Elektrolys

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
En schematisk tabell över elektrolys

Vid elektrolys används en strömkälla för att driva en redoxreaktion i en, för elektroderna, gemensam elektrolytlösning (lösning som kan leda ström). Elektroner tillförs genom katoden (den negativa polen). Hit vandrar positiva joner som reduceras genom att de mottar elektroner från katodens yta. Vid anoden (den positiva polen) sker på motsvarande sätt en oxidation då de negativa jonerna avlämnar elektroner där.

Vid vattenlösta elektrolyter(aq) reagerar även vattnet. Det är ej endast de fåtaliga OH-- och H3O+-jonerna i vattnet som reagerar. Vattnet reagerar enligt

2 H2O → O2 + 4 H+ + 4 e- (en oxidation)

och 2 H2O + 2 e- → H2 + 2 OH- (en reduktion).

Elektrolys används bland annat till att spjälka vatten i vätgas och syrgas och till att sönderdela natriumklorid i metalliskt natrium och klorgas. Ur aluminiumoxid och kol får man på samma sätt fri aluminiummetall och koldioxid. Elektrolys används även vid förzinkning av exempelvis skruvar, där man då har en zinkbit vid anoden, skruven vid katoden och en zinkjonlösning i vattnet.

Michael Faraday hade uppställt lagarna för elektrolys och infört begreppet joner, utan att veta vad joner egentligen var för något. Det han visste var att de transporterar elektricitet. Det var svensken Svante Arrhenius som löste problemet: Faradays joner var atomer eller atomgrupper med positiv eller negativ laddning. Arrhenius teori innebär att salter sönderdelades i enklare beståndsdelar, joner, när de löses i vatten.

NaCl(s) → Na+(aq) + Cl-(aq)

Denna elektrolytiska dissociationsteori mötte till en början motstånd. Emellertid bevisade William Bragg med hjälp av röntgenstrålning (röntgendiffraktion) att salter var regelbundet uppbyggda och bestod av joner vilket bekräftade Arrhenius teori.

Se även[redigera | redigera wikitext]