Tysklands herrlandslag i fotboll

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Tysklands landslag i fotboll.
Tysklands herrlandslag i fotboll
Flag of Germany.svg
EstrellaOro PPN.svgEstrellaOro PPN.svgEstrellaOro PPN.svgEstrellaOro PPN.svg
Fotbollsförbund Deutscher Fussball-Bund
Förbundskapten Tyskland Joachim Löw (2006–)
Lagkapten Bastian Schweinsteiger
FIFA-rankning 1 (17 juli 2014)[1]
Flest landskamper Lothar Matthäus
 • Antal landskamper 150
Flest mål Miroslav Klose
 • Antal mål 70
Första landskamp
 Schweiz 5–3 Tyskland 
Basel, Schweiz, 5 april 1908
Största vinst
 Tyskland 16–0 Ryssland 
Stockholm, Sverige, 1 juli 1912
Största förlust
 England 9–0 Tyskland 
Oxford, England, 13 mars 1909[2]
Världsmästerskap
  Guld 1954, 1974, 1990, 2014
  Silver 1966, 1982, 1986, 2002
  Brons 1934, 1970, 2006, 2010
Europamästerskap
  Guld 1972, 1980, 1996
  Silver 1976, 1992, 2008

Det tyska herrlandslaget i fotboll (även känt som DFB-Elf, Adler, Deutsche Nationalmannschaft eller Nationalelf) är ett av de mest framgångsrika med fyra VM-guld och tre EM-guld. Tyskland har dessutom nått ytterligare fyra VM-finaler och tre EM-finaler.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Fotbollen kom till Tyskland 1874 och började utvecklas under 1890-talet med flera regionala förbund och serier. Berlin och Karlsruhe tillhörde de tidiga fotbollsstäderna under en period där fotbollen av många sågs som något otyskt, till skillnad från gymnastiken som utvecklats under Friedrich Ludwig Jahn. Men sakteliga ökade antalet fotbollsutövarna och spred sig till olika samhällsklasser. Det tyska fotbollsförbundet Deutscher Fussball-Bund (DFB) grundades 1900 och inofficiella landskamper genomfördes i liten skala.[3]

Den första landskampen[redigera | redigera wikitext]

OS 1912

1908 spelade Tyskland sin första officiella A-landskamp mot Schweiz. Tyskland förlorade och skulle under de första landslagsåren ha blandade framgångar. Allteftersom blev det tyska spelet bättre men första världskriget gjorde att fotbollen fick läggas åt sidan och efter kriget var Tyskland till en början utestängt från internationellt spel.

Fotbollens popularitet i Tyskland växte gigantiskt fram till 1930-talet då fotbollen var den klart största sporten. De stora lagen under denna period var lokalrivalerna SpVgg Fürth och 1. FC Nürnberg från Bayern, Hamburger SV och något senare Schalke 04 från Ruhrområdet. 1928 var landslaget återigen med i en turnering då man deltog i OS i Amsterdam där man åkte ut mot blivande mästarna från Uruguay.[4]

VM-debut[redigera | redigera wikitext]

Paul Janes skjuter 2-2 på frispark mot Jugoslavien i en landskamp 1939.

De första framgångarna för Tyskland som fotbollslandslag kom under 1930-talet. I Italien-VM 1934 tog Tyskland tog sin första medalj. Den unge anfallaren Edmund Conen blev lagets skyttekung med fyra mål. Andra profiler i laget var Schalkes Fritz Szepan, Karl Hohmann, Ernst Lehner och Tysklands meste landslagsman under flera decennier Paul Janes.[5]

Misslyckandet i OS 1936 gjorde att Sepp Herberger tog över landslaget efter Otto Nerz. När så Tyskland annekterade Österrike slogs landslagen samman. Österrike var då ett av de bästa, men det visade sig svårt att förena spelare och olika spelstilar.

VM i Frankrike 1938 blev ett misslyckande där laget åkte ut redan i första omgången. De efterföljande åren och under kriget utarmades fotbollen av naziregimen som ville lägga den populära sporten under sig. Många spelare kallades in i kriget och trots att fullt krig härjade runt om i Europa spelade Tyskland landskamper fram till 1942 - dock i regel bara mot motståndare från ockuperade länder alternativt bundsförvanter till Tyskland. Bland länder som spelade krigstida landskamper mot Tyskland fanns bland annat Bulgarien, Böhmen-Mähren, Danmark, Italien, Rumänien, Jugoslavien, Schweiz, Slovakien, Sverige och Ungern.[6]

1954: "Das Wunder von Bern"[redigera | redigera wikitext]

1950 spelade Tyskland återigen landslagsfotboll då landslaget mötte Schweiz i Stuttgart och vann med 1–0. Tyskland hade delats i två stater och Östtysklands fotbollslandslag spelade sina första landskamper 1953. Västtyskland under Sepp Herberger kvalificerade sig genom kvalspel för VM i Schweiz 1954 med lagkaptenen Fritz Walter som den stora stjärnan. Västtyskland vann VM 1954 efter en överraskande finalseger mot storfavoriterna och dåtidens giganter Ungern med 3–2. Till finalen tog sig laget via segrar mot bland andra Turkiet, Jugoslavien och Österrike. VM-finalen i Bern har blivit en verklig klassiker och har en central roll i den tyska fotbollshistorien. I finallaget spelade Toni Turek, Hans Schäfer, Jupp Posipal, Werner Liebrich, Werner Kohlmeyer, Horst Eckel, Ottmar Walter, Fritz Walter och Helmut Rahn, Karl Mai och Max Morlock. Bragden skedde dessutom genom att man tog in en ungersk 2–0-ledning. Matchhjälte blev Helmut Rahn som sköt in segermålet i slutet av matchen. Segern kallas "Das Wunder von Bern" (Undret i Bern).[7]

1958 tog sig Västtyskland till semifinal när VM spelades i Sverige. I semifinalen på Ullevi i Göteborg slogs Tyskland ut av hemmalaget Sverige i en stökig match. Tyskland fick bland annat Erich Juskowiak utvisad och förlorade med 1–3. I bronsmatchen förlorade ett reservbetonat tyskt lag mot Frankrike med 3–6.

Svacka och väg mot ny storhetstid[redigera | redigera wikitext]

1962 åkte Västtyskland ut VM:s kvartsfinal mot Jugoslavien vilket ledde till nytänkande. I förbundsrepubliken skapades en rikstäckande liga - Bundesliga - efter år av diskussioner. Den nya ligan höjde nivån på tysk fotboll. Samtidigt blommade nya stjärnor ut som tillhörde de största namnen i tysk fotbolls historia: Franz Beckenbauer, Wolfgang Overath, Sepp Maier var några av de tyska världsspelare som slog igenom på 1960-talet. Det västtyska landslaget nådde VM-final 1966 men föll i en klassisk final mot EnglandWembley.

Vid Mexiko-VM var laget tillbaka i storform efter ha misslyckats nå EM-slutspel 1968. De ovan nämnda spelarna fanns kvar och därtill hade Västtysklands kommande största målskytt genom tiderna tillkommit sedan VM 1966 - Gerd Müller. Müller öste in mål och blev Mexiko-VM:s skyttekung med 10 mål samtidigt som hela laget gjorde väl ifrån sig. I laget fanns även teknikern Reinhard Libuda och VM-veteranerna Uwe Seeler och Milan-proffset Karl-Heinz Schnellinger. Tyskarna vann samtliga gruppspelsmatcher, en bedrift som bara 2006 års VM-lag upprepat. I kvartsfinalen vände tyskarna ett 0–2-underläge mot England och vann efter förlängning med 3–2. I semifinalen gjorde kapten Beckenbauer och laget en ny stormatch mot Italien, en batalj som kommit att kallas århundradets match slutade dock med tysk förlust (3–4).

1970-talets storhetstid[redigera | redigera wikitext]

Berti Vogts jagar Nederländernas Johan Cruyff i VM-finalens öppningsminut. Till höger Uli Hoeness.
Franz Beckenbauer 1974

Västtyskland, med storstjärnor som Franz Beckenbauer, Günter Netzer och Gerd Müller dominerade under årtiondet landslagsfotbollen. I laget fanns även en av världens främsta målvakter i Sepp Maier, Hans-Georg Schwarzenbeck som var Beckenbauers drabant i försvaret, den ettrige ytterbacken Berti Vogts och offensiva ytterbacken Paul Breitner. Stommen i laget bestod av spelare från de två storklubbarna FC Bayern München och Borussia Mönchengladbach som vid samma tid även hade stora framgångar i Europa i klubblagsspel.

En milstolpe på Tysklands väg mot storhet var landslagets första vinst på engelsk mark när England besegrades på Wembley i EM-kvartsfinalen 1972. Laget vann senare hela EM och sedan också hemma-VM 1974, en bedrift endast Frankrikes fotbollslandslag (VM 1998 och EM 2000) och Spaniens fotbollslandslag (EM 2008 och VM 2010) lyckats med genom historien. Det västtyska landslagets framgångar och spelidé påverkade hela världsfotbollen med libero som utmärkande lagdel.

I VM 1974 mötte landslaget för första och enda gången grannen Östtyskland. I det första gruppspelets sista match möttes lagen i Hamburg och DDR vann överraskande med 1-0 efter mål av Jürgen Sparwasser. Västtyskland kom senare igen och tog sig till final i hemma-VM efter tre raka segrar. I en av VM:s bästa matcher slog man Sverige med 4-2. Finalplatsen säkrades via en 1-0-seger mot Polen i Frankfurt på en vattensjuk plan. I finalen slog man ett starkt nederländskt lag efter mål av Paul Breitner på straff och Gerd Müller med 2-1 efter att ha legat under med 0-1 redan efter två minuter. Beckenbauer lyfta den nya VM-trofén inför 74 000 på Olympiastadion i München.

Storhetstiden fick för många sitt slut i EM-finalen 1976 då det tyska laget förlorade mot Tjeckoslovakien på straffar. Straffläggningen avgjordes när Uli Hoeness sköt över målburen.

EM-guld igen[redigera | redigera wikitext]

I VM-slutspelet 1978 slutade Tyskland sexa vilket sågs som ett misslyckande. Laget förlorade bland annat mot Österrike med 2-3 och vann bara en match under turneringen. Laget saknade bland annat Beckenbauer och Breitner från världsmästarlaget fyra år tidigare.[8] Efter misslyckandet i Argentina-VM 1978 byggdes ett nytt lag upp. En ny generation spelare skulle Västtyskland tillbaka till toppen. Den nye förbundskaptenen Jupp Derwall, som under många år varit assisterande förbundskapten, mönstrade nu ett lag med profiler som Harald Schumacher, Ulrich Stielike, Hans-Peter Briegel och Karl-Heinz Rummenigge och turneringens stora utropstecken: Bernd Schuster. I EM-finalen 1980 slogs Belgien tillbaka med 2–1 efter två mål av Horst Hrubesch.[9]

Förväntningarna inför VM i Spanien 1982 var stora där de regerade europamästarna var en av favoriterna efter ett imponerade kval med idel segrar. Turneringen skulle trots medaljframgång bli ett spelmässigt och mediamässigt fiasko, då landslaget stundtals totalsågades i tysk media. Efter en oväntad förlust i öppningsmatchen, 1–2 mot Algeriet, (en av VM-historiens största sensationer) gick Västtyskland vidare efter 1–0 mot Österrike i den sista gruppspelsmatchen. Detta var en match man spelat på ett resultat där de båda tysk-talande lagen skulle gå vidare på Algeriets bekostnad. I semifinalen manglade sedan målvakten Harald Schumacher brutalt ned Frankrikes Battiston vilket på nytt skapade svarta rubriker. Detta gjorde att lagets framgångar hamnade i skymundan: Västtyskland vann VM-historiens första straffläggning i semifinalen och var åter i final. I finalen var dock Tyskland numret för litet mot Italien som blev världsmästare efter en klar 3–1-seger.[10]

Beckenbauer och tredje VM-titeln[redigera | redigera wikitext]

Den senare delen av Derwall-eran kantades inte bara av den PR-mässigt misslyckade VM-turneringen 1982 utan fortsatte med ett illa spelat EM-kval där tyskarna förlorade två gånger mot Nordirland. Först efter en knapp 2–1-seger mot Albanien gick laget via målskillnad till EM-slutspel. I EM åkte man sedan ut redan i gruppspelet. I ett sent skede förstärktes truppen med nya spelare, bl a med det stora utropstecknet Rudi Völler som nu kom fram som Västtysklands nye skyttekung. Det stormade i landslaget mellan stjärnorna och Bernd Schuster som valde att stå utanför landslaget. Efter EM 1984 tog gamle storspelaren Franz Beckenbauer över som förbundskapten (eller Teamchef som hans officiella titel var då han saknade tränarlicens). Efter en första tid med framgång i VM-kvalet och VM-silver 1986, dock med fortsatta inre stridigheter, byggde Beckenbauer upp ett nytt landslag.

Det nya laget med nykomlingar som Jürgen Kohler, Jürgen Klinsmann och Thomas Hässler bredvid de redan etablerade Lothar Matthäus, Andreas Brehme och Pierre Littbarski nådde semifinal när EM hölls i Västtyskland 1988. Beckenbauers och landslagets stora stund skulle istället komma vid VM i Italien 1990.

Västtyskland nådde för tredje gången i rad VM-finalen, detta i ett reprismöte på finalen 1986 då Argentina åter stod för motståndet. Laget fick sin revansch och sin tredje VM-titel efter ett sent segermål av Andreas Brehme på straff då Rudi Völler hade fallit lätt efter en brytning av Nestor Sensini i det argentinska straffområdet. Västtyskland hade tagit sig igenom turneringen med storsegrar under gruppspelet och imponerat med segrar mot bland annat regerande europamästarna Nederländerna och rivalen England på sin väg mot finalen.[11]

Tyskland under Vogts[redigera | redigera wikitext]

Fans till tyska landslaget vid FIFA Confederations Cup 2005 i Tyskland.

Efter VM-finalen klev Beckenbauer tillbaka och istället tog assistenten tillika världsmästaren från 1974 Berti Vogts över. Vogts hade meriter som förbundskapten för Västtysklands framgångsrika ungdomslandslag och som taktikuppläggare under VM 1990. Vogts nådde EM-finalen i Sverige 1992 men Tyskland föll överraskande mot Danmark.

Vogts slussade som förbundskapten för det nu återförenade Tyskland in spelare från det tidigare DDR där Matthias Sammer skulle bli den mest framgångsrika i landslaget. VM i USA 1994 blev en besvikelse där ett ålderstiget landslag åkte ut i kvartsfinalen mot Bulgarien (1–2). Innan slog man Bolivia(1–0) och Sydkorea (3–2) i gruppen utan att imponera. I matchen mot Sydkorea stod det först 3–0 till Tyskland men koreanerna reducerade två gånger och det blev 3–2. Mot Spanien spelade man 1–1. I åttondelsfinalen slog man ut Belgien med 3–2.

1996 tog Tyskland EM-guld i England med ett till delar nytt landslag. Matthias Sammer fick fullt förtroende som libero och var i sitt livs form. Därtill fanns Andreas Köpke som säker målvakt, ytterbackstalangen Christian Ziege, anfallsstjärnan Jürgen Klinsmann med flera som göt nytt liv i landslaget efter misslyckande i USA-VM. Det skulle därtill bli en reservspelare som avgjorde EM-finalen: Oliver Bierhoff gjorde både Tysklands kvittering och segermål på golden goal i förlängningen. Detta var Berti Vogts största ögonblick som förbundskapten: trots att laget var skadedrabbat gick Tyskland hela vägen efter seger mot hemmanationen England i semifinalen.[12]

Misslyckanden i VM 1998 och EM 2000[redigera | redigera wikitext]

De senaste åren hade landslaget utstått hård kritik efter tidiga sortier ur VM- och EM-slutspel. 1998 kvalade Tyskland in till VM. Man slog Iran och USA med 2–0 vareda och fick 2–2 mot Jugoslavien. Anmärkningsvärt var att Tyskland låg under med 0–2 innan man gjorde 2–2. I åttondelsfinalen slog man ut Mexiko med 2–1. I kvartsfinalen var man chanslösa mot Kroatien, 0–3. Misslyckande förde med sig att Berti Vogts kort efteråt avgick och flera av de gamla storspelarna sedan VM-guldet 1990 slutade i landslaget.

Vogts efterträdare blev Erich Ribbeck. Valet föll på honom efter att flera tränarprofiler tackat nej till jobbet, tränare som Ottmar Hitzfeld, Franz Beckenbauer, Otto Rehhagel m.m. Valet på Ribbeck fick mycket kritik från media. Hans start var heller inget vidare med en seger, två oavgjorda och två förluster. Ribbeck tog sedan beslutet efter allt hårdare kritik att spela med libero, med Lotthar Matthäus på positionen. Tyskland kvalificerade sig till slut för EM 2000 men i själva slutspelet misslyckades laget. I den första matchen gick det hyfsat då man spelade 1–1 mot Rumänien. Tyskland orkade bara med ett mål i turneringen i just öppningsmatchen mot Rumänien. Tyskland besegrades med 0–1 av England i den andra matchen. I den sista matchen förlorade man med 0–3 mot Portugal. Tyskland slutade sist i gruppen.

Ribbeck fick sparken med omedelbar verkan och fotbollsförbundet höll ett krismöte timmarna efter agerandet. Under mötet utsågs Christoph Daum som ny förbundskapten och den gamle storspelaren Karl-Heinz Rummenigge fick uppdraget att leda en projektgrupp för att satsa på tysk ungdomsfotboll (på ett värde av cirka 65 miljoner kronor). Daum stod fortfarande under kontrakt med Bayer Leverkusen, som hindrade honom från att ta över direkt. Gamle landslagsspelaren Rudi Völler fick uppdraget att leda laget under de resterande 10 månader som Daum hade kvar i sitt kontrakt med Bayer Leverkusen.

2002: VM i Sydkorea och Japan[redigera | redigera wikitext]

Michael Ballack var en portalfigur i det tyska landslaget under början av 2000-talet.

Under kvalet till VM 2002 hade tyskarna stora problem. Völlers första tid gick bra, med bland annat en seger borta mot England med 1–0 i den sista landskapmen på gamla Wembley. Efter segern mot England läkte det ut rykten om att Christoph Daum missbrukade narkotika och anklagelser om förskingring och bedrägeri riktades mot honom. Daum gjorde ett drogtest som var positivt. Omgående så flyttades Daum till ett behandlingshem och kunde då inte fullfölja sina planer som förbundskapten, och Völler fick fortsätta permanent, även om det egentligen var mot Völlers vilja. Resultaten började gå utför, och Tyskland genomgick en av sina värsta förluster någonsin i 1–5 debaklet hemma mot England. Efter matchen mot England lyckades Tyskland inte slå Finland och var tvungna att extrakvala mot Ukraina. Man tog sig till VM efter 1–1 och 4–1 mot Ukraina.

Överraskande tog sig Tyskland till VM-final där Brasilien väntade. Det tyska laget var utdömt av de flesta experter men visade sig slagkraftigt genom ett taktiskt och disciplinerat spel. Under Rudi Völler växte ett nytt landslag fram där spelare som Torsten Frings, Bernd Schneider och Michael Ballack fick sina internationella genombrott tillsammans med nya ansikten som Christoph Metzelder, Gerald Asamoah och Miroslav Klose med flera. Detta till trots var det tydligt att bredd saknades. Inför turneringen skadades spelare som Sebastian Deisler, Mehmet Scholl och Jens Nowotny.[13]

VM på hemmaplan 2006[redigera | redigera wikitext]

Jürgen Klinsmann var förbundskapten 2004–2006. Hans popularitet dalade under period för att nå oanade höjder under VM i fotboll 2006.
Landskamp Tyskland - Argentina 2005

Landslaget kunde inte knyta an till framgångarna i VM 2002 utan hade stora problem att kvalificera sig till EM i Portugal 2004. I Portugal gick laget inte vidare från gruppspelet. Tyskland tog nu 2 poäng, men det räckte inte till mer än en tredjeplats i gruppen och förbundskapten Rudi Völler avgick. Völlers gamla anfallskamrat, världsmästaren 1990 Jürgen Klinsmann tog över sedan flera tränare (bland annat Ottmar Hitzfeld) hade tackat nej till jobbet. Klinsmann genomförde en stor generationsväxling inför VM-slutspelet på hemmaplan 2006. Tyskland var som arrangör direktkvalificerat och Klinsmann kunde i lugn och ro bygga upp sitt nya lag.

I VM 2006 vann Tyskland gruppen efter segar mot Costa Rica (4–2), Polen (1–0) och Ecuador (3–0). I åttondelsfinalen svarade Sverige för motståndet. Tyskland vann matchen med 2–0 efter två tidiga mål av Lukas Podolski. I kvartsfinalen ställdes tyskarna mot Argentina. Efter full tid och förlängning var ställningen 1–1, sedan Miroslav Klose nickat in en sen kvittering, och matchen gick till ett avgörande genom straffläggning. Tyskland vann sedan Jens Lehmann räddat 2 straffar. Semifinalen gick mot Italien. Det var en händelserik men länge mållös match, som inte avgjordes förrän efter 117 spelade minuter när Fabio Grosso gjorde 1–0 efter hörna. Ytterligare ett mål kom i den 120:e minuten då Del Piero nätade. Tyskland missade därmed finalen. I bronsmatchen vann laget 3–1 mot Portugal. Efter VM så tackade Klinsman för sig. Ny förbundskapten blev hans assistent Joachim löw.

Under turneringen talades det mycket om att detta nya tyska landslag med sina framgångar hade skapat en "positiv patriotism" i Tyskland, en företeelse som alltsedan andra världskriget varit närmast tabu i den allmänna politiska debatten i Västtyskland och senare Tyskland. Tyska flaggor användes på ett avslappnat sätt för att fira landslagets framgångar under turneringen.

2008: EM i Österrike och Schweiz[redigera | redigera wikitext]

Förväntningarna var stora inför EM 2008 i Österrike och Schweiz till skillnad från de två tidigare EM-turneringarna 2000 och 2004. Nu såg det tyska laget ut att ha en bra chans att avancera långt. I kvalet så tog man övertygande en första plats, däribland en 13-0 vinst mot slagpåsarna San Marino vilket är den största vinsten någonsin i ett Em-kval. Däremot uppstod det vissa frågetecken. Lehmann hade spelat ytterst lite under säsongen i Arsenal och stötepelaren Bernd Schneider försvann långtidsskadad. Christoph Metzelder laborerade med en skada. Schweinsteiger och Podolski hade blandat och gett den senaste tiden. Till EM kraftsamlades laget.

I mästerskapet tog sig Tyskland till final, där man ställdes mot Spanien. Spanien vann matchen med 1–0, och därmed var Tyskland silvermedaljörer. Fernando Torres gjorde det avgörande målet för Spanien.

Tyskland hade inlett turneringen med seger mot Polen med 2–0 men sedan förlorat mot Kroatien och Bastian Schweinsteiger blivit utvisad. Avancemanget säkrades via en uddamålsseger mot värdlandet Österrike efter mål av Michael Ballack på frispark. I kvartsfinalen slog man ut Portugal med 3–2 i en underhållande match. I en rafflande semifinal mötte man Turkiet. I en svängig match kunde Tyskland avgöra i matchens slutminuter genom Philipp Lahms 3–2-mål. Tyskland kom inte upp i normal standard i finalen mot ett starkt Spanien som vann rättvist.

VM-brons och EM-semifinal[redigera | redigera wikitext]

Landslaget 2011

Inför VM-slutspelet 2010 skadade sig lagets kapten Michael Ballack. Många såg detta som ett stort avbräck men ett ungt tyskt lag skulle överraska många med sitt framgångsrika offensiva spel under turneringen. I inledningsmatchen vann laget med 4–0 mot Australien. Efter 1–2 mot Serbien tog man sig vidare via en 1–0-seger mot Ghana. Segermålet gjordes av Mesut Özil som skulle utvecklas till en av turneringens utropstecken och bli den stora offensiva kreatören i det tyska laget.

Tyskland vann VM-brons i Sydafrika 2010, efter att bland annat ha slagit ut England (4–1) och Argentina (4–0), innan man i semifinalen föll mot Spanien med 0–1 och sedan i bronsmatchen vann med 3–2 över Uruguay. I det tyska laget saknades Ballack men nya spelare som Mesut Özil, Manuel Neuer, Thomas Müller och Sami Khedira fick sina internationella genombrott. Müller blev VM:s skyttekung med fem mål. Bastian Schweinsteiger togs ut i Fifas VM-lag.

Tyskland kvalificerade sig som gruppetta till EM i Polen och Ukraina. Laget hade efter det framgångsrika VM:et i Sydafrika stora förhoppningar och förväntningar på sig att göra en framgångsrik turnering. Tyskland besegrade Portugal med 1-0 i den första gruppspelsmatchen via Mario Gomez sena mål. Sedan blev det ytterligare två segrar med 2-1 i gruppspelet mot Holland och Danmark. Mot Holland gjorde Mario Gomez båda målen och i segern mot Danmark var det högerbacken Lars Bender som avgjorde med sitt 2-1 sedan Lukas Podolski gjort första målet. I kvartsfinalen besegrades Grekland med 4-2, Philipp Lahm, Sami Khedira, Miroslav Klose och Marco Reus gjorde målen. I semifinalen blev det stopp mot Italien, som vann över Tyskland med 2-1 sedan Mario Balotelli gjort båda de italienska målen före paus och tyskarnas reducering kom sent genom Mesut Özil på straff i den 92:a matchminuten. Tyskland har under de senaste åren spelat 4-2-3-1.

Världsmästare 2014[redigera | redigera wikitext]

Det tyska laget tar emot VM-pokalen.

När VM avgjordes i Brasilien blev Tyskland världsmästare för fjärde gången. Tyskland mötte i gruppspelet Portugal, Ghana och USA. Laget inledde med 4–0 mot Portugal och spelade sedan 2–2 mot Ghana. I den avslutande gruppspelsmatchen mot USA vann laget med 1–0. I åttondelsfinalen vann laget över Algeriet med 2–1 efter förlängning. Kvartsfinalen mot Frankrike vann Tyskland med matchens enda mål gjort på nick av Mats Hummels. Tyskland vann med 7–1 mot Brasilien i semifinalen efter att ha gjort fem mål under första halvleken. Miroslav Klose gjorde sitt andra mål i turneringen och blev därmed VM:s bästa målskytt genom tiderna med totalt 16 mål på fyra turneringar. Tyskland vann VM-finalen över Argentina med 1–0 efter mål av Mario Götze i förlängningen.

Tyskland i OS[redigera | redigera wikitext]

Tyskland deltog med sitt A-landslag i OS 1912 och 1936. Sedan följde OS-deltagande 1952, 1956, 1972 (som värdnation), 1984 och 1988. 1912 nådde Tyskland inte långt, men laget noterade sin största seger genom tiderna efter 16–0 mot Ryssland. 1936 tillhörde tyskarna favoritlagen efter VM-bronset 1934 men kunde inte alls leva upp till förväntningarna hemma i Berlin utan blev utslagna mot Norge (0–2) tidigt i cupturneringen.

Vid OS i Helsingfors 1952 företrädde Västtyskland hela Tyskland och nådde semifinal. 1972 storsatsade tyskarna i sitt hemma-OS men dåtidens amatörregler gjorde att förbundet inte kunde mönstra sitt bästa lag. Senare OS-turneringar har varit U23-turneringar. Den största framgången kom 1988 då Västtyskland tog brons i Seoul. 2004 misslyckades Tyskland att kvalificera sig för OS i Aten efter att Tysklands U21-landslag i fotboll misslyckats i U21-EM.

Förbundskaptener[redigera | redigera wikitext]

Joachim Löw

Tysklands förste förbundskapten var Otto Nerz som bland annat ledde laget vid VM 1934 och 1938. Han efterträddes av Sepp Herberger som ledde landslaget fram tills 1942 då allt landslagsspel ställdes in. 1950 återupptogs landslagsverksamheten och Herberger blev förbundskapten igen. Herberger ledde laget till VM-guld 1954 samt i ytterligare två VM-turneringar. Hans efterträdare Helmut Schön ledde laget i fyra VM-turneringar och blev världsmästare 1974 och europamästare 1972. Derwall tog över 1978 och ledde landslaget till EM-guld 1980. Ofta har förbundskaptenen ersatts av den assisterande förbundskaptenen vilket varit fallet med Schön, Derwall, Vogts och Löw.

2006- Joachim Löw
2004–2006 Jürgen Klinsmann
2000–2004 Rudi Völler
1998–2000 Erich Ribbeck
1990–1998 Berti Vogts
1984–1990 Franz Beckenbauer
1978–1984 Jupp Derwall
1964–1978 Helmut Schön
1950–1964
1938–1942
Sepp Herberger*
1923–1938 Otto Nerz

Sepp Herberger verkade de facto som förbundskapten från och med 1936 men blev officiellt utsedd 1938.

Assisterande förbundskaptener[redigera | redigera wikitext]

Hans-Dieter Flick

Utöver dessa förbundskaptener har flera kända tränare och spelare varit verksamma för Tysklands A-landslag som assisterande förbundskaptener.

Landslaguppsättningar[redigera | redigera wikitext]

Nuvarande trupp[redigera | redigera wikitext]

Följande 21 spelare var uttagna till träningslandskampen mot Chile den 5 mars 2014.

Antalet landskamper och mål räknas efter 19 november 2013.

# Pos. Namn Födelsedatum (ålder) Matcher Mål Klubb
1 MV Manuel Neuer 27 april 1986 (28 år) 44 0 Tyskland Bayern München
12 MV Roman Weidenfeller 6 augusti 1980 (33 år) 1 0 Tyskland Borussia Dortmund
16 F Philipp Lahm (kapten) 11 november 1983 (30 år) 104 5 Tyskland Bayern München
17 F Per Mertesacker 29 september 1984 (29 år) 95 4 England Arsenal
7 F Marcell Jansen 4 november 1985 (28 år) 44 3 Tyskland Hamburger SV
20 F Jérôme Boateng 3 september 1988 (25 år) 36 0 Tyskland Bayern München
3 F Marcel Schmelzer 22 januari 1988 (26 år) 15 0 Tyskland Dortmund
2 F Kevin Großkreutz 19 juli 1988 (26 år) 3 1 Tyskland Borussia Dortmund
4 F Matthias Ginter 19 januari 1994 (20 år) 0 0 Tyskland SC Freiburg
5 F Shkodran Mustafi 17 april 1992 (22 år) 0 0 Italien Sampdoria
10 MF Lukas Podolski 4 juni 1985 (29 år) 111 46 England Arsenal
7 MF Bastian Schweinsteiger 1 augusti 1984 (29 år) 100 23 Tyskland Bayern München
8 MF Mesut Özil 15 oktober 1988 (25 år) 52 17 England Arsenal
18 MF Toni Kroos 4 januari 1990 (24 år) 41 5 Tyskland Bayern München
9 MF André Schürrle 6 november 1990 (23 år) 30 11 England Chelsea
19 MF Mario Götze 3 juni 1992 (22 år) 26 6 Tyskland Bayern München
15 MF Lars Bender 27 april 1989 (25 år) 17 4 Tyskland Leverkusen
21 MF Sidney Sam 31 januari 1988 (26 år) 5 0 Tyskland Bayer Leverkusen
13 MF André Hahn 13 augusti 1990 (23 år) 0 0 Tyskland FC Augsburg
11 A Miroslav Klose 9 juni 1978 (36 år) 132 69 Italien Lazio
14 A Pierre-Michel Lasogga 15 december 1991 (22 år) 0 0 Tyskland Hamburger SV

Profiler genom tiderna[redigera | redigera wikitext]

Lukas Podolski gjorde debut i landslaget som 19-åring 2004.
Bernd Schneider har varit en populär spelare på senare år.
   

Flest landskamper[redigera | redigera wikitext]

Placering Spelare År Landskamper
1 Lothar Matthäus 1980–2000 150
2 Miroslav Klose 2001– 132
3 Jürgen Klinsmann 1987–1998 108
4 Lukas Podolski 2004– 107
5 Jürgen Kohler 1986–1998 105
6 Franz Beckenbauer 1965–1977 103
7 Thomas Hässler 1988–2000 101
8 Michael Ballack 1999–2011 98
9 Bastian Schweinsteiger 2004– 97
10 Berti Vogts 1967–1978 96
10 Philipp Lahm 2004– 96

Flest landslagsmål[redigera | redigera wikitext]

Placering Spelare Mål
1 Miroslav Klose 71
2 Gerd Müller 68
3 Jürgen Klinsmann 47
3 Rudi Völler 47
5 Karl-Heinz Rummenigge 45
6 Lukas Podolski 44
7 Uwe Seeler 43
8 Michael Ballack 42
9 Oliver Bierhoff 37
10 Fritz Walter 33

Tysklands matchställ[redigera | redigera wikitext]

Tysklands bortaställ 2008.

Hemma
Tysklands matchställ har sedan lång tid tillbaka haft samma färgkombination med en vit tröja tillsammans med svarta byxor. Det härstammar från Kejsardömet Tysklands och Preussens flaggor där vitt och svart ingick i båda. Färgerna kan återfinnas i dåtidens tyska flagga. Sedan 1988 har tyska landslaget använt sig alltmer av den tyska flaggans färger, med tydliga detaljer i rött, gult och svart vilket bland annat kan ses i de tröjor i vilka Västtyskland vann VM 1990. Tröjornas design har förändrats kraftigt genom åren i fråga om skärning och detaljer. Vartannat år lanseras en ny tröjmodell. På vänster sida i brösthöjd finns de tre stjärnor som markerar Västtysklands tre VM-guld.[14]

Borta
Den traditionella tyska bortatröjan har bestått av grön tröja och vita byxor tillsammans med gröna strumpor i olika variationer. 2002 valdes denna bort och i stället kom en ny tröja i svart och antracit. 2003 ändrades bortastället på nytt till en tröja i helsvart tillsammans med vita shorts. Tyskland spelade 2004-2010 i röd överdel med vita alternativt röda shorts innan man återigen började med en svart bortatröja. 2014 använder landslaget en svartröd tröja som andratröja.

Historiska fotbollsdräkter[redigera | redigera wikitext]

Hemma[15]

Lagfärger
Kit body collarblack.png
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
VM 1954
Kit left arm blackborder.png
Lagfärger
Kit body vneckblack.png
Lagfärger
Kit right arm blackborder.png
Lagfärger
Lagfärger
Kit socks blacktop.png
Lagfärger
VM 1970
Kit left arm blackborder.png
Lagfärger
Kit body blackcollar.png
Lagfärger
Kit right arm blackborder.png
Lagfärger
Lagfärger
Kit socks blacktop.png
Lagfärger
VM 1974
Kit left arm blackborder.png
Lagfärger
Kit body collar.png
Lagfärger
Kit right arm blackborder.png
Lagfärger
Lagfärger
Kit socks blacktop.png
Lagfärger
VM 1978
Kit left arm shoulder stripes black stripes.png
Lagfärger
Kit body collarblack.png
Lagfärger
Kit right arm shoulder stripes black stripes.png
Lagfärger
Lagfärger
Kit socks color 3 stripes black.png
Lagfärger
EM 1980 och VM 1982
Kit left arm shoulder stripes black stripes.png
Lagfärger
Kit body vneckblack.png
Lagfärger
Kit right arm shoulder stripes black stripes.png
Lagfärger
Lagfärger
Kit socks color 3 stripes black.png
Lagfärger
EM 1984
Kit left arm shoulder stripes black stripes.png
Lagfärger
Kit body shoulder stripes black stripes.png
Lagfärger
Kit right arm shoulder stripes black stripes.png
Lagfärger
Lagfärger
Kit socks color 3 stripes black.png
Lagfärger
VM 1986
Kit left arm westgermany1990.png
Lagfärger
Kit body westgermany1990.png
Lagfärger
Kit right arm westgermany1990.png
Lagfärger
Lagfärger
Kit socks color 3 stripes black.png
Lagfärger
EM 88 och VM 1990
Kit left arm westgermany1990.png
Lagfärger
Kit body vneckblack.png
Lagfärger
Kit right arm westgermany1990.png
Lagfärger
Lagfärger
Kit socks 3 stripes black.png
Lagfärger
EM 1992
Kit left arm Germany 94 home.png
Lagfärger
Kit body Germany 94 home.png
Lagfärger
Kit right arm Germany 94 home.png
Lagfärger
Kit shorts Germany 94 home.png
Lagfärger
Kit socks DFB 00h.png
Lagfärger
VM 1994
Kit left arm DFB 96h.png
Lagfärger
Kit body DFB 96h.png
Lagfärger
Kit right arm DFB 96h.png
Lagfärger
Kit shorts adidaswhite.png
Lagfärger
Kit socks color 3 stripes black.png
Lagfärger
EM 1996
Kit left arm DFB 98h.png
Lagfärger
Kit body DFB 98h.png
Lagfärger
Kit right arm DFB 98h.png
Lagfärger
Kit shorts DFB 98h.png
Lagfärger
Lagfärger
VM 1998
Kit left arm VFB 9899h.png
Lagfärger
Kit body DFB 00h.png
Lagfärger
Kit right arm VFB 9899h.png
Lagfärger
Kit shorts DFB 00h.png
Lagfärger
Kit socks DFB 00h.png
Lagfärger
EM 2000
Kit left arm adidasonwhite2002.png
Lagfärger
Kit body adidasonwhite2002.png
Lagfärger
Kit right arm adidasonwhite2002.png
Lagfärger
Kit shorts adidaswhite2002.png
Lagfärger
Lagfärger
VM 2002
Kit left arm DFB 04h.png
Lagfärger
Kit body DFB 04h.png
Lagfärger
Kit right arm DFB 04h.png
Lagfärger
Kit shorts DFB 04h.png
Lagfärger
Lagfärger
EM 2004
Kit left arm adidasstripesonwhite.png
Lagfärger
Kit body DFB 06h.png
Lagfärger
Kit right arm adidasonwhite2006.png
Lagfärger
Kit shorts DFB 06h.png
Lagfärger
Kit socks 3 stripes black.png
Lagfärger
VM 2006
Kit left arm adidasaltonwhite.png
Lagfärger
Kit body DFB 08h.png
Lagfärger
Kit right arm adidasaltonwhite.png
Lagfärger
Kit shorts adidaswhite.png
Lagfärger
Kit socks 3 stripes on white2.png
Lagfärger
EM 2008
Kit left arm DFB 10h.png
Lagfärger
Kit body DFB 10h.png
Lagfärger
Kit right arm DFB 10h.png
Lagfärger
Kit shorts DFB 10h.png
Lagfärger
Kit socks DFB 1012.png
Lagfärger
VM 2010
Kit left arm DFB 12h.png
Lagfärger
Kit body DFB 12h.png
Lagfärger
Kit right arm DFB 12h.png
Lagfärger
Kit shorts DFB 12h.png
Lagfärger
Kit socks DFB 12h.png
Lagfärger
EM 2012


Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”FIFA/Coca-Cola World Ranking”. Fifa. 5 juni 2014. http://www.fifa.com/worldranking/rankingtable/index.html. Läst 9 juli 2014. 
  2. ^ ”Alla Tysklands A-landslagsmatcher 1909”. DFB. http://www.dfb.de/index.php?id=500395&action=showMatchesByYear&lang=E&liga=Nationalmannschaft&year=1909&cHash=a80eadb1fb. Läst 11 juli 2010. 
  3. ^ http://www.tyskfotboll.se/historia/tyskariket.html
  4. ^ http://www.tyskfotboll.se/historia/weimar.html
  5. ^ http://www.tyskfotboll.se/vm/VM34.html
  6. ^ http://www.tyskfotboll.se/historia/tredje.html
  7. ^ http://www.tyskfotboll.se/vm/VM54.html
  8. ^ http://www.tyskfotboll.se/vm/VM78.html
  9. ^ http://www.tyskfotboll.se/em/em80.html
  10. ^ http://www.tyskfotboll.se/vm/VM82.html
  11. ^ http://www.tyskfotboll.se/vm/VM90.html
  12. ^ http://www.tyskfotboll.se/em/em96.html
  13. ^ http://www.tyskfotboll.se/vm/VM2002.html
  14. ^ http://www.tyskfotboll.se/landslaget/matchstallet.html
  15. ^ ”Germany Football Shirts – Old Football Kits”. oldfootballshirts.com. http://www.oldfootballshirts.com/en/teams/g/germany/old-germany-football-shirts-t271.html. Läst 25 december 2011. 
  • 100 Jahre Deutscher Fussball-Bund
  • Fussball Welt-Geschichte

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]