Dystopi

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

En dystopi (även kallad anti-utopi eller kackotopi[1]) är en negativ samhällsvision. Det är motsatsen till utopi, och kan bäst förklaras som vad andra felaktigt tror är bra för en. Ordet kommer från grekiskans δυσ- och τόπος, som sammansatt betyder ”dålig plats”. En annan betydelse av ordet dystopi är felaktig placering av organ i kroppen (inom medicinen).

Kritik mot samhället[redigera | redigera wikitext]

Att måla upp en dystopi är ett oerhört kraftfullt sätt att kritisera det rådande samhället. Genom att överdriva negativa fenomen och framkalla skräckvisioner av vad vårt levnadssätt kan ha för konsekvenser får man folk att reagera på saker som de kanske tog för givna eller inte tycker är så farliga vid första anblicken. Dystopier har också använts flitigt i politiska pamfletter, både i öst och i väst. (Lundwall 1993)

Dystopins historia[redigera | redigera wikitext]

Man kan i teorin säga att dystopier har funnits lika länge som utopier, för den enes utopi är den andres dystopi (betänk slavarnas situation i Platons Staten, som räknas som den första nedskrivna utopin). (Lundwall, 1993) En av de tidigaste tydliga dystopierna är Gullivers resor av Jonathan Swift från 1726. (Holmberg, 1977)

Dystopiska teman[redigera | redigera wikitext]

De teman som man hittar i dystopiska berättelser speglar tiden då de skrevs och de saker man fruktade under den perioden. Teknologin över människan är ett återkommande tema inom dystopisk litteratur. Under 1800-talet, samtidigt som världen förundrades över den nya tekniken och dess möjligheter, skrevs många dystopiska berättelser om hur maskiner till slut leder till mänsklighetens undergång. Med ständigt nya tekniska framsteg så var man rädd att förlora kontrollen över vetenskapen. I E.M. Forsters The Machine Stops från 1909, beskriver han en värld där alla olikheter har suddats ut, människan lever under jord och ser inte längre någon mening med att träffas ”in real life”. Hela världen styrs av en maskin som ser till alla hennes behov. När maskinen sedan går sönder är människan hjälplös. Novellen slutar dock inte helt i förtvivlan, för i sitt dödsögonblick återfår hon något av sin mänsklighet.

Under första halvan av 1900-talet var den stora skräcken det totalitära samhället, övervakning och individens betydelselöshet. Den första att ta upp dessa teman var Jevgenij Zamjatin i sin roman Vi, som publicerades 1924. Mest framgångsrik är kanske ändå George Orwell med sin 1984 (1948) och på svenskt håll Karin Boyes roman Kallocain från 1940 (Holmberg, 1977), Sverigeskildringen The New Totalitarians (1971) av Roland Huntford och "Sovjetiskt inflytande i Sverige" (Stockholm 1997) av Jüri Lina.

Andra vanliga teman är miljöförstöring, det överdrivna konsumtionssamhället och överbefolkning.

Närliggande genrer[redigera | redigera wikitext]

Dystopisk litteratur är ibland svår att skilja från postapokalyptisk science fiction, eftersom båda (oftast) utspelar sig i en skräckvision av framtiden. Vad som skiljer dem åt är att i dystopiska berättelser är man på ett eller annat sätt förtryckt av systemet – det finns fortfarande ett samhälle där som kan förtrycka sina medborgare.

Dystopisk litteratur (urval)[redigera | redigera wikitext]

  • Divergent av Veronica Roth
  • Duck city av Lena Andersson
  • Den Nya Människan av Boel Bermann

Dystopisk film (urval)[redigera | redigera wikitext]

Dystopiska spel (urval)[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  • Lundwall, Sam J.. ”Dystopier”. En bok om science fiction, fantastik, futurism, robotar, monster,

vampyrer, utopier, dystopier och annat märkvärdigt och oväntat och osannolikt. Lund: Sam J. Lundwall Fakta & Fantasi AB. ISBN 91 7992 044 6 

  • Holmberg, John-Henri. ”9: ...och på ont”. SF-guide: om motiv i science fiction. Eskilstuna: Reklamtjänst. ISBN 91 85550 00 0 

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [1]
  2. ^ [2]