Fotboll vid olympiska sommarspelen 1956

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Fotboll
vid olympiska sommarspelen 1956
Football pictogram.svg
fotboll
Datum 24 november-8 december 1956
Medaljörer
Guldmedalj    Sovjetunionen
Silvermedalj    Jugoslavien
Bronsmedalj    Bulgarien
«Helsingfors 1952 Rom 1960»

Fotboll vid olympiska sommarspelen 1956 i Melbourne, Australien vanns av Sovjetunionen före Jugoslavien och Bulgarien. 11 lag drog sig ur, och turneringen drabbades även av walk over-matcher.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Efter 5 återbud innehöll turneringen tre öststatslag och fyra asiatiska lag. De andra lag som drog sig ur var USA, Tysklands förenade lag, Storbritannien och Australien, som gjorde sin första olympiska fotbollsturnering.

Öststaternas "amatörer" fick betalt av staten. Australien betalade inte sina spelare under turneringen; spelarinkomsterna finansierades av en insamling. [1] På Melbournetidningen The Age skrev Alex Barr:

"Det ursprungliga [australiska] laget var inte det bästa och fyra veckors intensiv träning gjorde inget för att förbättra standarden. Australisk fotboll [soccer] har förlorat en underbar chans att göra ett världsframträdande och spelen har drabbats av ett hårt slag."

Laguppställningar[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Spelartrupper i fotboll vid olympiska sommarspelen 1956

Turneringen[redigera | redigera wikitext]

Första omgången[redigera | redigera wikitext]

Alltyska lagets spelare Rudi Hoffmann (vänster) and Max Schwall (höger)

Fem lag drog sig ur, Egypten, Kina, Turkiet, Vietnam och Ungern, de sista efter Ungernrevolten. Därmed blev det bara tre matcher i första omgången.

Australien vann med 2–0 över Japan inför 3 500. I Australiens mål stod Ron Lord, senare invald i Soccer Australias Hall of Fame. Man gick vidare tack vare en utvisning i 26:e minuten innan Frank Loughrans segermål halvvägs in i andra halvlek.

Ett alltyskt lag deltog, och innehöll även östtyska spelare. Västtysklands amatörlandslag hade utsetts att representera Tyskland.

Sovjetunionen var favoriter, då Västtysklands halvprofessionella lag som vunnit VM 1954 förlorat två matcher mot dem. Sovjetunionen vann med 2–1 och Tysklands lag tränades av Sepp Herberger. Tyskarna bjöd på kämparanda och gjorde mål i 86:e minuten och sköt i stolpen i sista sekunden. Sovjetunionen kom senare även att vinna Europacupen 1960 i Frankrike. I Sovjetunionens mål stod Lev Jasjin. Laget leddes av Igor Netto,; anfallslinjen leddes av FC Torpedo Moskvas Valentin Kozmitj Ivanov, far till berömde ryske domaren Valentin Valentinovitj Ivanov.

Storbritannien utklassade Thailand med 9–1.

24 november 1956
12:00
 Sovjetunionen 2–1 Flag of German Olympic Team 1960-1968.svg Tysklands förenade lag Melbourne

Domare: R.H. Mann (Storbritannien)

Publik: 20 000
Isajev Mål 23'
Steltsov Mål 86'
Matchrapport Habig Mål 89'

26 november 1956
12:00
 Storbritannien 9–0  Thailand Melbourne

Domare: Latitjev (Sovjetunionen)

Publik:
Twissell Mål 12' Mål 20'
Lewis Mål 21 (straff)' (straff)
Laybourne Mål 30' Mål 82' Mål 85'
Bromilow Mål 75' Mål 78'
Topp Mål 90'
Matchrapport

27 november 1956
12:00
 Australien 2–0  Japan Melbourne

Domare: R.Lund (Nya Zeeland)

Publik:
McMillan Mål 26 (straff)' (straff)
Loughran Mål 61'
Matchrapport

Kvartsfinaler[redigera | redigera wikitext]

Två öststatslag gick vidare. Jugoslavien utklassade USA med 9–1.

Bulgarien slog Storbritannien med 6–1. Då halva matchen spelats välte personal från krigsfartyget HMS Newcastle stängslet och uppmanade britterna att prestera bättre. De fördes lugnt av plan.[2]

Sovjetunionen och Indonesien spelade 0–0, innan Sovjetunionen kunde vinna omspelet med 4–0.

Indien slog Australien med 4–2 efter ett hat trick av centeranfallaren Neville D’Souza, vilket var första gången en asiat gjorde ett hat trick i den olympiska fotbollsturneringen. Före matchen diskuterade man om indierna skulle tillåtas spela barfota. Sir Stanley Rous respekterade beslutet, men till slut beslutade sig Indien för att spela i skor. Australien hade även problem med den indonesiske domaren, som dömde bort två mål i första halvleken. Australiens lagkapten Bob Bignall fick inget svar. FIFA:s beslut att kräva alla domare att tala engelska låg långt in i framtiden, med VM-finalen 1966 som ett annat exempel till stöd för ett sådant beslut.

28 november 1956
12:00
 Jugoslavien 9–1  USA Melbourne

Domare: Swain (Nya Zeeland)

Publik: 20 000
Veselinović Mål 10' Mål 84' Mål 90'
Antić Mål 12' Mål 73'
Mujić Mål 16' Mål 35' Mål 56'
Papec Mål 20'
Matchrapport Zerhusen Mål 42'

29 november 1956
12:00
 Sovjetunionen 0–0  Indonesien Melbourne

Domare: R. Lund (Nya Zeeland)

Publik: 10 000
Matchrapport
1 december 1956
12:00
 Sovjetunionen 4–0  Indonesien Melbourne

Domare: R.Lund (Nya Zeeland)

Publik: 10 000
Salnikov Mål 17' Mål 59'
Ivanov Mål 19'
Netto Mål 43'
Matchrapport

30 november 1956
12:00
 Bulgarien 6–1  Storbritannien Melbourne

Domare: R. Wright (Australien)

Publik:
Dimitrov Mål 6'
Kolev Mål 40' Mål 85'
Milanov Mål 45' Mål 75' Mål 80'
Matchrapport Lewis Mål 30'

1 december 1956
12:00
 Australien 2–4  Indien Melbourne

Domare: C.H. Wensveen (Indonesien)

Publik:
Morrow Mål 17' Mål 41' Matchrapport D'Souza Mål 9' Mål 33' Mål 50'
Kittu Mål 80'

Semifinaler[redigera | redigera wikitext]

D'Souza gjorde ytterligare ett mål för Indien mot Jugoslavien efter en mållös första halvlek. Jugoslavien kom dock igen och vann med 4–1, och gick till final för tredje gången i rad.

Sovjetunionen slog Bulgarien med 2–1 efter förlängning. Även om Bulgarien gjorde första målet och var det mest tända laget släppte man in två mål i de sex sista minuterna.

4 december 1956
12:00
 Jugoslavien 4–1  Indien Melbourne

Domare: Latitjev (Sovjetunionen)

Publik: 25 269
Papec Mål 54' Mål 65'
Veselinović Mål 57'
Salam (självmål) Mål 78' (sjm.)
Matchrapport D'Souza Mål 52'

5 december 1956
12:00
 Sovjetunionen 2–1 (förlängning)  Bulgarien Melbourne

Domare: R.H. Mann (Storbritannien)

Publik: 42 000
Streltsov Mål 112'
Tatusjin Mål 116'
Matchrapport Kolev Mål 95'

Final[redigera | redigera wikitext]

Jugoslavien hade med Röda Stjärnans Dragoslav Šekularac I turnering; han kom 1960 också att spela final i Europacupen för landslag. Återigen kom Jugoslavien dock att åka på stryk i en olympisk final; efter ett mål i andra halvlek av Anatoli Ilyin, som ledde Sovjetunionen till guld och sin första internationella titel.

Bulgarien slog Indien med 3–0 i bronsmatchen.

Match om tredje pris[redigera | redigera wikitext]

7 december 1956
12:00
 Bulgarien 3–0  Indien Melbourne

Domare: Nikolai Latychev (Sovjetunionen)

Publik: 25 000
Diev Mål 37' Mål 60'
Milanov Mål 42'
Matchrapport

Final[redigera | redigera wikitext]

8 december 1956
12:00
 Sovjetunionen 1–0  Jugoslavien Melbourne

Domare: R. Wright (Australien)

Publik: 102 000
Iljin Mål 48' Matchrapport

Medaljörer[redigera | redigera wikitext]

Gren Guld Silver Brons
Herrar  Sovjetunionen
Lev Yashin
Nikolai Tishchenko
Mikhail Ogonkov
Aleksei Paramonov
Anatoli Bashashkin
Igor Netto
Boris Tatushin
Anatoli Isayev
Eduard Streltsov
Valentin Ivanov
Vladimir Ryzhkin
Boris Kuznetsov
Yozhef Betsa
Sergei Salnikov
Boris Razinsky
Anatoli Maslyonkin
Anatoli Ilyin
Nikita Simonyan
 Jugoslavien
Petar Radenković
Mladen Koščak
Nikola Radović
Ivan Šantek
Ljubiša Spajić
Dobrosav Krstić
Dragoslav Šekularac
Zlatko Papec
Sava Antić
Todor Veselinović
Muhamed Mujić
Blagoje Vidinić
Ibrahim Biogradlić
Luka Lipošinović
 Bulgarien
Stefan Bozhkov
Georgi Naydenov
Kiril Rakarov
Manol Manolov
Nikola Kovachev
Panayot Panayotov
Ivan Kolev
Krum Yanev
Gavril Stoyanov
Todor Diev
Yosif Yosifov
Georgi Dimitrov
Milcho Goranov
Dimitar Milanov

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]