Desiderius

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Desiderius var langobardernas siste kung.

Desiderius började sin offentliga bana som kunglig officer, dux Langobardorum et comes stabuli, "langobardernas konstapel och hertig". Kung Aistulf utnämnde honom till hertig av Istrien och Toscana. Vid Aistulfs död 756 övertog Desiderius kronan. Aistulfs företrädare Ratchis lämnade då sin klostertillvaro i Monte cassino och gjorde nya anspråk på kronan. Desiderius slog dock snabbt ned detta uppror med stöd av påven Stefan II och blev 757 erkänd som kung.

Under efterträdaren på påvestolen Paulus I, råkade han i konflikt med påvarna, en konflikt som sedan kom att fortgå under de efterföljande påvarna. Karl den store, som lierat sig med påvarna kom att råka i konflikt med Desiderius, men sedan denne gift sig med Karls dotter, trots påven Stefan III:s motstånd, försonade sig de båda kungarna. Sedan äktenskapet och Karloman I dött 771 kom dock en brytning mellan Karl den Store och Desiderus. Desiderus åtog sig Karlomans söners sak och försökte förgäves få påven att utverka deras kröning till kungar av frankerna.

Han besegrades av Karl efter att ha belägrats i Pavia 774, och fördes som fånge till Frankrike, där han dog.

Desiderius son Adelgis flydde till Konstantinopel, där han senare med bysantinsk hjälp försökte göra uppror men misslyckades och dog i landsflykten.

Källor[redigera | redigera wikitext]