Geisha

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Geisha (olika betydelser).
Geisha som sjunger och spelar på en samisen. Japanska träsnitt, från cirka 1800, av konstnären Kitagawa Utamaro.

Geisha (芸者), eller Geigi (芸妓) är traditionella japanska underhållare. De är utbildade i olika japanska konstformer, som musik, dans och poesi. Den absoluta merparten av dagens geishor är kvinnor. En vanlig missuppfattning i västvärlden är att de är prostituerade, men det stämmer inte.[1] Begreppet "geisha" härstammar från de två orden 芸 (gei) som betyder "konst" och 者 (sha) som betyder "person som gör" eller "att vara anställd inom". Direktöversättningen skulle alltså vara "person som gör konst", men idag fungerar även översättningen "artist". Geishor är välrespekterade och det är komplicerat att bli en geisha.

Ett annat begrepp som används för geishor är Geiko (芸子) vilket först började användas i Kyoto. Geishatraditionen i Kyoto är fortfarande mycket stark och än idag kallas geishorna i Kyoto för geikos. För att få bli professionell geisha (geiko) i Kyoto krävs en fem år lång utbildning.

En geishalärling kallas "maiko" (舞妓). Ordet härstammar från de två japanska orden 舞 (mai) som betyder "dansa" och 妓 (ko) som betyder "barn". Den typiska bilden av geishan med vitsminkat ansikte och färggrann kimono föreställer oftast en maiko. Fullvärdiga geishor bär ofta enklare kimonos, och är bara vitsminkade vid speciella tillfällen.[källa behövs]

Det förekommer även geihor i andra städer, men de skiljer sig ifrån geishorna i Kyoto. I Tokyo tar det mellan sex månader till ett år för att bli professionell geisha. Geishalärlingar i Tokyo kallas "han'gyoku" (半玉) "halvjuvel", eller "o-shaku" (御酌), "en som serverar (alkohol)". Geishor i Tokyo är vanligtvis äldre är i Kyoto.[2]

Moderna geishor lever fortfarande i traditionella geishahus som kallas "okiya" i stadsdelar som kallas "hanamachi" (花街 "blomsterstäder"). Dock bosätter sig ofta äldre välrenomerade geishor i egna lägenheter eller hus. Den eleganta värld som geishorna tillhör kallas "karyūkai" (花柳界 "världen av blommor och vide").[3] Den berömda geishan, Mineko Iwasaki, sa att det beror på att "geisha är som en blomma, vacker på sitt eget vis, och likt ett pilträd, graciös, flexibel och stark."[4]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Tre maiko i kimono. Handkolorerat foto av Adolfo Farsari från cirka 1885.

Geishatraditionen är inte så gammal som många tror. Det fanns kvinnliga artister i Japan innan geishorna, under Heianperioden (794-1185), men riktiga geishor är en mycket senare företeelse. 1589 godkände Toyotomi Hideyoshi byggandet av ett stadsdel i Kyoto, som var avskärmad med murar från resten av staden. Området kallades för Shimabara, och var tillägnat olika former av njutning och underhållning i form av japanska konstformer, barer och prostitution.[5] Kurtisaner (som kallades oiran 花魁) arbetade som exklusiva prostituerade, vilka lockade till sig ett rikt klientel. Många artister arbetade också i dessa hus för att underhålla klientelet med sång, musik, dans och poesi. Länge var dessa artister enbart män och de kallade sig för "geisha", "hōkan" (gycklare) eller "taikomochi" (trumbärare, eftersom de spelade taiko, vilket är en sorts japansk trumma).[6]

Som mycket annat inom japansk kultur, blev snart livet kring kurtisanerna mycket intrikat. Den man som ville umgås med en oiran var tvungen att följa etiketten och specifika ritualer, och bara de allra rikaste och mäktigaste hade denna möjlighet.[6] Detta ledde till att tehus (ochaya) även började dyka upp utanför Shimabara där det fanns enklare prostituerade, så kallade "sancha-joro". Det fanns även andra kvinnor, så kallade "odoroki" (dansflickor), som dansade och spelade musik. Dessa kvinnor blev snart mycket populära och började då kalla sig för "geishor". Kring år 1700-talet hade dessa kvinnliga geishor blivit mycket mer populära än de manliga, och snart var nästan alla geishor kvinnor.[7]

Snart skapades lagar som förbjöd geishor att arbeta som prostituerade och bara tillät dem att underhålla.[8] En av dessa lagar konstituerade att geishor måste knyta sin obi (帯 "skärp") på ryggen, för att göra det svårare att öppna kimonon. Deras håruppsättningar, smink och kimono skulle också vara enklare än de hos oirans, eftersom geishans skönhet skulle uttryckas genom dess konst, inte deras kroppar.[9] Geishor var snart mycket mer populära än oirans, och ungefär kring 1750 hade oirans försvunnit. Andra stadsdelar för geishor skapades i Kyoto och andra städer.

Under 1800-talet hade geishor en bättre social position än kvinnor i allmänhet men det var även ett utsatt yrke. Bland annat förekom det att fattiga familjer sålde sina döttrar till tehus i Hanamaci, och geishor var förbjudna att gifta sig. Vissa män betalade stora pengar för att ta nya flickors oskuld (mizuage).[7] Men respekten för geishorna och deras ställning ökade igen under meijirestaurationen, och ännu mer efter Andra världskriget. Lagar skapades för att skydda geishorna. Unga flickor fick inte längre säljas till tehusen och försäljning av flickors oskuld blev olagligt. Efter detta har livet som geisha varit ett fritt val.[5]

Hanamachi[redigera | redigera wikitext]

Nacken på en maiko. Nacken är en av de få kroppsdelar som japanska geishor inte täcker.
Maiko arrangerar tekoppar för en teceremoni

De mest kända geishaområdena, så kallade "blomsterstäder" (hanamachi), finns i Kyoto. I dagsläget finns det fem hanamachi i Kyoto: Gion Kobu, Gion Higashi (östra Gion), Miyagawa-cho, Pontocho och Kamishichiken (sju hus i norr). Det största och mest kända är Gion, där många internationellt kända geishor bott och arbetat, bland annat Mineko Iwasaki.

Arbetsuppgifter[redigera | redigera wikitext]

Som geishalärling, så kallad maiko (vilket betyder dansbarn), får man lära sig traditionell sång och dans, att spela instrument, främst shamisen, konversation, poesi, litteratur och att arrangera blommor (ikebana). De lär sig även, genom att följa en äldre geisha i arbetet, konsten att välja, matcha och bära kimono liksom allt som gäller den traditionella te-ceremonin.

Smink[redigera | redigera wikitext]

I början av sin karriär så bär en maiko tung vit make-up hela tiden. När hon först blir maiko så hjälper hennes storasyster henne, men efter det så måste hon lära sig själv.

Det tar lång tid att sminka sig och man gör det innan man klär sig för att inte få smink på kimonon. När vit foundation läggs på så lämnas två vita v:n i nacken för att ge illusionen av att de bär en mask. Vid speciella händelser, som när en maiko debuterar, när maiko blir geisha och när man bär formell kimono, så lämnar man tre omålade spetsar i nacken. När resten av foundation sedan appliceras måste det göras noga, eftersom det inte är möjligt att korrigera fel och man måste då börja om. Ögonbrynen målas svarta med en aning rött och sedan målas konturen av ögonen rött och svart. Det röda i ögon-makeupen minskar från och med då en maiko blir geisha.

Sist görs läpparna; mitten av underläppen målas och under första året av en maikos utbildning så lämnas överläppen omålad. Efter sitt första år så målas även överläppen men den fylls aldrig i helt.

Geishor och prostitution[redigera | redigera wikitext]

Geishor säljer inte sexuella tjänster[10]. Detta, i västvärlden, vanliga missförstånd kommer av att geishorna och kurtisanerna på ett ytligt plan under edo-perioden uppvisade stora likheter, och att båda yrkesgrupperna främst arbetade i det så kallade Redlight-distrikten.[källa behövs] Detta missförstånd späddes på efter andra världskriget när de amerikanska männen som tjänstgjort i Japan kom tillbaka till USA och berättade historier om vad de kallade för Gee-sha Girls.

Boken och filmen "En geishas memoarer" kritiserades starkt av geishor, bland annat Mineko Iwasaki på grund av att den tar upp hur huvudpersonen i boken säljer sin oskuld till högstbjudande i en så kallad mizuage-ritual. Detta är något som inte längre ingår i en maikos utbildning.

I klassiska japanska träsnitt, Ukiyo-e, kan man skilja på geishor och kurtisaner genom att geishan alltid knyter sin obi med knuten på ryggen och kurtisanen har knuten på magen.

Geishor i städer med varma källor (onsen) kallas onsen geisha. I dessa områden förekommer att sexsäljande kvinnor uppträder som geishor.

Maiko Henshin[redigera | redigera wikitext]

Maiko henshin i Kyoto.

Henshin är japanska för förvandling och på flera platser i Kyoto så finns det studior som erbjuder turister och andra så kallade maiko henshin, vilket innebär att man blir uppklädd som en geisha. Det finns även de som gör en geiko henshin men det är få som erbjuder det. Man blir sminkad som en riktig maiko med vitt ansikte, röda läppar och en peruk. Sedan blir man klädd i kimono och okobo.

Att se skillnaden[redigera | redigera wikitext]

En maikos frisyr är alltid gjort med hennes eget hår, aldrig en peruk och hårprydnaderna som hon bär, kanzashi, beror på årstiden och hennes rang. Ser man en maiko som har en peruk, en senior maikos sminkning och en junior maikos hårprydnader så är det inte en maiko.

Det är också väldigt svårt att se en riktig maiko mitt på ljusa dagen utan den bästa tiden och platsen att se en är runt kl. 18 på kvällen utanför en ochaya.

Kända geishor[redigera | redigera wikitext]

Mineko Iwasaki är en av 1900-talets mest kända geishor. Hon har skrivit en bok om sitt liv med både bild och text, och den ger en skildring om hur det verkliga geishalivet levdes på den tiden i Japan.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Henshall, K. G. (1999). A History of Japan. Macmillan Press LTD, London. ISBN 0-333-74940-5. Sid. p. 61 
  2. ^ Tokyo Asakusa (på Japanese). Taito-ku Association of Tokyo. http://gnavi.joy.ne.jp/asakusa/. Läst 20 augusti 2007. 
  3. ^ "Geisha, A Life", by Mineko Iwasaki. MostlyFiction.com. http://www.mostlyfiction.com/excerpts/geisha.htm. Läst 20 augusti 2007. 
  4. ^ Iwasaki, Mineko (2003). Geisha: A Life. Washington Square Press. ISBN 0-7434-4429-9. Sid. p. 7 
  5. ^ [a b] Geisha and Maiko. Amaya Booker. http://www.whatever.net.au/~amaya/geisha/. Läst 20 augusti 2007. 
  6. ^ [a b] Inside Japan. Hanami Web. http://www.hanamiweb.com/geisha.html. Läst 20 augusti 2007. 
  7. ^ [a b] Geigi Gakko. Cristina Dorda. http://www.geigi-gakko.castillejo.org/. Läst 20 augusti 2007. 
  8. ^ Women of the Arts. Rutgers Business School, New Brunswick. http://www.eden.rutgers.edu/~ksabala/425/mid/index.html. Läst 20 augusti 2007. 
  9. ^ Varley, Paul (2000). Japanese Culture (4th). University of Hawaii Press. ISBN 978-0-8248-2152-4. Sid. p. 140 
  10. ^ Henshall, K. G. (1999). A History of Japan. London: Macmillan Press LTD. Sid. 61. ISBN 0-333-74479-9 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]