Depersonalisation

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Depersonalisation är en känsla av overklighet, och en osäkerhet på sin identitet. Den drabbade individen känner vanligtvis inte igen sin spegelbild och klagar ofta på att livet känns som ett skådespel eller en film, att saker och ting känns overkliga eller suddiga. Det kan skilja mellan olika personer, vissa känner igen spegelbilden men frågar sig själv "är detta verkligen jag?". Behandlingen mot depersonalisation består i psykodynamisk terapi och behaviorismterapi, men i de flesta fallen försvinner störningen av sig själv.

Symptom[redigera | redigera wikitext]

Känslan av att drabbas av depersonalisation beskrivs ibland som att vara ett spöke eller som en film. Hur hårt personen i fråga än anstränger sig, känner hon/han en distans till världen, och den drabbade kan inte förnimma sig själv som normal. Medan den drabbade försöker sitt bästa för att känna sig själv och omgivningen som normal, är det en del i individen som inte orkar kämpa längre. Det är en förändring i förnimmelsen eller erfarenheten från jaget, så att jaget känns som overkligt. Personen som är drabbad känner sig frånkopplad från verkligheten eller sin egen kropp eller den mentala processen.

En person som är drabbad av depersonalisation kan oftast, utåt sett, interagera med sin omgivning väl. Flertalet i den drabbades omgivning uppfattar oftast inte att individen lider av depersonalisation - den drabbade uppträder oftast helt normalt. Depersonalisation uppfattas som väldigt bedrövande för de eflesta drabbade. De drabbade med övergående sjukdom och de som lider av det till den grad att det kan kategoriseras som en mental sjukdom, löper ingen risk för samhället; deras grepp om verkligheten är intakt.

Tidsaspekt[redigera | redigera wikitext]

Tillfälliga moment av depersonalisation är normalt, men en varaktig känsla av depersonalisation kan inte kategoriseras som normalt.

Kortare perioder av depersonalisation är noterbart vid stress, sömnbrist, eller en kombination av de båda och efter bruk av droger, som till exempel alkohol och koffein. Det blir en mental sjukdom, depersonalisationssyndrom, när depersonalisationen inverkar på det sociala livet, såsom arbetslivet. En drabbad person kan uppleva att denne håller på att bli galen, men detta inträffar nästan aldrig. Mentala sjukdomar med koppling till ängslan är ofta kopplade samman med depersonalisation, eftersom olika former av högre grad av ångest kan leda till depersonalisation, likväl som att depersonalisation kan orsaka ångest, då den drabbade känner sig avvikande och illa till mods.

Man kan drabbas av depersonalisation när som helst i livet, men det uppträder oftast i de sena tonåren, eller runt 20-årsåldern, depersonalisationen försvinner oftast vid 30-årsåldern.

Behandling[redigera | redigera wikitext]

Psykodynamisk terapi och behaviorism-terapi har använts för att behandla personer som lider av depersonalistisk störning (DS), men i de flesta fall försvinner störningen av sig själv. DS är inte en psykotisk störning men neuroleptika kan ofta förbättra eller helt lindra sympton från en sträng form av depersonalisation. En kombination av antidepressiva läkemedel och stämningsstabilisatorer är också något som beprövas. Dock är det inte alla patienter som är villiga att tolerera sidoeffekterna av dessa läkemedel. Alprazolam eller andra starka bensodiazepiner är något som ofta används i behandlingen.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia