Gustaf Mauritz Armfelt

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Gustaf Mauritz Armfelt
Armfelt.png
Gustaf Mauritz Armfelt framför Alexander I:s byst
Information
I tjänst för SverigeSverige
RysslandTsarryssland
Försvarsgren Armén
Tjänstetid ca. 1780 - 1810
Grad Generalmajor
Enhet Livgardet
Befäl Nylands infanteriregemente
Slag/krig Gustav III:s ryska krig

Svensk-franska kriget

Finska kriget
Utmärkelser En af rikets herrar
Serafimerorden
Kommendör med Stora Korset av Svärdsorden
Riddare med Stora Korset av Svärdsorden
Andreasorden
Elefantorden
Sankt Georgsorden
Alexander-Nevskij-orden
Sankt Vladimirs orden
Malteserorden
Övrigt arbete Ambassadör
Kammarherre
Generalguvernör

Gustaf Mauritz Armfelt, född 31 mars 1757 på Jufva kaptensboställe i Tarvasjoki i S:t Mårtens, i sydvästra Finland, död 19 augusti 1814 i Tsarskoje Selo, S:t Petersburg, var en svensk hovman, diplomat, en av rikets herrar och friherre samt sedermera finländsk statsman och greve.

Armfelt kom ursprungligen från Finland och var son till generalmajor Magnus Wilhelm Armfelt och hans hustru Maria Catharina Wennerstedt. Han var student vid Kungliga Akademien i Åbo 1770–1771 och Amiralitetskolan i Karlskrona 1771–1773, blev gardesfänrik vid hovet 1774 men var tvungen att lämna Sverige 1778 efter att ha varit inblandad i en duell. Han bodde i Paris till 1780.

Armfelt blev Gustav III:s gunstling och gjorde en lysande karriär, inte bara som militär utan också i den kulturella världen. Han var chef för Kungliga Dramatiska Teatern och en av de första ledamöterna av Svenska Akademien. Efter Gustav III:s död anklagades han för en politisk konspiration och landsförvisades. Senare spelade han som Alexander I av Rysslands rådgivare en viktig roll i Finlands historia.

Uppväxt[redigera | redigera wikitext]

Armfelt föddes den 31 mars 1757 som det första barnet till Magnus Wilhelm Armfelt och Maria Wennerstedt. Fadern var militär och deltog som ung i slaget vid Villmanstrand. Senare gick han i fransk krigstjänst och stred bland annat i Flandern med fältmarskalken Moritz av Sachsen. Efter att ha återvänt till Sverige blev fadern till slut generalmajor och landshövding i Åbo. Modern stammade från flera anrika adliga släkter. Familjen bodde till en början på Juva kaptensboställe utanför Åbo. Senare köpte de Åminne herrgård som blev släkten Armfelts stamgods under mer än hundra år.

Armfelt hette från början bara Gustaf, inom familjen kallad Gösta. Mauritz var ett eget tillägg som en tribut till härföraren Moritz av Sachsen. Han studerade i hemmet för en informator och kom senare till Åbo för högre studier. År 1771 påbörjade han officersutbildning vid amiralitetsskolan i Karlskrona. Han tjänstgjorde därefter en tid i Stockholm men efter att varit inblandad i en duell lämnade han landet 1778 och begav sig ut på en resa genom Europa som adjutant till Göran Magnus Sprengtporten.

Gustav III:s gunstling[redigera | redigera wikitext]

Gustaf Mauritz Armfelt

Gustav III besökte Spa i Belgien 1780 uppsöktes han av Armfelt, som från och med detta möte blev kungens förklarade gunstling. Han var en av följeslagarna i Gustav III:s italienska resa och överhopades med titlar och ärebetygelser: kapten vid livgardet av kronprins Gustav Adolf 1781, överkammarjunkare 1783, direktör för Kungliga Svenska Dramatiska Teatern och Operan, ledamot nr 110 av Kungliga Musikaliska Akademien 1788,[1] ledamot av Svenska Akademien 1786–1794, generaladjutant och överste för Nylands infanteriregemente 1787 efter farbrodern Carl Gustaf Armfelt.

Armfelts roll vid Gustav III:s hov var främst teatermannens. Han verkade som författare, iscensattare och skådespelare. Den av hans teateruppsättningar som blev särskilt framgångsrik var sång- och lustspelet Tillfälle gör tjuven som uruppfördes 1783 på Ulriksdals slottsteater med Armfelt själv i en av rollerna. Pjäsen anses ha en viktig teaterhistorisk betydelse då den introducerade genren vaudeville i svensk teater.[2] I egenskap av att vara en begåvad teaterman samtidigt som han var kungens nära vän och samtalspartner kunde Armfelt göra en lysande karriär inom teatervärlden. 1786 utsågs han till chef för Operan och två år senare till chef för Kungliga Dramatiska Teatern. Det var också i egenskap av den ledande teatermannen som Armfelt blev ledamot av den nyinstiftade Svenska Akademien 1786. Han valdes med stor enighet in av de tretton första ledamöter som Gustav III själv hade utsett och blev vid 29 års ålder den yngste i sällskapet.[3]

Som militär deltog Armfelt i Gustav III:s ryska krig 1788–1790 och blev i striden vid Savitaipale 1790 allvarligt sårad i axeln. Han sändes även till Dalarna för att värva friskaror till kriget. Efter kriget utnämndes han till generalmajor och serafimerriddare, och blev samtidigt kansler för Kungliga Akademien i Åbo. Några politiskt betydelsefulla poster fick han inte förrän 1790, då han ledde fredsförhandlingarna med Ryssland i Värälä.

Armfeltska konspirationen[redigera | redigera wikitext]

Gustaf Mauritz Armfelt i Florens 1793, porträtt av Louis Gauffier.

Efter Gustav III:s död hörde Armfelt till en grupp oppositionella gustavianer som var kritiska mot Gustaf Adolf Reuterholm, den starke mannen i förmyndarregeringen för kronprinsen Gustav IV Adolf. Reuterholm utnämnde 1792 Armfelt till minister i Neapel vilket var ett sätt att förpassa honom långt från händelsernas centrum. Den förbittrade Armfelt ansåg att förmyndarregeringen stred mot Gustav III:s sista vilja och hade lösa planer på att störta Reuterholm, men hans planer upptäcktes och han dömdes 1794 till döden av Svea hovrätt. Då hade han dock redan satt sig i säkerhet i Kaluga i Ryssland, där han var landsförvisad 1794–1797. Armfelt bodde bland annat i Dresden och Berlin 1797–1799 och i Hertig av Kurlands familj i Schlesien och Böhmen 1799–1802.

Efter att Gustav IV Adolf blivit myndig kung återtogs domen 1799 och Armfelts karriär tog ny fart. Han blev Sveriges minister i Wien 1800–1802, militarkommendant över svenska Vorpommern och överbefälhavare vid Västra armén i kriget mot Frankrike 1804–1807. Han återkallades också som ledamot av Svenska Akademien 1805, men uteslöts ånyo efter landsförvisningen 1811.

Tillbaka i Finland[redigera | redigera wikitext]

Gustaf Mauritz Armfelt på äldre dagar.

1809 eller 1810, efter finska kriget och förlusten av Finland till Ryssland, beslutade Armfelt att flytta tillbaka till Finland. Han kunde inte acceptera att Jean Baptiste Bernadotte, en av Napoleons före detta generaler, var utsedd till tronarvinge efter Karl XIII och Vasaätten. Kronprinsen kom till Sverige 1810 och regerade de facto efter det. Armfelt utvisades 1811 och flyttade tillbaka till Finland, gick i tjänst hos tsar Alexander I av Ryssland och blev dennes generaladjutant, ordförande vid Kommittén för Finska Ärenden, t.f generalguvernör i Finland, samt upphöjt till greve i finländska riddarhuset 1812 och kansler för Kejserliga Akademien i Åbo, före detta Kungliga Akademien i Åbo. Gustav Mauritz Armfelt anbefallde starkt tsar Alexander I att upprätthålla den gällande svenska 1734 års lag i Finland och godkänna landets status som autonoma Storfurstendömet Finland under den ryske tsaren.

Armfelt hade stort inflytande i Alexanders beslut att 1812 inlemma det s.k. Gamla Finland (dvs. redan i 1721 och 1743 till Ryssland förlorade områden och därmed gammalt från ryskt perspektiv) i storfurstendömet och flytta huvudstaden från Åbo till Helsingfors.

Död och eftermäle[redigera | redigera wikitext]

Armfelt led av hjärtproblem som förvärrades av hans krigsskador. Efter en tids vacklande hälsa avled han den 19 augusti 1814 i sitt hem utanför i Sankt Petersburg, 57 år gammal. Den ryske kejsaren förordnade en statsbegravning vilken ägde rum i Finska kyrkan i Sankt Petersburg den 25 augusti. Armfelts kista fördes därefter med ett örlogsfartyg till Åbo där den döde mottogs av en stor procession och kistan nedsattes sedan i familjegraven i Halikko kyrka.[4]

Armfelt ärades i Sankt Petersburg och Åbo men i Sverige förbigicks hans död med tystnad. Samtidens biografiska skrifter och minnesbilder som i de flesta fall kom från Armfelts fiender var ytterst kortfattade. Det var först på 1880-talet när Elof Tegnér utgav en biografi i tre delar som det börjades ges en rättvisare och mer nyanserad bild av Armfelt.[5]

Armfelts förhållanden och barn[redigera | redigera wikitext]

Gustaf Armfelt hade flera förhållanden och barn. Mest känd var grevinnan Magdalena Rudenschöld (1766–1823), som var hans älskarinna 1785–1793. Med den parisiska skådespelerskan Mademoiselle L'Eclair hade han en son Mauritz Clairfelt (1780–1841). Under exilen i Kurland 1794–1799 var han gäst hos den kurländske hertigen Peter von Biron. Med Wilhelmine av Kurland skall han ha haft två döttrar, Gustava Wilhelmina Charlotta (Mina) Armfelt (1798–1863), och Adelaide Gustava Aspasie (Vava) Armfelt (1801–1881). Mina uppgavs officiellt vara dotter till kusinen Fredrik Armfelt. Vava adopterades 1812 till adliga ätten Armfelt.

Han gifte sig 7 augusti 1785 på Drottningholms slott med grevinnan Hedvig Ulrika De la Gardie (1761–1832), dotter till greve Carl Julius De la Gardie och grevinnan Magdalena Christina Stenbock.

Barn (i äktenskapet):

  1. Maria Magdalena Catharina Augusta Armfelt, (1786-1845), grevinna
  2. Gustaf Fredrik Armfelt, (1788-1789).
  3. Carl Armfelt, född och död 1788.
  4. Magnus Armfelt, född och död 1788.
  5. Gustav Magnus Armfelt, (1792-1856), generalmajor, greve
  6. Alexander Armfelt, (1794-1876), kapten, ministerstatssekreterare, verkl. geheimråd, greve
  7. Constantin Armfelt, (1796-1797).
  8. Carl Magnus Wilhelm Armfelt, (1797-1878).

Gustaf Mauritz Armfelt är begravd i familjegraven i Halikko kyrka i sydvästra Finland,[6] i närheten av sina gods Åminne herrgård vars karaktärhus han förnyade 1811-1814.

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

(Baserat på okulär bedömning på de porträtt som finns på denna sida)

Bibliografi i urval[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nyström, Pia; Kyhlberg-Boström Anna, Elmquist Anne-Marie (1996). Kungl. Musikaliska akademien: matrikel 1771-1995. Kungl. Musikaliska akademiens skriftserie, 0347-5158 ; 84 (2., rev. och utök. uppl.). Stockholm: Musikaliska akad. Libris 7749167. ISBN 91-85428-99-X (inb.) 
  2. ^ Stig Ramel Gustaf Mauritz Armfelt 1757-1814, sid. 43-44
  3. ^ Ramel, sid 73-78
  4. ^ Ramel, sid 337-347
  5. ^ Ramel, sid 349-50
  6. ^ Göran Åstrand, Här vilar berömda svenskar. 1999, s. 17

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Bonsdorff, Carl von (1930-1934). Gustav Mauritz Armfelt: levnadsskildring. Helsingfors. Libris 2056303 
  • Gustaf Mauritz Armfelt. Historisk tidskrift för Finland, 0046-7596 ; 1997:3. Helsingfors: Historiska föreningen. 1997. Libris 12270775 
  • Hartman, Torsten (1899). De tre gustavianerna G.M. Armfelt, J.F. Aminoff och J.A. Ehrenström. Helsingfors: Edlund. Libris 2009700 
  • Historiska handlingar. D. 12. Nr 3, Konung Gustaf III:s bref till friherre G.M. Armfelt. Stockholm: Samf. 1883. Libris 3683591 
  • Ivalo, Santeri; Saxén, Lily (1900). Gustaf Mauritz Armfelt: en lefnadsteckning. Folkupplysningssällskapets skrifter ; 112. Helsingfors. Libris 2722735 
  • Mandelin, Carl Gustaf (1814). Likpredikan, öfwer hans excellence gener. af infant. ledam. i riksrådet, präsid. uti comit. för finska ärenderne, Åbo akad. kansler ... Gustaf Mauritz Armfelt, hållen den 13/25 aug. 1814, på tyska i lutheriska finska St. Mariae kyrkan: i St, [!] Petersburg, och nu äfwen på swenska. Petersburg. Libris 2400217 
  • Nordenskiöld, Carl Fredrik (1795). Gustaf Mauritz, sitt fäderneslands förrädare. Öfwersättning. Stockholm. Libris 2408243 
  • O'Regan, Christopher (2012). Kärlekens krigare. Stockholm: Forum. Libris 12751480. ISBN 978-91-37-13764-3 
  • Ramel, Stig (1997). Gustaf Mauritz Armfelt 1757-1814: dödsdömd kungagunstling i Sverige, ärad statsgrundare i Finland. Stockholm: Atlantis. Libris 7644598. ISBN 91-7486-473-4 
  • Stawenov, L: Gustaf Mauritz Armfelt i Svenskt biografiskt lexikon
  • Tegnér, Elof (1881). Armfelt och Leopold. Upsala. Libris 3119345 
  • Tegnér, Elof (1883). G.M. Armfelt i Neapel år 1794. Stockholm. Libris 3119352 
  • Tegnér, Elof (1883-1887). Gustaf Mauritz Armfelt: studier ur Armfelts efterlemnade papper samt andra handskrifna och tryckta källor. Stockholm: Beijer. Libris 42058 
  • Wallis, Ernst (1885). ”Gustaf Mauritz Armfelt såsom konungagunstling”. Ur dagens krönika (Stockholm, 1881-1891) "Årg. 5": sid. 219-240. http://runeberg.org/urdagkron/1885/0223.html.  Libris 834676

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Förste ämbetsinnehavaren
Svenska Akademien,
Stol nr 14

1786-1794
Efterträdare:
Malte Ramel
Företrädare:
Johan Murberg
Svenska Akademien,
Stol nr 17

1805-1811
Efterträdare:
Gustaf af Wetterstedt
Företrädare:
Fabian von Steinheil
Finlands generalguvernör
1812–1813
Efterträdare:
Fabian von Steinheil