Offentlighetsprincipen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Offentlighetsprincipen består i Skandinavien av principen att alla ska ha rätt att ta del av allmänna handlingar och rätten att närvara vid domstolsförhandlingar och beslutande politiska sammanträden (förhandlingsoffentligheten). I allmänhet syftar offentlighetsprincipen emellertid på handlingsoffentligheten. Liknande lagar finns i fler än 70 länder, varav 19 länders lagstiftning även innefattar privata aktörer. Bland de senare återfinns bl.a. Tjeckien, Estland, Finland, Frankrike, Sydafrika och Storbritannien.[1] Man talar då ofta om informationsfrihet (freedom of information) och om "solskenslagar".

Offentlighetsprincipen i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Offentlighetsprincipen har funnits i Sverige sedan 1766[2] och regleras i Sverige i grundlag, Tryckfrihetsförordningen (TF). I TF: andra kapitel, 1§, står det: "Till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning skall varje svensk medborgare ha rätt att taga del av allmänna handlingar" (https://lagen.nu/1949:105#K2P1).

Med allmän handling menas varje handling, tryckt eller elektronisk, som är förvarad hos en myndighet, samt har inkommit till den utifrån eller har upprättats inom myndigheten. (Man bortser från trycksaker eller sådant som uppenbart saknar betydelse för myndighetens verksamhet, exempelvis massutskick av reklam.) En handling är förvarad om myndigheten har tillgång till informationen, tekniskt eller praktiskt. För att en handling ska vara upprättad, ska den som regel ha en färdig form eller ingå som underlag i ett av myndigheten färdigbehandlat ärende. Som exempel kan nämnas att förteckningarna över innehållet i mapparna i en tjänstemans dator nog oftast är att anse som upprättade och därmed allmänna handlingar, medan vanligen inte alla filerna i mapparna är det.[källa behövs] Ett diarium är också allmän handling, trots att det inte har fått sin slutliga form.

Offentlighetsprincipen är till för att allmänheten ska ha god insyn i och kunna utöva medborgerlig kontroll över myndigheternas agerande. Den ger dock inte offentlighet åt allt myndighetsarbete. Så är till exempel styrelsers och arbetande kommittéers överläggningar som regel inte offentliga. Däremot är alla beslutshandlingar från dessa offentliga, om de inte är sekretessbelagda enligt Offentlighets- och sekretesslagen. Inte heller är handlingar som är arbetsmaterial och som skapas medan en myndighet förbereder ett beslut reservationslöst allmänna. Om sådant material arkiveras, justeras, på annat sätt färdigställs eller skickas till annan myndighet, blir det genast allmän handling. Den blir därmed också offentlig om den inte omfattas av någon sekretess.

Viktigt är också att skilja mellan allmän handling och offentlig handling: En allmän handling (alltså en handling som är förvarad, inkommen till eller upprättad hos myndigheten) behöver inte samtidigt vara offentlig. För att en handling skall vara offentlig krävs (1) att den är en allmän handling och (2) att den inte är sekretessbelagd. Så till exempel är en sjukhusjournal en allmän handling men inte en offentlig handling. Vem som helst kan alltså inte få tillgång till den, utan en sekretessprövning görs enligt 25 kap. 1 § Offentlighets- och sekretesslagen.[3]

Begränsningar och brott[redigera | redigera wikitext]

Till skydd för vissa enskilda och allmänna intressen finns, som ovan har nämnts, preciserade begränsningar av offentligheten angivna i offentlighets- och sekretesslagen (tidigare Sekretesslagen). Utlämnande av allmän handling i strid mot bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen kan räknas som tjänstefel[ifrågasatt uppgift]. Om en myndighet i tryckt skrift lämnar ut en allmän handling som omfattas av sekretess enligt Offentlighets- och sekretesslagen är det ett tryckfrihetsbrott[källa behövs], motsvarande handling i etermedia är yttrandefrihetsbrott[källa behövs].

Offentlighetsprincipen begränsas också av att allmänna handlingar får gallras bort enligt föreskrifter i lagar och förordningar, eller enligt beslut av riksarkivet. Huvudprincipen för gallring är att informationsvärdet av handlingarna ska vara avgörande, men även ekonomiska skäl vägs in. Stora serier av handlingar med få intressanta uppgifter kan därför gallras bort för att arkivkostnaden bedöms för hög i förhållande till allmännyttan. Vissa handlingar, såsom reklam, kan gallras bort omgående.

Den enskildes rättigheter[redigera | redigera wikitext]

Alla har i princip rätt att ta del av alla offentliga handlingar hos myndigheter och får skriva av dem, fotografera dem och liknande. Man har också rätt att få kopior, i vissa fall mot avgift enligt fastställd taxa. Kopior kan också skickas per post. Rätten omfattar bara papperskopior, myndigheten är inte skyldig att lämna ut en digital kopia, varken via mail eller på någon typ av lagringsmedia. Däremot får myndigheten välja att ge sådan kopia när kopia begärs, om det är smidigare för myndigheten.

Man har rätt att få handlingarna anonymt. Man behöver inte heller avslöja varför man vill ha informationen, utom om det behövs för att myndigheten ska kunna bedöma om det föreligger hinder för utlämning enligt offentlighets- och sekretesslagen.

Handlingarna skall lämnas ut skyndsamt. Det betyder att man under normal arbetstid ska börja leta fram handlingarna genast – handlingen ska lämnas ut samma dag eller senast dagen efter. Är man på plats gäller dock "genast", det betyder att man ska få handlingen med en gång om inte "betydande hinder möter". En tjänsteman som vägrar att lämna ut en allmän handling ska samtidigt ge en besvärshänvisning, det vill säga spontant tala om hur man kan överklaga myndighetens vägran i förvaltningsdomstol. Tjänstemannen ska alltså alltid kunna visa exakt vilken paragraf i offentlighets- och sekretesslagen man hänvisar till. Brott mot offentlighetsprincipen kan anmälas till Justitieombudsmannen, JO. Att vägra följa offentlighetsprincipen kan innebära att man gör sig skyldig till tjänstefel.

Offentlighetsprincipen i praktiken[redigera | redigera wikitext]

I samband med att tidningen Aftonbladet 2012 begärde ut representationsnotor från Näringsdepartementet framkom att alla departement utom ett regelmässigt informerar sina pressavdelningar när de lämnar ut handlingar till journalister som de tror kan väcka frågor.[4] Förfarandet anmäldes för prövning i Konstitutionsutskottet[5] och Aftonbladet anmälde Näringsdepartementet till Justitieombudsmannen för det fördröjda utlämnandet av handlingarna.[6]

Offentlighetsprincipen i Finland[redigera | redigera wikitext]

Offentlighetprincipen slås fast i Finlands grundlag (12 § 2 mom): "Handlingar och upptagningar som innehas av myndigheterna är offentliga, om inte offentligheten av tvingande skäl särskilt har begränsats genom lag. Var och en har rätt att ta del av offentliga handlingar och upptagningar. Handlingen kan vara ett vanligt pappersdokument, men lika gärna en framställning som man kan läsa, lyssna på eller uppfatta på annat sätt med ett tekniskt hjälpmedel."

Närmare bestämmelser finns i Lag om offentlighet i myndigheternas verksamhet (21.5.1999/621).

På Åland gäller Landskapslag om allmänna handlingars offentlighet (1977:72).

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Mazhar Siraj. ”Exclusion of Private Sector from Freedom of Information Laws: Implications from a Human Rights Perspective”. Journal of Alternative Perspectives on Social Sciences 2 (1): sid. 211 och 223. http://www.japss.org/upload/11._Mazhar%5B1%5D.pdf.  (engelska)
  2. ^ ”Offentlighetsprincipen”. Konkurrensverket. http://www.kkv.se/t/Page____528.aspx. Läst 18 november 2013. 
  3. ^ https://lagen.nu/2009:400#K25P1
  4. ^ "Departementen skärper pressövervakning", Medierna, 17 augusti 2012. Läst den 22 augusti 2012.
  5. ^ Magnus Helander. "Pagrotsky KU-anmäler regeringen", Resumé, 14 augusti 2012. Läst den 28 augusti 2012.
  6. ^ Anders Eliasson. "JO utreder turer kring Lööfs julfest", SVT, 24 augusti 2012. Läst den 19 november 2012.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]