ADHD

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För albumet, se ADHD (musikalbum)..
Attention deficit hyperactivity disorder
Klassifikation och externa resurser
ICD-10 F90.0
ICD-9 314.00, 314.01
OMIM 143465
DiseasesDB 6158
MedlinePlus 001551
eMedicine med/3103  ped/177
MeSH engelsk

ADHD (Attention deficit hyperactivity disorder) är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som utmärks av nedsatta exekutiva förmågor, exempelvis bristande förmåga att kontrollera uppmärksamhetsfokus, och utöver detta ofta hyper- eller hypoaktivitet. Det finns tre varianter av ADHD; en som innebär att man har uppmärksamhetssvårigheter, en som innebär att man är hyperaktiv och impulsiv, alternativt hypoaktiv, och en som innebär båda tidigare nämnda problemområden.

Termen ADHD kommer ifrån DSM-IV, den diagnostiska manual som vanligtvis används för psykiska sjukdomar, och kallas i den svenska översättningen för "Uppmärksamhetsstörning/hyperaktivitet". En diagnos liknande ADHD utan hyperaktivitet är Attention deficit hyperactivity disorder predominantly inattentive (ADHD-PI/ADHD-I), även Attention Deficit Disorder (ADD).[1] ADHD innefattas i ICD-10 i gruppen hyperaktivitetsstörningar (hyperkinetic disorders).[2][3]

Alexander Crichton var den förste att beskriva grundsymptomen på ADHD med dess olika grader av ouppmärksamhet.

Diagnos[redigera | redigera wikitext]

Diagnosen ADHD delas in i följande tre varianter:

Den diagnostiska utredningen är ofta mycket omfattande, särskilt när det gäller barn och ungdomar och det finns en rad olika diagnostiska instrument riktade till såväl personen med misstänkt ADHD som närstående.

Att ställa diagnosen ADHD innebär en bedömning av personens funktion och beteenden i olika miljöer, t ex i hemmet, i skolan eller på arbetet (för vuxna). Ofta sker detta arbete i team där läkare, psykolog och pedagog med flera ingår. Till sin hjälp har teamet diagnosinstrument som utgörs av skattningsskalor. Vilka skattningsskalor som används av teamen skiljer sig åt från en klinik (team) till en annan och från en ort till en annan i Sverige.

För att ställa diagnos behöver teamet träffa det berörda barnet, prata med föräldrar/vårdnadshavare och få information från barnets lärare. För vuxna med misstänkt ADHD är deras berättelse central. Finns det möjlighet att intervjua föräldrar eller andra anhöriga om den vuxnas symtom under barndomen, så underlättar det diagnostiken. Diagnos ställs alltså inte enbart på resultatet från en skattningsskala utan praxis är att instrumenten är ett hjälpmedel i diagnostiken och att det avgörande för en diagnos är den kliniska värderingen. Det görs även en funktionsbedömning och/eller en neuropsykologisk bedömning där också den intellektuella förmågan undersöks. Det görs även en allmän somatisk undersökning där t ex neurologisk status och puls- och blodtrycksmätning ingår. Den stora förekomsten av samsjuklighet komplicerar diagnostiken.

Instrumenten för diagnostik av ADHD bör undersökas bättre liksom hela den diagnostiska processen, enligt Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU). [4] Användandet av diagnostiska instrument bör ske på ett strukturerat och utvärderingsbart sätt. SBU har utvärderat 15 diagnostiska instrument som används i Sverige för att identifiera ADHD. Det vetenskapliga underlaget är otillräckligt för samtliga. Diagnostiska instrument tillsammans med övriga utredningsmetoder är en del i processen för att identifiera ADHD. Det finns inga studier som utvärderar hela den diagnostiska processen.

Symptom[redigera | redigera wikitext]

För att en person ska få diagnosen ADHD måste någon/några av nedanstående symptom finnas och ha funnits under lång tid. Varje symptom ska också vara mycket mer påtagligt än vad man kan vänta sig utifrån personens ålder, kön och utvecklingsnivå, och ska också vara av sådan grad att de försvårar patientens liv betydligt.

Det finns även andra symptom som är vanliga bland personer med ADHD [6]


Det förekommer också att vissa personer med Adhd har trotssyndrom

Prevalens[redigera | redigera wikitext]

Det har gjorts flera studier om hur förekommande ADHD är hos barn. Studierna visar en ungefärlig förekomst på 5 procent, men med betydande variation mellan så lågt som 1 upp mot 20 procent hos barn i skolåldern. Prevalensen verkar inte variera mellan världsdelar utan de skillnader som kan ses i studier tros snarare vara ett uttryck för olika metodiska skillnader vid diagnosticering.[7]

Andelen ställda diagnoser med ADHD är större bland pojkar än flickor. Orsaken kan vara att komorbida tillstånd är vanligare hos pojkar som därför remitteras. Det råder stor oenighet ifall det finns könsskillnader i prevalensen.[8] Åldern har betydelse för förekomsten, som tycks vara lägre i tonåren än hos yngre barn. Det finns få studier på förekomsten av ADHD bland vuxna. [9]

Prognos[redigera | redigera wikitext]

När diagnosen infördes uppfattades den som ett tillstånd som de diagnosticerade barnen skulle kunna tillfriskna från, men sedan övergavs den tanken mer och mer och tillståndet kom att uppfattas som kroniskt. Ett antal långtidsstudier har dock på senare år visat att en hel del diagnosticerade barn faktiskt blir bättre, vilket sätter den kroniska tanken på undantag och innebär ett steg tillbaka mot den ursprungliga uppfattningen.[10]

Orsak[redigera | redigera wikitext]

Hos vissa barn är det i hög grad en mognadsfråga, och anpassning till lämplig kravnivå som med tiden kan minska svårigheterna. Hos andra människor är dessa svårigheter en följd av stress eller bristande trygghet; uppmärkssamhetssystemet är upptaget med att hantera (eller förtränga) stressande eller ångestdrivande händelser, och då finns inte förmåga att rikta uppmärksamheten mot ett valt mål. Symptomen är desamma, men åtgärderna som krävs för att reducera problemen skiljer sig åt. För alla dessa barn gäller dock att försöka nå barnet där det befinner sig och, med en god relation som bas, utveckla förmågan till uppmärksamhet och långsiktig behovstillfredsställelse, små steg i sänder.

Uppmärksamhets- och koncentrationssvårigheter kan ha många orsaker. Vad som ligger till grund för svårigheterna är viktigt att förstå för att kunna vidta lämpliga åtgärder.

Utredningsmässigt är det för dessa barn extra viktigt att beakta hur faktorer utanför barnet, som barnets situation i skola och hem, kamratrelationer, inlärningssituation, lärarpåverkan med mera, såväl som emotionella faktorer hos barnet kan inverka på lärande och utveckling. Att hitta "felet" hos barnet, och kanske då avskriva sig ansvar, är inte en lösning ur barnets perspektiv.[11]

Vad som orsakar ADHD och vad som är lämplig behandling är omdebatterat. En neurobiologisk hypotes är att ADHD beror på en obalans mellan fritt respektive bundet dopamin. En annan hypotes är att produktionen av noradrenalin och dopamin är nedsatt, vilket gör att produktionen av adrenalin ökar för att få kroppen att vakna. Den förhöjda halten av adrenalin orsakar då ett av de för ADHD typiska beteendendena. Denna hypotes får stöd av det faktum att amfetaminliknande preparat hjälper personer med ADHD. Signifikant lägre järnnivåer har observerats hos barn med ADHD. [12]

Det är ej en enskild faktor som orsakar ADHD - det finns förklaringar vilka ser sambandet mellan arv och miljö. [13]

Modern forskning har också visat att det finns en överrepresentation av vissa genetiska drag hos dem med ADHD. [14]. Flera tvillingstudier visar att ADHD är ett av de psykiatriska tillstånd med starkast arvsberoende. En svensk studie från 2006 pekar på en ärftlighet på 45-90 procent. [15]

Motståndare till diagnosen ADHD framhäver att störningen är överdiagnostiserad. Att långt fler barn efter år 2000 får en diagnos beror enligt motståndarna på miljöfaktorer, samhällets snabba strukturförändring, för stora skolklasser och att föräldrar i dag har för lite tid för sina barn. Diagnosens förespråkare anser däremot att ökningen av antalet diagnostiserade barn beror på en förbättrad diagnostik och att medicineringen är ett tryggt vårdalternativ. Enligt forskaren Suominen (2006) kan de olika åsikterna betraktas som olika perspektiv på samma fenomen och behöver därför inte utgöra varandras motsatser.[16]

Behandling[redigera | redigera wikitext]

Det förekommer flera behandlingsformer och valet styrs utifrån den enskilda personens behov, som beror av vilka symtom som är huvudsymtom. I många fall då ADHD upptäcks hos barn räcker det att barnets familj och skolan får information om varför barnet ter sig överaktivt och/eller okoncentrerat.[17] Hem- och skolmiljön kan med det anpassas till barnet så att man förebygger till exempel ständiga olyckor och misslyckanden. Exempel på sådan anpassning är föräldrautbildning, då föräldrarna får lära sig bättre metoder att handskas med barnet. I Sverige finns flera utformade föräldrautbildningsprogram såsom Cunninghams COPE, Barkleys Defiant Children, KOMET, Webster-Stratton BASIC och ADVANCE. Sådana metoder kan vara att vara mer belönande vid gott beteende och försöka undvika bestraffningar, det kan också vara att bli bättre på att vara konsekvent så att konsekvenserna för handlingar blir mer förutsägbara för barnet.[18]

När Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) granskade forskningen om föräldrautbildningarna uppfyllde inga studier inklusions- och kvalitetskriterierna. Det gick därför inte att bedöma effekter eller risker och biverkningar. [4]

Vissa symptom har kunnat minskas med tillförsel av järn, vilket kan vara en förstabehandling.[12] Det finns klar evidens för att behandling med framför allt centralstimulantia (till exempel Concerta och Ritalin) har effekt. Idag anses även många av barnen och ungdomarna med ADHD som inte är av kombinerad typ vara betjänt av farmakologisk behandling. Barnen med denna bokstavsdiagnos får dessa amfetaminliknande preparat i låga doser och med ett dosfritt intervall nattetid, av dessa skäl är inte behandlingen beroendeframkallande. Vid dessa doser är preparaten terapeutiska och har en paradoxal effekt på barnen. Preparaten verkar i mycket låg dos lugnande och dämpar svåra överaktivitetssymtom, trots att denna preparatgrupp normalt räknas som "stimulerande" liksom till exempel kaffe. Man tror att system viktiga för koncentrationen stärks på detta sätt. Dessa läkemedel skrivs ut av barn- och ungdomspsykiater, vuxenpsykiater och barnläkare specialiserade på diagnostik av barn med ADHD. Exempel på substanser som används vid ADHD är:

  • metylfenidat
  • atomoxetin (är ej centralstimulantia, verkar endast på noradrenerga transportörer i hjärnan)
  • Bupropion (centralstimulerande medel som påverkar både noradrenalin- och dopaminnivåerna i hjärnan. Används främst för behandling av depression men även för ADHD)
  • Edronax (påverkar enbart noradrenalinnivåerna i hjärnan. Används främst för behandling av depression men även för ADHD)

Studierna som SBU har samlat och granskat visar att läkemedel lindrar ADHD-symtom. Forskningen visar dock bara effekten under kort tid, upp till sex månader. För att veta effekten på lång sikt krävs studier som sträcker sig under en längre period. [4]

Förutom läkemedel används många typer av insatser och behandlingar vid ADHD. Här finns till exempel kognitiv beteendeterapi, datorbaserade metoder, specialkost av olika slag och föräldrastödsprogram. SBU har utvärderat 30 olika behandlingsmetoder. Idag har ingen av metoderna tillräckligt vetenskapligt underlag för att effekterna ska kunna bedömas.

ADHD tillhör gruppen neuropsykiatriska diagnoser. Liksom vid autismspektrumstörningar så används vid ADHD ibland begreppet psykisk funktionsnedsättning. Vid ADHD är det viktigt med en anpassning av barnens livsmiljö för att de ska utvecklas gynnsamt till friska vuxna. Anpassning måste ske i barnens närmiljö inom hem och skola. De bör så tidigt som möjligt få det specifika pedagogiska stöd de behöver och med hjälp av andra strategier för inlärning i hem och skola, för att kunna kompensera för svårigheterna det innebär att till exempel inte kunna koncentrera sig på skolämnena och ändå lära sig. En barn- och ungdom under sådana former har för dessa barn den gynnsamma effekten att de får färre negativa erfarenheter och därigenom kan klara både skolan och sitt sociala liv bättre.

Ett svenskt projekt på Karolinska Universitetssjukhuset har visat att man med hjälp av specialutformade datorspel (till exempel Robomemo) som tränar barnets korttidsminne kan få en del av symptomen att minska. Barnet tränar en halvtimme om dagen i ett antal veckor.[19] Vidare forskning från KI visar att gruppbehandling, med inriktning dialektisk beteendeterapi, kan vara hjälpsamt för vuxna med ADHD, terapi innehåller bland annat färdighetsträning. [20]

Icke-medicinskbehandling, såsom beteendeterapi, föräldraträning samt social färdighetsträning har visat sig effektivt vid ADHD.[21] Vidare studie som belyser icke-medicinskbehandling vid ADHD [22]

Peter Blyte har utvecklat en behandlingsmetod som stimulerar reflexutvecklingen med hjälp av rörelser. Man mäter först vilka reflexer som behöver utvecklas därefter stimulerar man reflex utvecklingen med hjälp av bestämda rörelser.

Enligt en annan svensk studie gjord mellan 2004 och 2006, visades det att fiskolja ger positiva effekter på barn som lider av adhd. För lättare adhd-fall är effekten som störst. [23]

Kunskapsläget idag talar enligt SBU [4] för att diagnostik, behandling och uppföljning av ADHD tillsvidare bör ligga kvar inom den specialiserade vården. Det behövs studier av hur vårdens och samhällets insatser bäst bör organiseras och samordnas för personer med ADHD. De diagnostiska instrument som används för att ställa diagnosen ADHD behöver undersökas bättre. Det är också viktigt att läkemedelsbehandling följs upp för att ha kontroll på effekter och biverkningar, samt för att minimera risken för spridning av läkemedlen utanför patientgruppen. Sammantaget gör detta att diagnostik, behandling och uppföljning av ADHD tillsvidare bör ligga kvar inom den specialiserade vården.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Riksförbundet Attention”. http://www.attention-riks.se/index.php/npfsubmeny/adhd/171-adhd.html. 
  2. ^ http://apps.who.int/classifications/icd10/browse/2010/en#/F90
  3. ^ F90 i ICD-10-SE
  4. ^ [a b c d] SBU. ADHD - diagnostik och behandling, vårdens organisation och patientens delaktighet. Stockholm: Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU), 2013
  5. ^ Elisabet Wentz, ADHD hos vuxna, Avdelningen för barn-och ungdomspsykiatri, Göteborgs universitet, s.3
  6. ^ [1]
  7. ^ Polanczyk, Guilherme, de Lima, Maurício Silva, Horta, Bernardo Less, Biederman, Joseph, Rohde, Luis Augusto (2007). ”The Worldwide Prevalence of ADHD: A Systematic Review and Metaregression Analysis”. Am J Psychiatry "164": sid. 942-948. http://ajp.psychiatryonline.org/article.aspx?articleid=98517. 
  8. ^ Almer, Sneum (2012). ADHD hos barn och vuxna. Studentlitteratur AB, Lund. Sid. 31. ISBN 978-91-44-06848-0 
  9. ^ ”ADHD hos barn och vuxna”. http://www.socialstyrelsen.se/NR/rdonlyres/BC6CA16E-AB56-4B7E-A872-8F19E6482441/1187/200211017.pdf. , Socialstyrelsen 2002. s 43-48, 201-202
  10. ^ ”A Neurological Basis for ADHD”. http://www.technologyreview.com/read_article.aspx?id=19197. , Technology Review 2007-08-07.
  11. ^ 20. Sven Ohlman och col. (2013). Psykologutredning i skolan. Socialstyrelsen. www.socialstyrelsen.se, juni 2013. ISBN 978-91-7555-084-8; artikelnr 2013-6-39
  12. ^ [a b] Eric Konofal, et al, Iron Deficiency in Children With Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder, Archives of Pediatrics & Adolescent Medicine, mars 2004. Refererad i Hjärnberikning kan hjälpa barn som drabbats av ADHD, Ny medicin 2004-12-07.
  13. ^ J Child Psychol Psychiatry. 2013 Jan;54(1):3-16 Thapar A, Cooper M, Eyre O, Langley K.
  14. ^ Williams et. al, Rare chromosomal deletions and duplications in attention-deficit hyperactivity disorder: a genome-wide analysis, The Lancet, 2010 (early online publication) [2]
  15. ^ Larsson et al, Genetic contributions to the development of ADHD subtypes from childhood to adolescence. J Am Acad Child Adolesc Psychiatry.2006 Aug;45(8):973-81. [3]
  16. ^ Suominen S. Polariseringen kring begreppet ADHD – från konflikt till en gemensam förståelse? (Finsk socialmedicinsk tidskrift). Sosiaalilääketieteellinen aikakauslehti 2006: 43 295–308. http://koti.welho.com/sausuomi/pdf/artikel_adhd_svensk_09.pdf
  17. ^ Herlofson Jörgen, Ekselius Lisa, red (2009). Psykiatri (1. uppl.). Lund: Studentlitteratur. Libris 11369004. ISBN 9789144040264 
  18. ^ Kazdin, Alan E. Parent management training : treatment for oppositional, aggressive, and antisocial behavior in children and adolescents. Oxford University Press, 2005
  19. ^ Klingberg, T., Fernell, E., Olesen, P.J., Johnson, M., Gustafsson, P., Dahlstrom, K. Computerized training of working memory in children with ADHD--A randomized, controlled trial. Journal of the American Academy of Child & Adolescent Psychiatry, 2005, 44(2), 177–186.
  20. ^ Hirvikoski T, Waaler E, Alfredsson J, Pihlgren C, Holmström A, Johnson A, Rück J, Wiwe C, Bothén P, Nordström AL. Behaviour Research and Therapy. 2011 Mar;49(3):175-85.
  21. ^ Serrano-Troncoso E, Guidi M, Alda-Díez JA. (2013). ”Is psychological treatment efficacious for attention deficit hyperactivity disorder (ADHD)? Review of nonpharmacological treatments in children and adolescents with ADHD.”. Actas Esp Psiquiatr. "41" (1): sid. 44-51. 
  22. ^ Am J Psychiatry. 2013 Mar 1;170(3):275-89 Barke EJ, Brandeis D, Cortese S, Daley D, Ferrin M, Holtmann M, Stevenson J, Danckaerts M, van der Oord S, Döpfner M, Dittmann RW, Simonoff E, Zuddas A, Banaschewski T, Buitelaar J, Coghill D, Hollis C, Konofal E, Lecendreux M, Wong IC, Sergeant J
  23. ^ Johnson M, Ostlund S, Fransson G, Kadesjö B, Gillberg C. (2009 Mar, vol. 12 sid. 394-401). ”Omega-3/omega-6 fatty acids for attention deficit hyperactivity disorder: a randomized placebo-controlled trial in children and adolescents.”. Journal of Attention Disorders. 

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Sveriges Radios samlade radioprogram om ADHD (Lyssningsvärt)