiktig trend mot avskaffande kan skönjas. Världens fyra folkrikaste länder; Kina, Indien, USA och Indonesien praktiserar alla dödsstraff, men endast i Kina och en rad delstater i USA tillämpas det någorlunda regelmässigt. Även Vitryssland tilldelade ett par dödsstraff och verkställde två avrättningar 2011; enligt tveksamma uppgifter ytterligare två 2012. Enligt Amnesty International avrättades år 2010 följande antal personer i följande länder (samtliga, utom USA, klassades då som diktaturer):[1]

Rankning Land Antal avrättade 2012[2]
1  Kina &&&&&&&&&&&04000.&&&&&04 000+ Inte officiellt släppt
2  Iran &&&&&&&&&&&&0314.&&&&&0314+
3  Irak &&&&&&&&&&&&0129.&&&&&0129+
4  Saudiarabien &&&&&&&&&&&&&079.&&&&&079+
5  USA &&&&&&&&&&&&&043.&&&&&043
6  Jemen &&&&&&&&&&&&&028.&&&&&028+
7  Sudan &&&&&&&&&&&&&019.&&&&&019+
8  Afghanistan &&&&&&&&&&&&&014.&&&&&014
9  Gambia &&&&&&&&&&&&&&09.&&&&&09
10  Japan &&&&&&&&&&&&&&07.&&&&&07
11  Nordkorea &&&&&&&&&&&&&&06.&&&&&06+
12  Somalia &&&&&&&&&&&&&&06.&&&&&06+
13  Palestinska myndigheten &&&&&&&&&&&&&&06.&&&&&06
14  Taiwan &&&&&&&&&&&&&&06.&&&&&06
15  Sydsudan] &&&&&&&&&&&&&&05.&&&&&05+
16  Vitryssland &&&&&&&&&&&&&&03.&&&&&03+
17  Botswana &&&&&&&&&&&&&&02.&&&&&02
18  Bangladesh &&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01
19  Indien &&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01
20  Pakistan &&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01
21  Förenade Arabemiraten &&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01

58 länder har kvar dödsstraffet i sin lagstiftning och har genomfört avrättningar de senaste 10 åren, 25 länder har kvar straffet men har inte verkställt det på minst 10 år, 11 länder har kvar dödsstraff bara för vissa speciella brott (i allmänhet brott i krigstid). 97 länder har helt tagit bort straffet ur lagstiftningen. Antalet dödsdomar minskar totalt sett i världen, tack vare att antalet minskar i Kina.

Metoder[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Avrättning

Denna lista var för tillåtna 2010:[3][4][5][6][7]

Länder som har avskaffat dödsstraffet[redigera | redigera wikitext]

Det första landet i världen som avskaffade dödsstraffet var Storhertigdömet Toscana. Den 30 november 1786 skrev Leopold II, hertig av Toscana, under den nya lagboken inspirerad av den kända italienske straffrättsteoretikern Cesare Beccarias teorier om dödsstraff. Några år senare återinförde Leopold II dödsstraffet för exceptionella fall. De länder som senare tog bort dödsstraffet helt ur lagstiftningen var Venezuela (1863), San Marino (1865), Costa Rica (1877), Kungariket Italien (1889), Ecuador (1906), Uruguay (1907), Colombia (1910) och Island (1928).

I Danmark avskaffades dödsstraffet helt 1933 men återinfördes retroaktivt 1946,[8] varpå över 40 personer avrättades. Dödsstraff nämns för sista gången i dansk lag 1993.

I Norge tillämpades dödsstraffet inte mellan 1876 och 1945. I kölvattnet av landsförräderiprocesserna efter andra världskriget återinfördes straffet, liksom i Danmark retroaktivt (även om ockupationsmakten, som emellertid betraktades som olaglig, återinfört och tillämpat dödsstraff) avrättades ett trettiotal människor, bl a Vidkun Quisling.

I Finland avskaffades dödsstraffet i fredstid 1949[9] och helt och hållet 1972.[10]

I Sverige avskaffades dödsstraffet i fredstid 1921 och under krigsförhållanden 1973. Den sista avrättningen, av Alfred Ander genom giljotin, genomfördes 1910 efter ett nio år och elva månaders uppehåll.

I Ryssland rådde så kallat dödsstraffsmoratorium som betyder ett förbud mot dödsstraffstillämpling vilket infördes i sambad med landets inträde i Europarådet 1996. Dödsstraff har inte tillämpats sedan 1996 och betraktades sedan dess som avskaffat, vilket realiserades 2011. Inget europeiskt land, utom Vitryssland, har därmed verkställt avrättningar efter 1996.

Vissa länder, som USA (1972) och Sydafrika (1995) har avskaffat dödsstraffet genom beslut av en konstitutionsdomstol, som funnit det stridigt författningen. Sydafrika, som under 1980-talet varit en av de mest frekventa dödsstraffsländerna, gick därmed på ett fåtal år från ett hundratal avrättningar om året (den sista 1989) till totalt avskaffande. I USA återinfördes dödsstraffet i majoriteten av delstaterna sedan högsta domstolen 1976 funnit det författningsförenligt under vissa omständigheter, bl a avskaffande av obligatoriska straff i samband med dödsstraffsmål. Sedan dess har ytterligare över 1300 personer avrättats i sammanlagt ett 30-tal stater.

Återinförande[redigera | redigera wikitext]

De europeiska länder som avskaffat dödsstraffet har inte sedan andra världskriget infört det igen.[11] Däremot återinförde Nya Zeeland, som avskaffat straffet 1941, det igen 1950, för att åter avskaffa det 1961. Landet är därmed den enda stat i västvärlden som avskaffat dödsstraffet och återinfört det på demokratisk, politisk väg. Japan upplevde ett moratorium under sent 1980- och tidigt 1990-tal, men avskaffade aldrig straffet formellt. Avrättningar återupptogs i landet 1993.

I Italien avskaffades dödsstraffet på 1880-talet, men återinfördes av Benito Mussolini 1926, och ytterligare 26 (juridiska) avrättningar verkställdes innan Mussolinis fall 1943, samt ytterligare tusentals innan republik upprättades 1946, utan dödsstraff i lagboken.

I USA avskaffades dödsstraffet av högsta domstolen 1972, efter ett femårigt nationellt moratorium sedan avrättningen av Luis Monge i Colorado 1967. 1976 upphävde domstolen sitt tidigare utslag och med Gary Gilmore följande år återupptogs avrättningarna, och nästan alla delstater i USA (liksom den federala regeringen och den militära jurisdiktionen) har sedan dess återinfört det, med varierande praxis. Med undantag för Connecticut (Michael Bruce Ross år 2005) har ingen delstat i New England använt det sedan dess. Ett fåtal nordstater (Maine, Minnesota, Michigan, North Dakota, Rhode Island och Wisconsin) hade redan avskaffat det under 1800-talet eller tidigt 1900-tal, medan andra (t ex Kansas) avskaffat det och tagit det åter i bruk omkring 1930-talet, som regel i samband med den stora depressionen, då ett maxtal om 199 avrättningar (1935) nåddes. Avrättningar återupptogs i stor skala sedan giftinjektion tagits i bruk i Texas 1982, och under 1990-talet uppstod ett nytt uppsving som inte motsvarats sedan 1950-talet. Denna trend har nedtonats på senare år och ett antal stater, bl a Connecticut, New Mexico och New Jersey (som inte använt det alls efter återinförandet) har avskaffat det åter. Vermont och Massachusetts återinförde det inte, liksom Alaska och Hawaii sedan dessa blivit stater; bland de delstater som återinfört dödsstraffet men inte använt det kan nämnas New Hampshire, Kansas och New York (där det förklarats konstitutionsvidrigt och sedermera avskaffats definitivt). Wyoming, New Mexico, South Dakota, Connecticut och Colorado har använt det ett enda tillfälle sedan 1960-talet; andra har använt det två eller tre gånger, medan femton delstater använt det tio gånger eller fler sedan 1976. USA:s federala regering återinförde dödsstraffet 1988 och har sedan dess använt det vid tre tillfällen. Timothy McVeigh blev i juni 2001 den förste att avrättas av USA:s federala regering sedan Victor Feguer 1963, kort därefter följd av droggrossisten Juan Garza och en marinsoldat dömd för våldtäkt och mord 2003. Samtliga tre dömdes för brott begångna i Texas och Oklahoma, som leder dödsstraffsstatistiken på delstatsnivå med plats ett och tre (Oklahoma kommer emellertid först i fråga om avrättningar mot folkmängd).

I Kanada misslyckades ett försök till återinförande 1987 med röstsiffrorna 148-127 i underhuset, sedan ett antal konservativa ledamöter (bl a premiärminister Brian Mulroney) mot majoriteten av sitt parti stött nej-linjen. Den sista dödsdomen avkunnades i Quebec 1976, månader innan straffet avskaffades för alla civila brott. De sista hängningarna verkställdes i december 1962.[12]

I Storbritannien, där dödsstraffet avskaffades för mord 1965 (i Nordirland och Kanalöarna 1973, på Isle of Man på 1990-talet) har underhuset röstat om frågan i varje parlament fram till 1994. I denna sista omröstning stödde ett hundratal ledamöter, nästan samtliga från konservativa partiet återinförande för mord på poliser. Opinionundersökningar har visat ett stadigt majoritetsstöd för dödsstraffet i Storbritannien, även om det minskat gradvis från 70-80 % när straffet avskaffades till omkring 60 % idag. När mockumentären (fiktiva dokumentären) The Execution of Gary Glitter, som tog upp ämnet om återinförande, sändes i brittisk TV 2009 presenterades en opinionsundersökning med 54 procents stöd för dödsstraffets återinförande.[13]

Vissa länder, däribland Sverige, har förbjudit dödsstraff i grundlagen. Irland gjorde detsamma i kraft av en folkomröstning 2001.

Dödsstraffets brottspreventiva verkan[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Brottsprevention

Dödsstraffet är en extrem form av hot mot en enskild människas liv varför dödsstraffets allmänpreventiva effekter studerats av kriminologer, sociologer med flera. Resultaten har inte varit helt entydiga och olika studier ger varierande resultat, vilket bidragit till att det amerikanska forskningsrådet, National Research Council, har uttalat att det inte finns någon pålitlig metod för att utvärdera huruvida dödsstraff har en preventiv effekt, om det är utan effekt eller om det brutaliserar samhället.[14] Många forskare menar att denna bestraffningsform inte fungerar som avskräckning. Avskräckning fungerar endast i brottspreventivt syfte i de fall där gärningsmannen är kalkylerande och rationell, varför avskräckning inte fungerar på grova våldsbrottslingar. De flesta av de grövsta våldsbrotten begås av individer som är påverkade av alkohol eller droger eller är under inverkan av starka känslor.[15] Andra studier har fokuserat på statistisk analys, varvid analysmetoderna har hamnat i fokus.[förtydliga][16] En del studier har givit ett resultat som sägs visa på en avskräckningseffekt av dödsstraff.[17] Kritiker[vem?] menar dock att det finns allvarliga metodologiska problem i dessa studier och att det inte går att dra några slutsatser om avskräckningseffekten på grundval av dessa studier.[18]

Filosofin kring dödsstraff[redigera | redigera wikitext]

Dödsstraffets varande eller icke varande har diskuterats på ett antal olika sätt. Här beskrivs enkelt och summariskt tre moralfilosofiska skolor och hur man utifrån den beskrivna skolans diskurs kan diskutera dödsstraffet. Se även straffteori.

Utilitarism[redigera | redigera wikitext]

Utilitarismen är en morallära som förespråkar att vi ska handla så att följderna av vårt handlande blir så goda som möjligt, där "det goda" definieras som "det som leder till största möjliga lycka för största möjliga antal". Utilitaristens etik är därför konsekventialistisk. En handling är god om och endast om den resulterar i bättre konsekvenser än alla andra till buds stående handlingsalternativ. Vad utilitaristen säger om dödsstraffet beror på vad han tror att dödsstraffet kan ha för konsekvenser. Talar forskning och personliga erfarenheter om sannolikt positiva effekter, så är sannolikheten stor att utilitaristen är för dödsstraff. Om det däremot verkar som om dödsstraffet leder till negativa effekter blir han antagligen motståndare till dödsstraff. Dödsstraffets konsekvenser för den avrättade individen och eventuell känsla av upprättelse bland brottsoffren står endast för en del i summan av all lycka och olycka som genereras av straffet, vilket ställs i jämförelse mot lyckan och olyckan som genereras av alla alternativa tillvägagångssätt. Detta medför att utilitarister kommer fram till vitt skilda ståndpunkter gällande dödsstraffet. Det finns såväl dödsstraffsförespråkare som dödsstraffsmotståndare som kallar sig för utilitarister.

Förespråkarna för dödsstraff påpekar att gärningsmän som avrättas aldrig mer kan återfalla i brott, vilket innebär att människor besparas lidande. Ofta framhävs också dödsstraffets förmodade förmåga att avskräcka från grövre brott. Detta resonemang förutsätter att människan handlar rationellt och självständigt. Då en människa som är på väg att begå ett grovt brott som är styrkt med dödsstraff (till exempel mord), antas denne därför välja att inte begå detta brott i rädsla av att dömas till döden. Således antas brottet förebyggas, och det kan vara något som bidrar till den allmänna lyckan. En utilitaristisk dödsstraffsförespråkare menar att ett väsentligt antal människor i samhällen som tillämpar dödsstraff undgår smärta och olycka som de annars skulle kunna råka ut för. De menar också att detta förskonade ifrån lidande är större än det lidande de som döms till dödsstraff, deras anhöriga och andra berörda utsätts för.

Ett annat utilitaristiskt argument för dödsstraffet är mer utvalt inriktat på den klandrade brottslingen. Här menar man att dödsstraffet är kort och eftertryckligt, och således också mer tillmötesgående än de långa fängelsestraff som normalt är utfallet av grov våldsbrottslighet. Om den dömde lider mindre bör också den hopräknade lyckan vara större. Det nämns i samklang med detta att flera dödsdöma, bl a i Italien (samt i fallet Gilmore) har petitionerat sitt lands rättsväsende med en uttrycklig önskan om att avrättas hellre än fortsätta leva i fångenskap.

Det finns även utilitaristiska motståndare. Den vanligaste orsaken till detta motstånd är att man ifrågasätter straffets avskräckande effekt. Om de flesta grova brott som enligt förespråkarna bör ligga till grund för dödsstraff begås av psykiskt störda personer menar motståndarna att straffets avskräckande effekt minskar eller uteblir. Cesare Beccaria menade också att det avskräckande i ett straff snarare ligger i dess förutsägbarhet än i dess grymhet. Om inte straffet skrämmer från att begå brott i någon större utsträckning är det ur utilitaristens synsätt helt meningslöst, då inget onödigt lidande hindras. Snarare ökar smärtan i världen i och med att man avrättar ett antal människor. Ytterligare ett utilitaristiskt motargument är farhågan att dödsstraffet trappar upp en allmän samhällelig våldsspiral. Vidare befarar man att brottslingar som vet att de riskerar ett dödsstraff efter ett gripande, kan drivas till allt mer desperata metoder, såsom till exempel att ta gisslan eller döda eventuella vittnen. Båda dessa exempel innebär en minskad lycka i världen.

Ett annat vanligt utilitaristiskt motargument är att dödsstraffet riskerar att skapa en allmän social oro. Det kan till exempel handla om rädsla av att bli oskyldigt (eller efter ett begånget, men ångrat brott) dömd till döden och avrättad. Acceptans av dödsstraff kan också medföra en större acceptans av våld i andra sammanhang, samt ett extraordinärt behov av brottslingar som kan dömas till döden att begå ytterligare våldshandlingar mot ex vittnen. Ett motargument menar att detta blir fallet oavsett vad maximalstraffet är och att livstids fängelse eller ett högsta tidsbestämt straff (t ex 30 år i fallet Mexiko) i praktiken kommer att ge samma effekt så snart "taket" har nåtts.

Pliktetiken[redigera | redigera wikitext]

Pliktetiken utgår ifrån att människan bör handla enligt en moralisk plikt. Här försöker man att hitta lagar för huruvida gärningar är förbjudna eller förordnade, oavsett vilka följderna av detta handlingssätt kan tänkas bli. Ett av de mest kända exemplen på hur en sådan moralisk plikt kan formuleras är Immanuel Kants "det kategoriska imperativet". Liksom bland utilitaristerna finns såväl förespråkare som motståndare till dödsstraff i det pliktetiska lägret.

Pliktetiska dödsstraffsmotståndare menar att det alltid är orätt att aktivt och uppsåtligt döda en annan människa, oavsett vad konsekvenserna blir. Därför är det också oacceptabelt med dödsstraff. Denna ståndpunkt tar ingen hänsyn till om världen blir bättre eller odugligare med dödsstraff. Oavsett vilket är dödande fel och därför även dödsstraff.

Pliktetiker kan även nå den motsatta slutsatsen med samma utgångspunkt i åsikten att allt liv är heligt. Likt Kant menar många pliktetiker att brott och straff är intimt förenade. En person som har tagit en annans liv anses ha förverkat rätten till det egna livet, och en gärningsman som begått ett tillräckligt grovt brott bör därför enligt dödsstraffsförespråkarna bland pliktetikerna dömas till döden av rättviseskäl. Straffet är inte till för att stilla offrets eller dess anhörigas krav på rättvisa, utan pliktetikerns rättrådighet är riktad till gärningsmannen för att ge denne gottgörelse. Om en förbrytare förtjänar sitt straff anses denne få gottgörelse genom att sona för sitt brott. Till skillnad från de utilitarister som motsätter sig dödsstraffet om det bara orsakar onödigt lidande hos förövaren talar alltså förespråkarna bland pliktetikerna istället om ett sedligt och nödvändigt lidande.

Men vem som än begått mord måste dö. Det finns, i det här fallet, inget juridiskt substitut eller surrogat som kan erbjudas för att låta rättvisan ha sin gång. Det finns ingen likhet eller proportion mellan liv, hur än smärtfullt, och död; och därför finns ingen jämlikhet mellan brottet mord och vedergällningen än vad som åstadkoms juridiskt genom avrättningen av brottslingen. Hans död, emellertid, måste hållas fri från smärta och vanskötsel som skulle göra mänskligheten i hans person motbjudande eller avskyvärd.
Immanuel Kant, Rättsfilosofin

Rättighetsetik[redigera | redigera wikitext]

Om en person är rättighetsetiker så tillkänner man alla människor (och ibland även andra djur) ett antal universella rättigheter, och man menar att det är människornas skyldighet att inte kränka dessa rättigheter. Huruvida en handling är moraliskt korrekt avgörs med andra ord av om några rättigheter blir kränkta. Rättighetsetiker har ofta också tänkt sig att dessa rättigheter bör institutionaliseras i någon form av samhälleligt kontrakt. En grundläggande rättighet enligt detta synsätt är alla människors rätt till sitt eget liv, och denna rätt är enligt rättsetikerna överordnad argument om avskräckning (utilitarismen) eller vedergällning (pliktetiken). Detta anförs i regel som argument mot dödsstraffet, men det finns också rättighetsbaserade argument för dödsstraffet. En av rättighetsetikens grundvalar är att offret har rätt till upprättelse om ett brott har begåtts (till skillnad från pliktetiken, där gärningsmannens gottgörelse står i fokus) som kompensation för dennes kränkta rättigheter. Vissa rättsetiker menar att dödsstraffet kan utgöra en sådan kompensation. Utöver detta poängteras ofta rätten till frihet och egendom i samklang med rättsstatens rätt att upphäva nämnda rättigheter (i form av böter eller fängelse) om ett brott föreligger. John Stuart Mill framförde 1868 detta argument i det brittiska underhuset som följande;

Och vi kan föreställa oss att någon frågar hur vi ska kunna förhindra lidande genom att själva utfärda det. Men på det skulle jag svara, alla skulle svara, att förhindra lidande genom att skapa det är inte bara möjligt, utan själva syftet med en rättsstat. Visar bötfällning av en brottsling vår brist på respekt för egendom eller fängslandet av honom vår brist på respekt för frihet? Precis lika orimligt är det att anta att tagandet av ett liv som tagit ett annat är att visa otillräcklig respekt för mänskligt liv. Vi visar, tvärtom, vår yttersta respekt för det genom anammandet av en regel att den som förnekar en annan denna rättighet mister den själv, och medan inget annat brott han kan begå berövar honom denna rätt till liv så skall detta brott göra det.
John Stuart Mill, 1868

Det kan noteras att när FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, inklusive dess tredje artikel om rätten till liv, antogs 1948, så hade nästan alla stater dödsstraff i sin lagstiftning. Dödsstraffet betraktades, i brist på debatt, som ett oskrivet undantag i klass med fängelse i paritet med FN-stadgans begrepp "rätt till frihet" och böter i relation till rätten till egendom.

Idag innefattar dock FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna även artikel 30 som beskriver att inget i de övriga artiklarna får tolkas som att det ger rätt till grupp, stat eller individ att omintetgöra rättigheterna i någon annan artikel.

Opinion[redigera | redigera wikitext]

Sverige[redigera | redigera wikitext]

Sifos samhällsbarometer 1997 visade att en minoritet på omkring 40 procent var för dödsstraff i Sverige.[19] Siffran är relativt låg jämfört med andra demokratiska stater, där ett flertal som avskaffat straffet sedan länge (bl a Kanada och Storbritannien) har en tydlig majoritet för återinförande.

2006 års samhällsbarometer visade enligt tidningen Metro att 33 procent ansåg att det finns brott som borde bestraffas med döden, och 56 procent emot.[20]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Notförteckning[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Amnesty International: "Death Sentences and Executions 2010"
  2. ^ http://www.amnesty.org/en/library/asset/ACT50/001/2013/en/bbfea0d6-39b2-4e5f-a1ad-885a8eb5c607/act500012013en.pdf
  3. ^ ”Methodes of execution by country”. Nutzworld.com. http://www.nutzworld.com/amerikaarticles/methods_of_execution_by_country.htm. Läst 23 February 2011. 
  4. ^ ”Methods of execution – Death Penalty Information Center”. Deathpenaltyinfo.org. http://www.deathpenaltyinfo.org/methods-execution. Läst 23 February 2011. 
  5. ^ ”Death penalty Bulletin No. 4-2010” (på (bokmål)). Translate.google.no. http://translate.google.no/translate?js=n&prev=_t&hl=no&ie=UTF-8&layout=2&eotf=1&sl=no&tl=en&u=http%3A%2F%2Fwww.amnesty.no%2Fd%25C3%25B8dsstraffbulletin-nr-4-2010&act=url. Läst 23 February 2011. 
  6. ^ ”INFORMATION ON DEATH PENALTY” (på (bokmål)). Amnesty International. http://translate.google.no/translate?hl=no&sl=no&tl=en&u=http%3A%2F%2Fwww.amnesty.no%2Faktuelt%2Fflere-nyheter%2Farkiv-bakgrunn%2Fopplysninger-om-d%25C3%25B8dsstraff. Läst 23 February 2011. 
  7. ^ ”execution methods by country”. Executions.justsickshit.com. http://executions.justsickshit.com/execution-methods-by-country/. Läst 23 February 2011. 
  8. ^ [1], Dansk lag nr 395, 1946-06-12.
  9. ^ se lagen om avskaffande av dödsstraffet i fredstid (2.12.1949/49)
  10. ^ Lag om avskaffande av dödsstraffet ur straffsystemet (5.5.1972/343)
  11. ^ Franck, Hans Göran; Nyman Klas (1997). Det barbariska straffet. BRÅ-rapport, 1100-6676 ; 1997:3. Stockholm: Brottsförebyggande rådet (BRÅ). Libris 7267209. ISBN 91-38-30891-6 
  12. ^ http://www.cbc.ca/archives/categories/society/crime-justice/the-death-penalty-debate/abolition-upheld.html
  13. ^ http://www.youtube.com/watch?v=jPtEWA2BzZQ
  14. ^ ”Panel fails to establish deterrent effect of death penalty” (på Engelska). USA Today. 20120419. http://www.usatoday.com/news/nation/story/2012-04-17/death-penalty-homicide-deterrent/54394986/1. Läst 20120601. ”"We recognize that this conclusion may be controversial to some," Nagin said, "but no one is well served by unsupportable claims about the effect of the death penalty, regardless of whether the claim is that the death penalty deters homicides, has no effect on homicide rates or actually increases homicides."” 
  15. ^ Sarnecki 2009, s. 430 "I sin extrema form kan straffet utgöra ett hot mot individens liv. Åtskilliga forskar, t.ex. Sellin (1959), Ehrlich (1977), McGahey (1980), Bowers & Pierce (1975) och Archer m.fl. (1983), har ägnat intresse åt dödsstraffets allmänpreventiva effekter. Resultaten varierar, men huvudintrycket är att den yttersta formen av allmänprevention troligen inte fungerar. Bergqvist (2000) påpekar emellertid att både studier som stödjer dödsstraffets allmänpreventiva effekter och studier som hävdar att dösstraffet ökar våldet genom att brutalisera samhället lider av stora metodologiska problem. Inte heller svenska data tycks stödja tesen om dödsstraffets avskräckande effekt. Detta visas av Hofer (1985), som har studerat antalet mord, dråp och misshandel med dödlig utgång som rapporterats i Sverige före och efter avskaffandet av dödsstraffet. Som nämnts kan avskräckningen endast fungera under förutsättning att den presumtive lagöverträdaren är någorlunda rationell och gör någon form av riskkalkyl. Därför är det kanske, trots allt, inte helt rimligt att studera effekter av avskräckningen på grova våldsbrott. Många av dessa brott begås under inverkan av starka känslor. Gärningsmännen är oftast alkohol- eller drogpåverkade eller har av andra skäl svårt att kontrollera sina handingar."
  16. ^ Death Penalty Information Center, Facts about Deterrence and the Death Penalty
  17. ^ Criminal Justice Legal Foundation, Articles on Death Penalty Deterrence
  18. ^ Death Penalty Information Center, Discussion of Recent Deterrence Studies
  19. ^ http://theses.lub.lu.se/archive/2005/05/23/1116838386-25347-80/buppsats.pdf
  20. ^ http://www.metro.se/se/article/2006/11/07/08/2045-23/index.xml

Chile

Källförteckning[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]