Röntgenstrålning
|
Frekvensområde (EMS)
Typer av strålning efter sammansättning |
Röntgenstrålning är en typ av fotonstrålning, det vill säga joniserande elektromagnetisk strålning med kort våglängd (cirka 0,01-10 nm) och höga fotonenergier (100 eV - 100keV).
Röntgenstrålningen upptäcktes av forskaren Wilhelm Conrad Röntgen 1895, som fick det allra första Nobelpriset i fysik 1901 för den bedriften.
Innehåll |
Verkan [redigera]
De kortare våglängderna förmår tränga igenom en människokropp, bättre genom vävnad än genom ben, vilket gör denna strålning lämplig att använda inom till exempel sjukvården för röntgenundersökningar.
Uppkomst [redigera]
Röntgenstrålning kan alstras genom att elektroner i vakuum accelereras mot ett metallstycke. När elektronerna avlänkas av atomkärnor i anoden, uppstår ett brett spektrum av röntgenvåglängder - bromsstrålning - där den högsta fotonenergi i keV ges av accelerationsspänningen i kilovolt. Det uppstår också karakteristisk röntgenstrålning, med våglängder som är kännetecknande för grundämnena i anodmaterialet.
Med en enkel kalkyl:
där h är Plancks konstant, c är ljusets hastighet, λmin är röntgenstrålningens kortaste våglängd, U är spänningen och q är elektronens laddning, så kunde Bengt Edlén bestämma värdet på Plancks konstant.
Röntgenstrålning kan även genereras vid kosmiska processer (exempelvis i solen) och i en synkrotron.
Genom att skicka röntgenstrålning genom ett okänt material kan man ta reda på vilka ämnen det innehåller, även när det rör sig om ett pulver.
Se även [redigera]
- Röntgenastronomi
- Röntgenbinär
- Röntgenkristallografi
- Röntgenrör
- Röntgenspektroskopi
- Röntgenundersökning
- Alfastrålning
- Betastrålning
- Gammastrålning
- Neutronstrålning
Externa länkar [redigera]
- Wikimedia Commons har media som rör Röntgenstrålning
