Gongylosoma mukutense
Gongylosoma mukutense Status i världen: Akut hotad[1] | |
Systematik | |
---|---|
Domän | Eukaryoter Eukaryota |
Rike | Djur Animalia |
Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
Klass | Kräldjur Reptilia |
Ordning | Fjällbärande kräldjur Squamata |
Familj | Snokar Colubridae |
Släkte | Gongylosoma |
Art | Gongylosoma mukutense |
Vetenskapligt namn | |
§ Gongylosoma mukutense | |
Auktor | Grismer, Das & Leong, 2003 |
Utbredning | |
Utbredningsområde | |
Hitta fler artiklar om djur med |
Gongylosoma mukutense[2] är en ormart som beskrevs av Grismer, Das och Leong 2003. Gongylosoma mukutense ingår i släktet Gongylosoma och familjen snokar.[3][4] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[3]
Arten förekommer endemisk på den indonesiska ön Pulau Tioman som ligger öster och södra Malackahalvön. Fram till 2011 var endast en individ känd. Exemplaret hittades i skogen i låglandet. Det rörde sig på marken och hade antagligen spindlar som föda.[1] Fortplantningssättet är okänd.[4]
Skogen där ormen upptäcktes är ingen skyddszon och skogsavverkningar förekommer. Troligtvis har ökande turism negativ påverkan. IUCN kategoriserar arten globalt som akut hotad.[1]
Källor[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b c] Iskandar, D., Das, I., Inger, R.F. & Grismer, L. 2011 Gongylosoma mukutense . Från: IUCN 2011. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 9 oktober 2020.
- ^ Grismer, L.L.; Indraneil Das, and Tzi Ming Leong (2003) A NEW SPECIES OF GONGYLOSOMA (SQUAMATA: COLUBRIDAE) FROM PULAU TIOMAN, WEST MALAYSIA., Herpetologica 59 (4): 565-572
- ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (15 april 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/gongylosoma+mukutense/match/1. Läst 24 september 2012.
- ^ [a b] Gongylosoma mukutense i TIGR Reptile Database. Uetz P., 2016. Läst 5 mars 2018.
|