Gycklare

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För dikten, se Gycklare (dikt).
Gycklare avbildad på en tysk dörr.
Staty av en gycklare i Polen.

En gycklare (eller narr, lekare) var under medeltiden en kringvandrande spelman och underhållare.

Människor har alltid underhållit eller blivit underhållna och gycklare har funnits världen över, under alla tider. Gycklare är även en benämning på en nutida underhållningsartist som efterliknar de medeltida gycklarna och för deras traditioner vidare. Dessa gycklare är vanliga på tornerspel och historiska marknader, men verkar också som självständiga artister med separata gyckelspel.

Det äldre begreppet lekare syftar på en underhållningsartist, skådespelare, musiker i största allmänhet.[1]

Citat ur Äldre västgötalagen[redigera | redigera wikitext]

"Varder lekare slagen, skall det alltid vara ogillt. Varder lekare sårad, en som går med giga eller fiol eller trumma, då skall man taga en otam kviga och föra upp på bäsing. Sedan skall man raka allt håret av hennes svans och sedan smörja den. Så skall man skaffa honom nysmorda skor. Sedan skall lekaren taga kvigan om svansen. Någon skall slå till henne med en skarp piska. Lyckas han hålla henne, då ägde han det goda djuret och njuta det, som en hund njuter gräs. Kan han ej hålla henne taga och tåla det, han fått skam och skada, och begäre aldrig mer rätt än en hudstruken trälinna."

Narr[redigera | redigera wikitext]

Med narr menas i allmänhet en burlesk komisk roll i det medeltida folkdramat. I det antika Rom gavs pantominer, där de agerande var dvärgar och dessa nanni eller moriones blev eftertraktade både på teatern och i privathem. När komedin upphörde vid medeltidens ingång levde de komedierna kvar i Italien som folkkomedier, och blev upphov till Commedia dell'arte-traditionen.[2]

Under medeltiden var narrar vanliga bland marknadsgycklarna, i Tyskland kom narrarna efterhand främst att förknippas med de tyska fastlagsspelen. Under dessa spel förekom narrdomstolar, där man dömde personer för "narraktigt" beteende.[3]

I Norden spelade Judasfiguren i trettondagsspelen en liknande roll. I Frankrike kom "le sot" att spela roll liknande narrens i mysteriespelen.[2]

Hovnarr[redigera | redigera wikitext]

En narr eller hovnarr var under medeltiden, renässansen och barocken en gycklare som fått fast anställning vid ett europeiskt furstehov. En narr hade som funktion att underhålla sin herre, även om hans roll innebar att han fick något större utrymme att säga "sanningar" som ingen annan vågade säga utan att bli halshuggen. Det fanns dock alltid gränser även för narren, Karl I av Englands hovnarr Archibald Armstrong fördrevs från hovet sedan han förolämpat ärkebiskopen av Canterbury.[4]

Hovnarren bar en dräkt utmärkande för hans yrke: huvuddet var rakat, jackan var brokig och på de åtsittande byxorna hade byxbenen olika färg. På narrmössan fästes åsneöron eller tuppkam, men narrens främsta attribut var narrstaven, en spira, var stopp hade gestalt av ett groteskt huvud, försett med band och bjällror. De engelska hovnarrarna bar kalvskinnskappor både som utmärkelsetecken och som skydd från omgivningen. Narrdräkten bars även av de svenska hovdvärgarna. Olaus Magnus avbildar en hovnarr med kockprydd dräkt, narrstav i hand med hätta på huvudet, försedd med åsneöron, fjäder och tuppkam. Den professionelle hovnarren försvinner från 1500-talet även om de i viss mån lever kvar en tid framöver.[4]

I samband med att de verkliga narrarna började försvinna under renässansen blommade "narrlitteraturen" upp. Bland dessa märks Le sottilissime astutie di Bertoldo, den tyska folkboken Till Eulenspiegel[5], Sebastian Brandts Das Narrenschiff och arbeten av Erasmus av Rotterdam och Hans Sachs.[3]

Att göra narr av någon betyder att göra sig lustig på denna persons bekostnad. Att narra (oftast i formen narras) är detsamma som att lura någon på ett skämtsamt sätt.

Hovnarrar fanns även i Sverige, också kvinnliga narrar, så som "Narrinnan Elisabet", som nämns hos Maria Eleonora år 1622, och "dvärginnan Lilla Annika" (Annika Kollberg), som var anställd hos Hedvig Eleonora till sin död 1705: officiellt med titlarna hovpigor. [6]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Kitaj, Søren och Ibsen, Sisse K. (2010). ”Narren var kungens ende vän”. Världens historia (nr. 13): sid. s. 44-47. ISSN 0806-4709. 

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord lekare)
  2. ^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 18. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 708 
  3. ^ [a b] Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord narr)
  4. ^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 18. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 708-09 
  5. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 18. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 709 
  6. ^ Eva Österberg, red (1997). Jämmerdal & Fröjdesal. Kvinnor i stormaktstidens Sverige. Stockholm: Atlantis AB. ISBN 91-7486-355-x sid 391