Gamla Finland

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Områden Sverige förlorade till Ryssland i krigen år 1721 (grönt) och 1743 (gult)
Vapen 1788–1811

Gamla Finland, Ryska Finland, kallades den östligaste delen (Viborgs län) av storfurstendömet Finland, som avträddes till Ryssland genom freden i Nystad 1721 och freden i Åbo 1743 samt 1812 återförenades med det övriga Finland, det s.k. Nya Finland eller Svenska Finland. Området var 1721-1811 administrerat som Viborgska guvernementet.

Fastän fredsslutet i Nystad inte innehöll någon av ryssarna given försäkran om upprätthållande av svensk lag i det av dem då vunna området, föreskrevs dock sedermera, att i alla de fall, där annorlunda inte uttryckligen stadgats, domstolarna skulle följa de i landet dittills bestående lagarna. Genom freden i Åbo tryggades däremot den då erövrade s.k. Villmanstrandska provinsen vid sina då gällande lagar och författningar. Men dessa landsdelars offentliga förhållanden blev småningom en amalgamering av svenska och ryska lagar och institutioner. Till 1784 förblev de judiciella auktoriteterna i lägre instans desamma som under svenska tiden. 1784-1797 var i Gamla Finland gällande den av kejsarinnan Katarina II för hela ryska riket införda s.k. ståthållarskapsförfattningen, men 1797-1811 ägde delvis en återgång rum till de äldre förhållandena. Under tiden hade befolkningen i dessa trakter småningom uppblandats med ryska element genom de flesta tjänsters besättande med ryssar, genom inflyttningar från Ryssland, särskilt till städerna, samt genom bortförläning av en stor del av jorden till ryssar (se Donationsgods). På samma gång hade befolkningen gått tillbaka i andlig och materiell odling.

Sedan det övriga Finland 1809 såsom särskild stat blivit förenat med Ryssland, lyckades det 1811 Gustaf Mauritz Armfelt, som då var Alexander I:s främste rådgivare för Finland, att genomdriva en återförening av dessa bägge landsdelar. Genom manifestet 11 (23) december 1811 skildes Viborgs län från kejsardömet Ryssland samt "införlivades med storfurstendömet Finland", och genom en förordning 31 december s.å. tillförsäkrades länets inbyggare bl.a. samma rättigheter, som övriga finska medborgare "enligt storfurstendömets konstitution" åtnjöt. En "organisationskommitté" tillsattes, under ordförandeskap av den kraftfulle landshövdingen C. Stjernvall, vilken kommitté avgav ett omfattande förslag till nyordnande av Gamla Finlands offentliga förhållanden. Det dröjde emellertid länge, innan de sociala olikheterna mellan Gamla och Nya Finland kunde utjämnas, och därtill bidrog i främsta rummet donationsförhållandena, vilka genom förordning av den 25 november 1826 yttermera försvårades (se Donationsgods). 1826 väckte statssekreteraren friherre Robert Henrik Rehbinder förslag om att till Ryssland åter avträda den sydöstligaste, mest förryskade delen av Viborgs län, men detta förslag stötte på motstånd hos Finlands senat och förföll. Genom skolväsendets utveckling, inrättandet av Viborgs hovrätt 1839 samt framför allt genom donationsgodsens inlösen kom allt större överensstämmelse till stånd mellan förhållandena i Gamla Finland och det övriga Finland.

Se även[redigera | redigera wikitext]


Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Gamla Finland, 1904–1926.