Langobarder

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Langobarder (eller longobarder) var en germansk stam som, enligt egna sägner och hävder, kom från södra Skandinavien, något som emellertid inte kunnat beläggas. Nyare rön pekar på att den ursprungliga hemvisten snarare kan ha varit nordvästra Tyskland.[1] De utvandrade till vad som nu kallas Italien år 568, erövrade land, och gav namn till det som blev Lombardiet.

Historia[redigera | redigera wikitext]

De Langobardiska stammarnas område år 526.
Langobarderriket i Italien på 700-talet.

Langobarderna omnämns redan i Tacitus Germania, och han placerade dem i vad som idag är norra Tyskland. Enligt Paulus Diaconus, som levde under 700-talet och som skrivit det viktiga historiska arbetet Langobardernas historia, hade de utvandrat från södra Skandinavien på 500-talet, en uppgift modern historisk forskning ställer sig kritisk till. Den troligaste ursprungsplatsen är norra Tyskland och vid nedre Elbe finns också ett område som påminner om langobarderna: Bardengau. Langobardernas ordförråd, formlära samt rättsväsen förenar dem också med stammar från samma område som saxare, angler och friser. Detsamma gäller den dyrkan av Oden och Frigg som omnämns av Diaconus. Hos Diaconus finns även information om langobardernas äldre klädedräkt som påminde om anglers och saxares.[1]

Vid Kristi födelse återfanns langobarderna enligt Tacitus, vid Elbe och Lüneburgheden. De deltog 17 e.Kr. på Arminius sida i kriget mot den markomanniske kungen Maroboduus. Vissa langobarder anföll romerska områden söder om Donau 166–167, i inledningen av markomannerkrigen.[2] Under 200-talet hade de vuxit till en stor folkstam och bosatt sig vid mellersta Elbe. De försökte ta sig in i Romarriket öster om Alperna, men blev tillbakaslagna av de illyriska pannonierna.

Omkring år 490 blev de underkuvade av de heruler som begett sig dit efter Odovakars nederlag men år 510 besegrades dessa och underkuvades. Efter att under några århundraden ha bott kvar i nuvarande Tjeckien och Slovakien, besegrades de av frankerna år 546 och drog då vidare söderut. Efter ostrogoternas uttåg från Pannonien till Italien fick langobarderna kejsarens tillstånd att bosätta sig där och i rugiernas land norr om dessa, vars rike Odovakar hade förstört. Langobarderna utbredde sig därefter åt sydost på den ungerska slätten. Kejsar Justinianus lyckades därefter spela ut dem mot gepiderna, som bodde i nuvarande Rumänien och år 567 förintades denna goterstam av langobarderna med hjälp av avarerna.

Efter krig med avarerna bröt langobarderna upp från sina boplatser under ledning av sin furste Alboin och gick över Alperna. Där förstärktes deras här av 20 000 saxare och en mängd mindre folkrester. Skaran bröt in i Italien år 568 och invaderade och erövrade dess norra delar. Motståndet som östromarna gav var mycket svagt och langobarderna, som gick fram med hänsynslös grymhet, intog Milano år 569 och Pavia, som blev deras huvudstad, år 572. Samma år mördades dock Alboin. Langobarderna intog sedan större delen av Italien, men Rom och Ravenna lyckades de inte inta, utan dessa städer och området däremellan samt Syditalien behölls av romarna. Romarna försökte år 576 återta Italien men slogs tillbaka av langobarderna, som även underkuvade konung Kildebert i den austrasiska delen av Frankerriket. Langobarderriket var dock splittrat i en mängd furstendömen. Vid slutet av 580-talet slöt östromarna och frankerna ett förbund mot langobarderna men dessa enade sig under sin kung Autari och slog tillbaka fienden samt lade nya områden i Italien under sig.

Langobarderna hjälpte under sin kung Liutbrand frankerna mot araberna under slaget vid Poitiers år 732, och ingick därefter förbund med frankerna. De erövrade sedan stora delar av Kyrkostaten och påven Gregorius III kände sig hotad. Karl Martel vägrade hjälpa påven trots stora gåvor, men denne begav sig senare till hans efterträdare Pippin den lille och bad honom visa sin vänskap mot kyrkan genom att underkuva de mäktiga langobarderna och deras nye kung Aistulf. År 754 ryckte Pippins trupper in i Norditalien efter att Aistulf vägrat lyda Pippins anmodan att avsluta sina påtryckningar mot påven. För att hävda sin makt belägrade langobarderna Rom, men staden lyckades uthärda detta tills frankerna nådde fram. Langobarderna tvingades därpå att avstå ett område i mellersta Italien till påven och blev skattskyldiga till frankerna. När Karl den store blivit kung över Frankerriket blev hans första uppgift att ta itu med langobarderna, som under sin kung Desiderius på nytt anfallit Rom. Huvudstaden Pavia intogs och Desiderius tvingades ge sig i Karls våld, vilket innebar slutet för langobarderna. Det langobardiska riket i Italien varade fram till Karl den stores erövring år 774.

Den italienska beteckningen lombarder används ibland om folket under deras tid som härskare över Italien. De har vidare gett sitt namn till regionen Lombardiet, som dock omfattar endast en del av det langobardiska riket. Många historiker har velat börja medeltiden först med langobardernas erövring av Italien, eftersom de gamla romerska lagarna och sederna gällde kvar under Odovakar och Teoderik den store, och blev ersatta av ett helt germanskt statsskick först i och med Langobarderriket.

Kungar över langobarderna[redigera | redigera wikitext]

Sagokungar[redigera | redigera wikitext]

Järnkronan - den langobardiska kungakronan
Triskele-format beslag på en langobardisk umbo (sköldbuckla), Bergamos arkeologiska museum
  •  ???–??? Agelmund
  •  ???–??? Lamissio
  •  ???–??? Ibor och Agio
  •  ???–??? Lethuc
  •  ???–??? Hildeoc
  •  ???–??? Godeoc
  • 478–490 Claffo
  • 490–510 Tato
  • 510–540 Wacho
  • 540–545 Walthari
  • 545–560 Audoin

Kungar i Lombardiet[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Erikson, Alvar, förord till Diaconus, Paulus, Langobardernas historia (övers. av Helge Weimarck) (Stockholm 1971) s. 7.
  2. ^ Nationalencyklopedins nätupplaga, sökord: "langobarder", artikel skriven av Dick Harrison.

Se även[redigera | redigera wikitext]