Karl den store

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Karl den store avporträtterad av Albrecht Dürer år 1511.
  Karl den stores rike 781814.
Karl den store avbildad på samtida ryttarstatyett.
Karl den stores namnteckning.
Sigillstämpel av bly med Karl den stores bild, präglad vid hans kejsarkröning.

Karl den store (latin: Carolus Magnus, franska: Charlemagne, tyska: Karl der Große), född troligtvis 2 april 742[1] i nuvarande Liège, död 28 januari 814 i Aachen, var det frankiska rikets regent 768–814. Han ärvde den frankiska kungatronen. Han kröntes till romersk kejsare på juldagen år 800, och tillhör de främsta gestalterna i europeisk medeltidshistoria. Karl den stores rike kom att ungefärligen omfatta nuvarande Frankrike, västra Tyskland, norra Italien samt Schweiz och Österrike. Karl, som själv lärde sig läsa först i vuxen ålder, organiserade från huvudstaden Aachen den så kallade karolingiska renässansen. Denna innebar ett kulturellt framsteg i förhållande till den tidigaste medeltiden.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Uppgifterna om Karl den stores liv är inte jämnt fördelade. Det finns många källor från hans senare år, där biografin Karl den stores liv av den frankiske lärde Einhard och dessa verk samt brev som skrevs av poeten Alcuin är de främsta. Däremot saknas nästan alla uppgifter om hans tidiga liv. Det är inte troligt att Karl blev vis som vuxen och därför antas att han liksom sin bror blev utbildad vid Klosterkyrkan Saint-Denis. I Einhards biografi står, att ingenting blev nedtecknat om Karls barndom (kapitel IV) och att ingen från den tiden var vid liv när han själv skrev biografin 15 år efter Karls död.

Karl var äldste son till kung Pippin den lille av Frankerriket och Bertrada av Laon. När Pippin avled 768 delades riket mellan Karl och hans bror Karlomann. Karlomann avled 771, och Karl blev ensam regent över Frankerriket. Han gifte sig av politiska skäl med Himiltrude, dotter till langobarden Desiderius. Som kung över frankerna och langobarderna hade han den latinska titeln Rex Francorum et Langobardum.

Tiden var mycket orolig. Frankerna blev själva tidigt kristna men höll nu på att återgå till sin förkristna religion. Saxarna i norra Tyskland var fortfarande fast förankrade i hedendomen. I söder stred den romersk-katolska kyrkan med Langobarderna om makten över det som idag är Italien. Från Iberiska halvön expanderade Saracenerna (se kalifat av Córdoba) mot norr och från öst närmade sig Avarerna. Karl den store visade direkt att han tänkte bekämpa dessa folkslag och att han inte hade något emot att kämpa vid flera fronter samtidigt.

Fälttåg mot Lombardiet[redigera | redigera wikitext]

Karl skilde sig från sin hustru Himiltrude, vilket var mycket ovanligt vid denna tid. De bakomliggande skälen är oklara, men resultatet blev förvecklingar med Himiltrudes far Desiderius – förvecklingar som Karl använde sig av politiskt.

Karl gick ut i fälttåg mot Desiderius, vilket bland annat motiverades med att påven måste skyddas mot langobarderna. På vägen plundrades och förstördes det saxiska hednatemplet vid Irminsul, och alla städer längs fälttåget gav sig omgående, utom Pavia, vars fästning Karl erövrade i juni 774. Karl kallade sig nu Langobardernas kung och Patricius Romanorum. Högt aktad av påven, och fruktad av langobarderna återvände Karl i triumf hem till Franken. Karl godkände donationen som hans far överlämnade till kyrkan och som senare blev Kyrkostaten. Det longobardiska hertigdömet Benevent vid den italienska stövelns sporre blev däremot bestående fram till 1000-talet.

Fälttåg mot morerna[redigera | redigera wikitext]

778 riktade Karl sin uppmärksamhet mot Spanien men fälttåget var mindre lyckat. Emiren från Zaragoza hade sökt hjälp mot emiren från Córdoba. Regionen stabiliserades men vid tillbakatåget drabbades den frankiska hären av ett större nederlag vid Roncesvalles i Pyrenéerna. Nederlaget skildrades litterärt i Rolandssången.

Karl den stores fälttåg var bakgrunden till uppkomsten av furstendömet Andorra. Landet var efteråt de jure självständigt och därför är kejsaren i hög grad omnämnd i statens nationalsång El Gran Carlemany.

Fälttåg mot Sachsen[redigera | redigera wikitext]

Medan Karl stred mot den muslimska hären i Spanien 778 gjorde Sachsen uppror. Karlsburg och alla kyrkor, kloster och kristna byar ända fram till Rhen brändes, och detta sachsiska fälttåg stoppades först vid Fulda av frankiska styrkor. Karl återvände från Spanien, och tvingade sachsarna till underkastelse. Men de reste sig snart igen och började åter under hertig Widukind att bränna kyrkor och mörda kristna grevar och herremän.

När Karl för andra gången slog dem i strid visade det sig att Widukind flytt, varvid Karl krävde utlämnandet av alla dem som tagit initiativ till upproret. Han lät därvid halshugga 4 500 man i vad som kallas Slakten vid Verden. Året var 782, det tioåriga kriget mot Sachsen var över, nu hade nästan allt motstånd mot kristendomen krossats, och på julafton år 785 lät Karl döpa Widukind. Karl fortsatte konsekvent att bryta ner allt motstånd, genomförde formliga razzior och lät deportera 10 000 sachsare till Gallien och andra delar av riket. Därmed bekände sig större delen av germanerna till kristendomen, allt motstånd var brutet och Karl var ensam härskare. Han drog sig hem till hovet i Aachen för att organisera administrationen av sitt rike.

Romersk kejsare[redigera | redigera wikitext]

På juldagen år 800 belönades Karl i Peterskyrkan i Rom för sina insatser för kristendomen. Påven Leo III krönte Karl till Carolus Augustus, den store och fredbringande kejsaren av Rom, med ett gyllene diadem och en titel som då inte använts sedan Romulus Augustulus abdikerade som västromersk kejsare 476, alltså på över 300 år.

För att säkra arvkungadömet krönte Karl själv sin son till kung av Franken den 11 september 811 i Aachen, men riket kom ändå att splittras och paradoxalt nog för Karl den store, hade han med sitt religionskrig för lång tid framöver tagit makten från kejsare, kungar, grevar och bönder. Påvestolen i Rom kom att bli den viktigaste maktfaktorn i Europa, något som även de världsliga herrarna måste rätta sig efter.

Åren 802804 vistades också Abul-Abbas vid hovet i Aachen och i Augsburg; han var såvitt man vet den första asiatiska elefanten norr om Alperna sedan Hannibals fälttåg.

Några av Karl den stores barn[redigera | redigera wikitext]

  1. Pippin puckelryggen
  2. Ludvig den fromme (778–840), kejsare av Tysk-romerska riket åren 813–840.
  3. Pippin av Italien
  4. Karl den mindre

Kuriosa[redigera | redigera wikitext]

  • Karl den store var inte analfabet, men han lärde sig läsa först i vuxen ålder, och hade svårt att skriva. Hans handstil var mycket dålig, vilket troligen är anledningen till att påståendena om hans analfabetism vuxit fram. Han sägs ha varit ovanligt lång, och han sägs även ha haft en väldigt ljus, pipig röst.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Lexikon des Mittelalters. Studienausgabe. band 5. Verlag J. B. Metzler, Stuttgart, Weimar 1999, ISBN 3-476-01742-7, s. 956.

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Larsdotter, Anna (2010). ”Krigarkejsaren som enade Europa”. Allt om historia (nr. 6): sid. s. 56-59. ISSN 1653-3224. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Den senare är en klassisk översättning av Samuel Epes Turner som har blivit kritiserad för att inte vara originalet troget.


Företrädare:
Pippin den lille
Kung av Frankerriket
Kung av Neustrien
768–771
Efterträdare:
Sig själv
Kung av Frankerriket
Kung av Akvitanien
768–771
Kung av norra Austrasien
768–771
Företrädare:
Karloman I
Kung av Burgund, Alemannien och södra Austrasien
Kung av Frankerriket
771–814
Ludvig den fromme medregent från 813
Efterträdare:
Ludvig den fromme
Företrädare:
Sig själv
Kung av Neustrien, Akvitanien och norra Austrasien
Företrädare:
Förste ämbetsinnehavaren
sedan Romulus Augustulus abdikation 476
Romersk kejsare
800–814
Ludvig den fromme medregent från 813