Romerska riket

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Romerska riket
latin: Imperium Romanum
IMPERIVM ROMANVM

753 f.Kr.–476 e.Kr.

Flagga

Valspråk: Senatus Populusque Romanus (SPQR)
Senaten och det romerska folket
Romerska riket som störst 117 e.Kr., under Trajanus.
Romerska riket som störst 117 e.Kr., under Trajanus.
Huvudstad Rom
Språk Latin samt grekiska i öst
Religion Romersk religion och kejsarkult till och med 380 e.Kr. därefter kristendom.
Statsskick Kungadöme 753 f.Kr. - 509 f.Kr.

Republik 509 f.Kr. - 27 f.Kr.
Kejsardöme 27 f.Kr. - 476

Sista kejsare Romulus Augustulus
Bildades 753 f.Kr.


Upphörde 476
 – upphörde genom Romarrikets splittring till öst och väst
 – uppgick i Bysantinska riket
Areal 2 750 000 km² (25 f.Kr.),
4 200 000 km² (50),
5 000 000 km² (117),
4 400 000 km² (390) km²
Folkmängd 56 800 000 (25 f.Kr.),
88 000 000 (117)
Valuta solidus, aureus, dinar,
sestertius, as

Romerska riket, Romarriket, romerska civilisationen eller antikens Rom var en kulturell och politisk enhet som utgick från staden Rom, enligt traditionen grundad år 753 f.Kr.,[1] och anses vara den kultur som spelat den största rollen i världshistorien. [2][3] Från att ha varit en stad under etruskiskt styre förklarade romarna sig självständiga omkring 509 f.Kr. och grundade den romerska republiken. Med tiden kom staden att växa sig allt starkare, ingå allianser med närliggande stadsstater och utmana det etruskiska riket i norr. År 396 f.Kr. erövrade romarna en av etruskernas viktigaste städer, Veii, efter sex års belägring. Expansionen fortsatte och år 264 f.Kr. kontrollerade Rom hela det italienska fastlandet söder om Poslätten. Den största militära utmaningen under denna tid kom från staden Karthago i Nordafrika. Mellan åren 264-146 f.Kr. fördes de tre så kallade puniska krigen mellan dessa makter. Det sista kriget slutade med att Rom jämnade Karthago med marken och att romarna spred salt så inget skulle kunna växa.[4]

År 83 f.Kr. utbröt ett inbördeskrig mellan de två generalerna Lucius Sulla och Gaius Marius. Sulla invaderade Rom och utropade sig själv till diktator, men avgick efter två år. År 60 f.Kr. bildade Julius Caesar, Pompejus och Marcus Licinius Crassus ett triumvirat som innebar att de tre delade på makten. Stridigheter utbröt dock mellan de tre och Caesar kunde, efter att ha besegrat sina konkurrenter, styra riket som diktator mellan från 47 f.Kr. till 44 f.Kr. då han mördades av sina rivaler. Han hade redan innan utsett sin syster Julias barnbarn Gaius Octavius till sin efterföljare på tronen. Octavius styrde framgångsrikt Romerska riket i femtiosex år; han stabiliserade gränserna, omstrukturerade den statliga administrationen, förbättrade infrastrukturen, underlättade handeln och genomförde betydelsefulla kulturella projekt. År 27 f.Kr. gav senaten honom namnet Augustus som betyder "helig" eller "ärevördig". Detta markerar övergången från republik till kejsardöme i Roms historia.[5] Från och med denna tidpunkt är Rom ett enat imperium med makten i händerna på kejsaren.

Kejsartiden brukar indelas i principatet och dominatet. Principatet, som sträcker sig mellan 27 f.Kr.-284 , har fått sitt namn från kejsarens beteckning princeps senatus ("förste man"). Dominatet sträcker sig mellan 284-305. År 324 blev kristendomen officiellt erkänd och en rikskyrka grundades. Romarriket plågades vid denna tid av oroligheter kring gränserna. Efter ett stort antal krig och invasioner avsattes slutligen den sista västromerska kejsaren år 476 av germanen Odovakar. Östromerska riket skulle dock komma att bestå ända till 1453.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Historien om det romerska riket har troligtvis med Bibelns berättelser varit de bäst kända i den västerländska kulturen, men i dagens läge är det svårt att skilja på mytologi och verklighet. Det finns mycket få skriftliga källor fram till utbrottet av det första puniska kriget 264 f.Kr., förutom förteckningar av ämbetsmän och krigföring.

De romerska historikerna Livius och Vergilius verk accepterades helt och hållet som historisk fakta fram till B.G. Niebuhrs epokgörande studier 1811–12. Under återstoden av 1800-talet utsattes den romerska historien för en kritisk granskning, som skalade av allt mer av sagohistorien. Under 1900-talet utvecklades en delvis hyperkritisk historieforskning av Romarriket, representerad av bl.a. Einar Gjerstad men under de senaste decennierna har en tilltro till det skrivna källmaterialet ökat.

Romarriket
Vexilloid of the Roman Empire.svg

En del av Romportalen
Romarrikets historia

Historiska perioder
Romerska kungadömet
753 f.Kr. – 510 f.Kr.

Romerska republiken
510 f.Kr. – 27 f.Kr.
Romerska kejsardömet
27 f.Kr. – 476 e.Kr.

Västromerska riket
330-476

Östromerska riket
330-1453

Hos antika historiker debatterades dateringen av Roms grundläggning från 814 till 728 f.Kr. Först under tidig augusteisk tid fastslog Varro tidpunkten till 753.

Roms mytologiska ursprung[redigera | redigera wikitext]

Romarna själv ansåg sig härstamma från hjälten Aeneas, som var son till Venus och Anchises. Vergilius berättar i romarnas nationalepos Aeneiden, att Aeneas flydde från Troja med hustrun Kreusa, sonen Ascanius och bärande fadern Anchises på ryggen till berget Ida. Han följde med en flotta till Delos, uppmanades av Apollon i hans tempel att uppsöka det land som frambringat trojanernas släkte. Han tolkade detta som Kreta, men fick sedan vägledning om att det var Italien. Aeneas seglade mot Italien, landsteg på vägen på en av strofadernas öar och slaktade en del boskap men blev fördriven av harpyorna. Han fortsatte utmed Epirus kust och Itaka ned mot Sicilien, men fadern dog under denna seglats. Aeneas drevs genom ett oväder på order från Hera till Kartago med drottning Dido, stannade där ett kort tag men lämnade sedan staden.

Till slut kom han till Sicilien och Cumae i Kampanien där han nedsteg i underjorden med sibyllans tillstånd, kallade på fadern med orden "salve, sancte parens" varefter han träffade fadern. Därefter seglade han uppför Tibern och kom fram till staden Laurentum där han gifte sig med kung Latinus dotter Lavinia och grundade staden Lavinium. Hans son, Ascanius, flyttade rikets huvudstad till Alba Longa, där hans släkt regerade i ca 300 år. Men så övertog Amulius makten av sin bror Numitor och fördrev denne. Han tvingade sin brors enda dotter att bli prästinna - en vestal. Prästinnorna i Vestas tempel var tvungna att vara oskulder, men krigsguden Mars förförde den nya och hon födde tvillingar. Som straff blev barnen satta att dö i floden Tibern, och kvinnan murades in i templet. Enligt myten råkade en varghona komma förbi. Hon tog hand om barnen, gav dem di och omvårdnad så att de överlevde. En dag kom herden Faustulus förbi vargens håla, upptäckte pojkarna och tog dem med hem till sig för att uppfostra dem. Så blev det känt till vilken släkt de hade sin börd, och att de hette Romulus och Remus.

Kring floden Tibern fanns vid den här tiden sju större kullar. Romulus och Remus byggde en stad, Rom, på en av dessa kullar. Romulus sade vid stadens grundande att ingen någonsin skall korsa dess gränser och i så fall bli dödad: men sedan hoppade Remus över gränsen och blev omgående ihjälslagen. Varpå Romulus tog på sig att bli den förste av Roms sju kungar. Den romerska tideräkningen började när staden var färdigställd, enligt den romerska tideräkningen den 21 april 753 f.Kr.

Kungariket Rom[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Kungariket Rom
Roms sju kullar

Enligt legenden grundades alltså staden Rom år 753 f.Kr., vilket nutida historiker och arkeologer anser kan stämma på ett ungefär. Språket som talades av romarna var latin och det talades på den tiden bara just där, även om småstater i närheten förmodligen talade ganska likartade språk. Språkets spridning skulle visa sig bli en bidragande orsak till romarrikets varaktighet.

Stadens sju kullar var bebodda redan under företruskisk tid och alltsedan 900-talet f.Kr. av latinare. Romulus, den förste av Roms kungar, började sin regeringstid år 753 f.Kr.

Sju kungar uppges ha härskat i Rom under en tid av 243 (enligt andra 240) år. Deras "historia" som den berättas av Livius med flera är nog i många stycken en dikt men innehåller dock mycket av historiskt värde. Omkring 650 f.Kr. hamnade den ännu oansenliga bosättningen under starkt etruskiskt inflytande och omslöts enligt etruskisk sed av ett "pomerium", en obebodd gränszon, och uppkallades efter den etruskiska ätten Rumina. En annan teori är att ordet härleds från det etruskiska ordet för flod, rumon, och ytterligare en att ätten istället kallades gens Romilii eller gens Romana. Roms tre sista kungar var etrusker och kallas tarquinerna efter Tarquinius Priscus som sägs ha invandrat till Rom från etruskernas huvudstad Tarquinii, nuvarande Tarquinia. Det etruskiska inflytandet upphörde inte förrän den romerska republiken bildades genom att Tarquinius Superbus avsattes 509 f.Kr. Rom förblev dock latinsk vad gällde språk och rättsordning.

Kungen blev utsedd på livstid, men makten gick inte i arv. Enligt den romerska traditionen övergick makten efter en kungs död till senaten, som ur sitt led valde en mellankung (interrex) som regerade i fem dagar och valde efter sig en ny mellankung. På detta sätt fortsatte man tills man fick en kungakandidat som godkändes såväl av senaten, gudarna och folkförsamlingen. [6]

Romerska republiken[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Romerska republiken
Romerska rikets expansion och fall

Romerska republiken var en del i Romerska rikets historia, och under republikens tid utvecklades Rom från en stadsstat till ett imperium, som kom att täcka över sig stora delar av Medelhavet.

Republiken grundades då Roms sista kung Tarquinius Superbus störtades 509 f.Kr., och varade i över 450 år. Under senare delen av republiken fördes flera inbördeskrig, och epoken slutar antingen i Julius Caesars mord (44 f.Kr.), slaget vid Actium (31 f.Kr.) eller då Gaius Octavianus fick hederstiteln Augustus (27 f.Kr.).

Den romerska republiken kännetecknades av patriciernas och plebejernas klasskamp. Republiken regerades av två för ett år valda konsuler. Deras viktigaste uppgift var att leda republiken i krig. Konsulerna valdes av senaten, som endast bestod av patricier. År 451 f.Kr. utfärdades de första skriftliga lagarna, som kallades de tolv tavlornas lag.

Den romerska republiken besegrade alla sina gamla fiender på den Apenninska halvön, och då Rom blev större fortsatte den sina krig mot länderna runt medelhavet. Efter de tre puniska krigen besegrades Karthago, och Rom underkuvade till slut alla sina fiender. Den snabba tillväxten till ett imperium och rikedomarnas ojämna fördelning orsakade inrikespolitiska spänningar, vilket ledde till blodiga inbördeskrig.

Romerska kejsardömet[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Romerska kejsardömet

Kejsardömet avlöste den romerska republiken år 31 f.Kr. Skillnaden mellan de två låg framför allt i styrelseskicket, även republiken kontrollerade lydstater. Båda hade staden Rom som sitt centrum. Under sin erövring av Europa var romarriket oftast känt under förkortningen SPQR. Under sin höjdpunkt omfattande det romerska riket med romarna cirka en fjärdedel av jordens dåvarande befolkning, vilket gör romerska riket till det relativt sett mest folkrika imperium som någonsin existerat.

Under många år gjorde historiker en distinktion mellan principatet, perioden från Augustus till den romerska krisen under 200-talet under dominatet, och perioden från Diocletianus till slutet på Västrom. Enligt denna distinktion ska under principatet (latin: princeps, "den första", den enda titel som Augustus unnade sig) diktaturens verklighet ha hållits dold bakom en republikliknande kuliss; medan dominatet (dominus, "mästare") öppet exponerade sin makt med gyllene kronor och överlastade kejserliga ritualer. Idag vet vi att verkligheten var mer nyanserad: Delar av den romerska administrationen levde vidare i det bysantinska riket mer än tusen år efter att de skapats, och ett kejserligt majestät var knappast okänt i kejsartidens inledning.

Efterföljare till romerska riket[redigera | redigera wikitext]

Efter romarrikets delning har många stater i världen ansett sig vara arvtagare till romerska riket. Bysantinska riket kallade sig romerska riket. Karl den store lät sig år 800 krönas till romersk kejsare, och titeln kejsare har använts av andra riken som hävdar ett romerskt arv, bland annat tysk-romerska riket, tyska kejsardömet, Österrike, franska kejsardömet och Kejsardömet Ryssland. Idag finns inget av dessa kejsardömen kvar.

Påven, som tog över romerska kejsarens roll i Rom, styrde över Kyrkostaten och är idag statschef för Vatikanstaten.

Juridik[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Romersk rätt

Romersk rätt (latin jus romanum) är beteckningen på det rättssystem, som utvecklades i det gamla romerska riket, där det nådde sin höjdpunkt under de tre första århundradena efter Kristi födelse ("den klassiska perioden") och på 500-talet i östromerska rikets huvudstad, Konstantinopel, gjordes till föremål för ett kodifikationsarbete, vars resultat ("den justinianska eller bysantinska rätten") sedermera fått namnet Corpus juris civilis och för eftervärlden förmedlat kännedomen om den romerska rätten. Slutligen talar man om romersk rätt särskilt med hänsyn till dess framställning i modern tid på den justinianska rättens grundval ("pandekträtten"); namnet härrör från den viktigaste delen av Corpus juris civilis, de så kallade pandekterna.

Den romerska rätten betraktas med rätta som en av de mest betydande insatserna i den mänskliga kulturens utveckling. Den har denna sin betydelse icke däri, att - som man en tid ansåg - den skulle vara att betrakta som ett slags "raison écrite", en gång för alla fixerad naturrätt, vars grundsatser borde äga tillämpning i varje tid och hos varje folk, utan däri, att romarna i sitt rättssystem för första gången och på ett förebildligt sätt förstått att förena en fast logik och formell stringens med ett realistiskt sinne för det praktiska livets skiftande behov. Förklaringen härtill ligger, förutom i romarnas juridiska läggning och förmåga att fixera det i rättsligt hänseende väsentliga i det konkreta fallet, i det sätt, varpå de för rättsutvecklingen viktigaste delarna av den romerska rätten utvecklades, varvid nämligen rättsreglerna uppväxte direkt ur det konkreta fallet och till dettas lösning. (Jfr Responsa prudentium och Jus honorarium.)

Förvaltning[redigera | redigera wikitext]

Romarriket
Roman SPQR banner.svg

En del av Romportalen
Romarrikets statsskick och förvaltning

Historiska perioder
Romerska kungadömet
753509 f.Kr.

Romerska republiken
50927 f.Kr.
Romerska kejsardömet
27 f.Kr.395 e.Kr.

Västromerska riket
395476

Östromerska riket
3951453

Ordinära magistrater
Konsul (Rom)
Praetor
Prokonsul
Propraetor
Edil
Kvestor
Tribun
Censor
Curator
Extraordinära magistrater
Diktator
Magister Equitum
Ståthållare
triumviri
Decemvir
Ämbeten, titlar och hederstitlar
Kejsare
Legatus
Dux
Officium
Prefekt
Praetorianprefekt
Vicarius
Vigintisexviri
Liktor
Magister militum
Imperator
Princeps senatus
Pontifex maximus
Tetrark
Augustus
Augusta
Africanus
Caesar
Dekurion
Dominus
Domina
Institutioner och juridik
Romerska senaten
Cursus honorum
Romerska folkförsamlingen
Romersk rätt
Romerskt medborgarskap
Imperium
Auktoritet
Kollegialitet

Romarrikets förvaltning var i ständig utveckling och nya institutioner skapades efter behov. Den romerska rätten har inspirerat och varit underlag för utvecklandet av den moderna juridiken och rättsväsendet i flertalet av Europas länder.[7]

Språk[redigera | redigera wikitext]

Romarnas rike hade i praktiken två officiella språk; i väster latin och i öster mestadels grekiska.

Latin i väst[redigera | redigera wikitext]

Huvudartiklar: Latin och vulgärlatin

Latinet som talades i Rom bildade även det latinska skriftspråket. Sannolikt utvecklades latinet från det etruskiska skriftspråket, som i sin tur byggde på en modifikation av det grekiska alfabetet. Etruskerna var mellersta Italiens ledande folk fram till 400-talet f.Kr. och romarnas närmaste grannar i norr. Det latinska alfabetet skapades och har använts av många olika folk genom tiderna och används än idag, 2.500 år senare. Fram till 200-talet f.Kr. bestod det romerska folket till stora delar av bönder och soldater, vilka inte skrev speciellt mycket. Därefter, när romarriket växte och började bli ett betydande ekonomi-, handels- och maktcentrum, blev statsmakten starkt kopplad till det latinska språket. Viktiga romerska författare och historieskrivare som Vergilius, Horatius, Cicero, Tacitus och Caesar skrev alla på latin och dessa hörde till eller hade kopplingar till det översta maktskiktet i Rom. Romersk utbildning var i stor utsträckning en utbildning i retorik. Man lade stor vikt vid konsten att kunna komponera och framföra tal och man läste mycket litteratur för att kunna berika sitt språk. Att kunna behärska språket var i mångt och mycket en framgångsfaktor i Rom.

Romarna var ett erövrarfolk som tog stora delar av Europa i besittning. Den starka centralmakten upprätthölls genom att man snabbt såg till att de erövrade områdena övervakades av en fungerande romersk administration. Ståthållare och militärer, skatteindrivare, domare och tullare tillsattes och romerska köpmän tog över handeln. För många i lokalbefolkningen var det fördelaktigt att lära sig latin för att kunna avancera i samhället och göra karriär. Till exempel var latin det enda talade språket inom armén, och i de skolor som fanns skedde undervisningen på latin och i viss mån på grekiska.

Kristendomens frammarsch bidrog också starkt till att sprida latinet till hela riket. Kristna texter översattes från grekiska till latin och på 300-talet blev kristendomen i praktiken romerska rikets statsreligion efter kejsar Konstantins omvändelse. De kristna använde nästan uteslutande latinet som sin kyrkas språk och detta gjorde efterhand att även befolkningen på den västeuropeiska landsbygden talade latin. De romanska språk som talas i många länder i och utanför Europa är latinets arvtagare.

Grekiska i öst[redigera | redigera wikitext]

Till skillnad från de erövrade områdena i väster, där latinet systematiskt infördes, lät romarna grekiskan vara kvar som administrationens och maktens språk i öster. Även i Rom ånjöt grekiskan hög status och bildade romare lärde sig grekiska. Romerska författare som Marcus Aurelius, Suetonius och Julius Caesar skrev vissa av sina verk på grekisa. Grekiskan var kristendomens första skriftspråk, då de centrala texterna, däribland Nya Testamentet, skrevs på grekiska.

Skillnaden i språk tros vara en stor anledning till romarrikets delning i en östlig och en västlig halva år 395. Kejsar Konstantin hade 70 år tidigare grundat staden Konstantinopel (nuvarande Istanbul) vilken kom att bli Östromerska rikets huvudstad.

Religion[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Romersk litteratur

Kultur[redigera | redigera wikitext]

Romersk bronsstatyett från svensk järnålder, funnen i Östby, Gräsgård socken i Öland av en dräng

Under 300- och 200-talen erövrade Rom hela den Apenninska halvön, och när de började underkuva de andra stormakterna kring Medelhavet under 100-talet f.Kr. inlemmades de själva i den hellenistiska kultursfären. Inledningsvis skedde detta genom att romerska guvernörer köpte upp eller rövade bort de enorma mängder grekisk konst som fanns i de erövrade områdena. Grekiska konstnärer kom snart att immigrera till Italien, och den grekiska konsten ställdes så i romersk tjänst. Resultat blev en i grunden hellenistisk konst med specifika romerska drag.

Den romerska republiken blev ett kejsardöme 27 f.Kr., och den romerska konsten kom därefter att lyda under centrala direktiv och den uppvisar således större enhetlighet än den grekiska. När romersk konst och arkitektur började spridas i Västeuropa var det i koloniseringens spår - några egentliga regionala variationer förekom inte.

Där Västeuropa var ett outvecklat område som försågs med romersk konst och arkitektur och snabbt anammade det romerska språket, förblev den östra medelhavsregionen hellenistisk och långt efter att även Grekland blivit en del av det romerska riket fortsatte den kulturella strömmen att flöda från Grekland till Rom.

Den romerska arkitekturen byggde liksom den romerska konsten på den grekiska, men skilde sig från den med sina bågar, valv och kompositaordning; och genom sin större skala, användandet av naturlig cement och starkare anknytning till staden.

Romerska köket[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Romerska köket

Utbildning[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Romersk utbildning

Utbildningen i Romarriket var indelad i tre stadier, och undervisningen utgjordes i första hand av retoriken, konsten att tala väl. Nästan alla pojkar från 7 till 11 år gick i den s.k. elementaskolan, där de lärde siga att läsa, skriva och räkna. Flickorna fick sin undervisning hemma av sin mor, som lärde dem hushållsarbete, matlagning och hantverk.

Föräldrarna var skyldiga att betala för barnens skolgång, men majoriteten av föräldrar hade råd med detta. Skolan låg i det fria och oftast i en pelargång nära gatan. Aga var vanligt förekommande under skoldagen. Skoldagen varade under förmiddagens timmar. Under de stora marknadsdagarna, nundinae, som inföll var åttonde dag, och under sommarmånaderna var skolan stängd.

Mellanskolan[redigera | redigera wikitext]

Pojkarna ur de förmögnare kretsarna, i åldern 11-15 år, fortsatte sina studier i en mellanskola. Undervisningen togs hand av en grammaticus, som lärde sina elever i latin och grekiska. Efter att ha läst sitt eget språk en längre tid och lärt sig grunderna inom grekiska, läste man de stora författarna. Realämnen i våra dagars utsträckning fanns inte, utan barnen lärde sig om historia, geografi och biologi i samband med de litterära texterna.

Retorskolan[redigera | redigera wikitext]

En liten och utvald grupp med pojkar var förutbestämd att göra en karriär inom politiken eller juridiken. Retorskolan lärde sig de studerande retorikens grunder. Eleverna skulle kunna bygga upp sina tal väl, att lägga fram sina argument i rätt ordning och tala för sin sak med en bra övertalningsförmåga. Delar av kända politiska tal skulle eleverna lära sig utantill.

Provinser[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Romerska provinser

En romersk provins var det romerska rikets största territoriella och administrativa enhet av de områden man kontrollerade utanför Italiska halvön. En provins styrdes av en romersk politiker av senators rang – vanligen en konsul eller en praetor – som tillsattes för en period av ett år. Guvernörerna tilldelades en provins antingen genom lottning eller, i synnerhet när det handlade om provinser som drabbades av invasioner eller uppror, genom direkt tillsättning. Det var då i allmänhet erfarna konsuler som tillsattes. Antalet legioner i en provins varierade också efter behov och till exempel hade Lusitania ingen permanent legion över huvud taget samtidigt som Germania Inferior härbärgerade fyra legioner.

Sicilien blev den första romerska provinsen 241 f.Kr., efter att ha erövrats i det första puniska kriget (264-241 f.Kr.). Därefter varierade både antalet provinser och storleken på dem över tiden. Pannonien och Moesia delades till exempel upp i mindre provinser för att garantera att en enda guvernör inte fick för mycket makt. Under Principatet ställdes några av de mest oroliga provinserna direkt under kejsaren.

Skattesystemet reformerades redan under Augustus. De självägande publikanerna, som endast i fall av grov förseelser kunnat ställas till svars för skatteuppbäringen ersattes med statligt utnämnda prokuratorer, en titel även ståthållare i mindre provinser fick bära. Skattesystemet reformerades även för att bli mer kontrollerat, och i huvudsak uppbars kapitationsskatt och fastighetsskatt, den senare baserad på ägornas storlek.

Militär[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Romerska rikets militär

Det antika Roms arméer kom att dominera den dåtida världen, men från början påminde den romerska armén mycket om den grekiska. I krigstider ställde varje valkrets i Rom upp ett bestämt antal Centurior soldater. En Centuria bestod i teorin av 100 män (därav ”Cent”uria), men i regel bestod de av endast 60-80 män. Någon säker förklaring till detta känner man ej till, men utgår ifrån att det orsakats av förluster eller helt enkelt en oförmåga att mobilisera det fulla antalet Centurior i varje valkrets. De olika valkretsarna ställde upp olika typer av trupper beroende på välståndsnivå. De fattigaste valkretsarna ställde upp velites, lätta trupper beväpnade med kastspjut vars uppgift var att medelst sina projektiler understödja huvudfalangens trupper. Motsvarigheten till våra dagars medelklass formade spjutfalangen och basen i den romerska armén. Adeln ställde upp equites, ryttare, för att angripa fienden runt huvudfalangen.

Spel[redigera | redigera wikitext]

Det romerska riket och antikens värld har skildrats i ett flertal dator- och tv-spel under de senaste åren, ett av dem är det prisbelönta spelet Rome: Total War. Spelet är gjort av det brittiska spelföretaget The Creative Assembly och är utgivet av Activision. Spelet släpptes den 22 september 2004 för PC och den 5 februari 2010 för Mac OS X. I spelet så får man välja att bli ledare för en av 3 romerska familjer. Senaten är huvudsaklig ledare för dessa 3 familjer som då ska utvidga imperiet. Senaten ger spelaren uppdrag, som att t.ex. erövra städer och blockera hamnar. Uppdragen blir allt svårare ju längre man avancerar i spelet för att senaten börjar lägga märke till att du håller på att bli för mäktig för senaten att kontrollera. I slutändan är ett inbördeskrig oundvikligt och då marscherar man till Rom där man kröner sig själv till allsmäktig kejsare. Det finns också ett andra flertal spelbara fraktioner som t.ex. Karthago, Gallerna, Makedonien och Selukiderriket. Spelaren stöter på många välkända namn under erövringens gång som t.ex. Hannibal, Hasdrubal Barkas och Vercingetorix. Rome: Total War har mottagit mycket god kritik och har fått beröm av historielärare runt om i västvärlden efter att ha engagerat tusentals ungdomar att lära sig mer om antiken.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ The Kingfisher History Encyclopedia. Kingfisher Books 1999, s. 34.
  2. ^ Thylander (1977) s. 9
  3. ^ Spodek (1996), s. 163
  4. ^ Thylander s.48-90
  5. ^ Vissa källor anger emellertid år 31 f.Kr. som inledningen på kejsartiden. Se exempelvis uppslagsordet romerska riket, kejsartiden, principatet från Nationalencyklopedins internettjänst. Hämtat 13 februari 2009.
  6. ^ Thylander (1977) s.54
  7. ^ Holmberg, Sten (2008). Romarriket och den romerska rätten: om ett märkligt kulturarv från antiken. [Visby: Sigbrit Holmberg]. Libris 11264600. ISBN 978-91-631-7014-0 

Trycka källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]