DAMP

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

DAMP är en akronym för deficits in attention, motor control and perception, och är en svensk neuropsykiatrisk diagnos som bland annat innebär koncentrationssvårigheter och nedsatt motorik. [1]

Diagnosen DAMP lanserades av den svenske psykiatrikern Christopher Gillberg och han har varit medförfattare till de flesta av det trettiotal publicerade arbeten som använder begreppet. Diagnosen ersatte i mångt och mycket diagnosen MBD (Minimal Brain Dysfunction) i Sverige, vilken avskaffades helt 1990.[2] Diagnosen DAMP är snarlik det internationellt etablerade begreppet ADHD, men i en mildare form. Personer med DAMP har också problem med motorik och perception, vilket inte krävs för att få diagnosen adhd.

Diagnos[redigera | redigera wikitext]

Vanligtvis ställs diagnosen genom bland annat psykologiska test efter att skolan eller föräldrarna initierat undersökning på barnens specifika symptom. Även vuxna kan få diagnosen.

Behandling[redigera | redigera wikitext]

Damp behandlas inom psykiatrin i svåra fall med låga doser amfetamin-liknande substanser, exempelvis metylfenidat eller atomoxetin, vilket kan minska problemen som följer av funktionsnedsättningen. I lättare fall räcker det med att föräldrar, syskon, skola, arbete och människor i barnets eller den vuxnes omgivning anpassar miljön och sitt beteende till den personens särskilda behov genom att strukturera upp och schemalägga vardagen. Det finns ingen "bot" för denna medfödda funktionsnedsättning men symptomen kan lindras eller förändras med tiden.

Kontrovers[redigera | redigera wikitext]

Diagnosen DAMP har varit föremål för omfattande diskussion. Kritiker kan uppdelas i två grupper: För det första de som avvisar den svenska diagnosen DAMP och föredrar internationellt etablerade diagnoser som ADHD och DCD. För det andra de som ställer sig skeptiska till neuropsykiatriska diagnoser generellt, alltså såväl DAMP som ADHD.

Kritiken från Eva Kärfve[redigera | redigera wikitext]

Diagnosen har fått hård kritik i Sverige, främst från Eva Kärfve (sociolog vid Lunds universitet), som hävdar att den endast införts som en ersättning för den tidigare internationellt brukade och kritiserade men numera avförda diagnosen MBD, och att DAMP därför lider av samma brister som föranledde avskaffandet av den tidigare diagnosen och därför bör avskaffas även den. Den andra av de många kritikerna i Sverige är särskoleläkaren och barnläkaren Leif Elinder inom omsorgsvården i Uppsala, som i både allmänna media och i facktidningar framfört omfattande kritik mot att så många kan vara drabbade.

Både Kärfve och Elinder hävdar att tillståndet DAMP är en 'socialt konstruerad sjukdom', det vill säga inget som egentligen finns hos personerna utan är ett problem som bara existerar på grund av omvärldens krav på dessa personer. Vidare hävdar de att det tillstånd som kallas DAMP är en normal avvikelse i det mänskliga beteendet, inte något sjukligt, och att samhället endast behöver denna diagnostik för att sortera barnen till fållor för samhällets behov. I stället för att anpassa samhället till alla tänkbara former av mänskligt beteende och varande låter samhället alltför många barn stigmatiseras av en medicinsk diagnos som i sin tur stöter bort barnet från samhällsgemenskapen. Snarare än medicinsk behandling och läkemedel behöver dessa barn och vuxna en samhällsdiagnos och en anpassning av samhället till alla barns behov. Kärfve och Elinder vidhåller att det mesta av den medicinska forskningen på området är grundat på dålig forskning eller manipulerade data. Elinder ville också studera det låga bortfallet av barn i forskningsmaterialet men nekades detta av Göteborgs universitet.

Christopher Gillberg dömdes i juni 2005 av Göteborgs tingsrätt till dagsböter för att inte ha lämnat ut källmaterialet från sin forskning till Eva Kärfve och Leif Elinder, vilka under flera år krävde detta med hänvisning till offentlighetsprincipen. Gillberg ansåg sig inte kunna bryta sekretesskyddet för deltagarna i studien och hade därför vägrat att lämna ut materialet, trots att kammarrätten i Göteborg i tre domar hade slagit fast att det skulle lämnas ut. Kammarrättens dom innebar dock inte att Eva Kärfve och Leif Elinder slutligen fick ta del av källmaterialet, eftersom medarbetare till Gillberg hade förstört det.

Förespråkare[redigera | redigera wikitext]

Förespråkarna för DAMP/ADHD-diagnostiken, som hittills framför allt varit en fråga för barn- och ungdomspsykiatrin, har försvarat forskningen och utvecklingen. De har bland annat hävdat att alla människor, även barn, som har psykiska, fysiska och/eller sociala bestämda och gemensamma symptom per definition har en diagnos, och att de har rätt till medicinsk behandling och psykosocialt anpassningsstöd för att må och klara sig bättre. Barnen, men också de vuxna som har DAMP, är oftast normalt begåvade, behöver primärt ett mer tydligt strukturerat liv, en väl anpassad social miljö (till exempel undervisning i mindre grupper), ökat personligt stöd i skolmiljön med assistent som hjälper barnet att kompensera för den försenade motoriska och sociala utvecklingen.

Ytterligare debatt[redigera | redigera wikitext]

I många länder har kritiken framför allt gällt behandlingsvalet, lågdoserat centralstimulerande medel, och då framför allt med motiveringen att barns hjärna är under utveckling men att denna utveckling skiljer sig åt mellan barn. En del barn mognar ojämnare än andra och barnen utvecklar de starkt avvikande beteenden som är förenat med symtomen vid diagnostiken. Om dessa symtom får stå obehandlade kan barnen ta psykosocial skada och att barnen ifråga riskerar att utveckla svårare psykosociala besvär än om de ges det individuella stöd under barndomen de behöver.

Kritikerna har särskilt vänt sig mot att barn med mycket svåra besvär behandlas med lågdoserat amfetamin. Argument mot den kritiken är bland andra att farhågorna om att de som (i barndomen) behandlats med amfetamin i låga doser senare i livet skulle löpa större risk än jämnåriga att hamna i (amfetamin)missbruk inte besannats – tvärtom visar studier {2} att risken är något mindre för dem. När det gäller huruvida hjärnan skadas menar förespråkarna att doserna är så låga och kontrollen kring medicineringen är så stor att den risken är minimal. De lyfter även fram det faktum att all medicinering vid sidan av de avsedda verkningarna också kan medföra biverkningar och att det viktiga i alla medicinska fall är att väga de positiva effekterna mot det negativa.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Gillberg, Christopher (2005). Ett barn i varje klass: om ADHD och DAMP (2., [rev.] uppl.). Stockholm: Cura. Libris 9873112. ISBN 91-89091-39-6 
  2. ^ Gravander, Åsa; Suominen Sauli (1998). En "riktig Emil": om hur det är att vara mamma till ett barn med DAMP/MBD. Sävedalen: Säve förl. Libris 7797912. ISBN 91-972689-2-5 (inb.) 
  • [1] SvD-artikel med årtal
  • JO:s ämbetsberättelse 2006/07 s 481 (angående åtalet mot Gillberg)
  • [2] Artikel av Karin Mossler

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

ADHD/DCD i Fass