Erik XIV

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den här artikeln handlar om den svenske 1500-talskungen Erik XIV. För August Strindbergs pjäs med samma namn, se Erik XIV (pjäs).
Erik XIV
Målning av kung Erik från omkring 1560 tillskriven Domenicus ver Wilt.
Kung av Sverige
Regeringstid 29 september 1560–29 september 1568
(&&&&&&&&&&&&&&08.&&&&&08 år och &&&&&&&&&&&&&&00.&&&&&00 dagar)
Kröning 29 juni 1561 i Uppsala domkyrka
Företrädare Gustav Vasa
Efterträdare Johan III
Valspråk Gud ger åt vem han vill (latin: Jehovah (Deus) dat cui vult)
Gemål Karin Månsdotter
Barn Sigrid
Gustav
Henrik
Arnold
Ätt Vasaätten
Far Gustav Vasa
Mor Katarina av Sachsen-Lauenburg
Född 13 december 1533
Slottet Tre Kronor i Stockholm
Död 26 februari 1577
(&&&&&&&&&&&&&043.&&&&&043 år och &&&&&&&&&&&&&075.&&&&&075 dagar)
Örbyhus slott i Uppland
Begravd 1 april 1577
Västerås domkyrka
Religion Lutherdom

Erik XIV, född 13 december 1533, död 26 februari 1577, var Sveriges kung 1560–1568. Som kung tog han norra Estland under sitt beskydd och inledde det förödande nordiska sjuårskriget med Danmark. En period av galenskap inleddes med sturemorden, och även om han senare tillfrisknade bidrog detta till att han avsattes och efterträddes av sin bror Johan III, som först höll honom fången men till slut troligen beordrade att han skulle dödas genom förgiftning.

Erik XIV var son till Gustav Vasa och Katarina av Sachsen-Lauenburg, halvbror till Johan III och Karl IX samt farbror till Sigismund och Gustav II Adolf. Erik gifte sig i juli 1567 med Karin Månsdotter (1550–1612).

Erik XIV var inspirerad av Johannes Magnus verk om Sveriges historia som innehöll en lång rad påhittade kungar med namnen Erik och Karl. Erik XIV accepterade detta som historisk sanning och antog det höga talet XIV som sitt regentnummer för att visa vilken lång och ärorik historia Sverige hade. Hans bror Karl IX gjorde det samma när han blev kung.

Barn- och ungdomsår[redigera | redigera wikitext]

Erik XIV föddes på slottet Tre Kronor klockan 9 på kvällen den 13 december 1533. Före två års ålder förlorade han sin mor, och innan han ännu fyllt tre hade han fått en styvmor, Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud). Erik fick en ytterst god uppfostran. Hans förste lärare blev den lärde tysken Georg Norman, vars tjänster dock snabbt behövdes på andra håll inom den svenska statsförvaltningen. Han ersattes av den franske kalvinisten Dionysius Beurreus, som även undervisade Eriks bror Johan, och verkar ha varit uppskattad av båda.

Erik nådde höjden av sin tids bildning: han hade utmärkta insikter i främmande språk och matematik, var väl bevandrad i historia och skrev med en smak och en skärpa, som röjde hans förtroliga bekantskap med retoriken och logiken. Han var även välbevandrad inom astrologi. Han var dessutom en mästare i ridderliga idrotter, sjöng och spelade (luta) väl samt kunde teckna skickligt. Framträdande dåliga egenskaper hos Erik var hans koleriska och misstänksamma läggning, vilket även uppvisades av såväl hans far som hans bröder.[1]

Kung Gustav skrev sitt testamente 1557 och delade upp riket i ärftliga hertigdömen åt sina söner. Johan hade redan året innan blivit utnämnd till hertig över Finland och sönerna Magnus och Karl fick nu sina hertigdömen. Från det att Erik började uppträda offentligt, kallades han "utvald konung" (men efter riksdagen i Stockholm 1560 blev han Sveriges "arvkonung"). År 1557 fick Erik som hertig Kalmar och Kronobergs län samt Öland i förläning (vartill 1559 kom Tjust) och höll därefter sitt hov i Kalmar. Bland andra fick Jöran Persson där sin fristad, efter att han blivit förvisad av kung Gustav från hovet i Stockholm. I Kalmar lade han grunden till sitt inflytande hos Erik.

Den försiktige och konservative gamle kungen kom ofta i konflikt med sin snabbtänkte och bildade äldste son, som ville modernisera riket och inte var lika sparsam som kungen. Men kungen oroades också väl så mycket av hertig Johans obetänksamma och självsvåldiga politik gentemot Livland, Ryssland och Polen. Riktigt rasande blev kungen över hanteringen av den tidens stora skandal, "bullret i Vadstena". Skandalen skedde efter bröllopet 1559 mellan hertigarnas syster prinsessan Katarina Gustavsdotter Vasa och greve Edzard II av Ostfriesland, då julfirande vidtog på Vadstena slott. Brudgummens bror greve Johan ertappades därvid på nattligt besök i brudens systers, den sköna prinsessan Cecilias sovrum, blev haffad och kastad i tornet. Kungen blev rasande framför allt på hertig Erik själv för att han gjort offentlig sak av en händelse som borde ha stannat inom familjen. Skulle hans döttrar bli en visa över hela Europa?

Då fadern, kung Gustav började åldras måste arvingarna planera för framtiden. Hertig Erik behövde se sig om efter en passande framtida drottning. Hans mormor änkehertiginnan av Sachsen-Lauenburg Katarina av Braunschweig-Wolfenbüttel, liksom Dionysius Beurreus och Jöran Persson rådde honom att söka sin tillkommande i de utländska kungahusen hellre än i den svenska högadeln. Det bästa partiet på kontinenten var den engelske kungen Henrik VIII:s dotter Elisabet, krönt 1558 till drottning Elisabet I. Brodern hertig Johan ville äkta den polske kungen Sigismund II Augusts syster Katarina Jagellonica. Bröderna stöttade varandra härvidlag gentemot gamle kung Gustavs motstånd och Johan avreste tillsammans med Sten Eriksson Leijonhuvud till England med en påkostad friardelegation. Delegationen återkom i april 1560 med rekommendationen att tronföljaren själv borde göra en friarresa i egen hög person. Kungens och ständernas godkännande inhämtades och hertig Erik kunde starta förberedelser för resan. I mitten av augusti begav han sig mot Älvsborg där flottan hade samlats för överresan, men planerna fick plötsligt skrinläggas eftersom kung Gustavs hälsa hastigt försämrades. Kungen avled sedan den 29 september 1560.[2]

Erik XIV:s kröning[redigera | redigera wikitext]

Söndagen den 29 juni 1561 kröntes Erik XIV i Uppsala domkyrka. Kröningen var mycket påkostad. För första gången skulle det arvrike som Eriks far Gustav Vasa inrättat manifesteras i en ceremoni. Erik (och hans ätt) skulle genom kröningen få sin makt av Gud. Helt nya kröningsregalier tillverkades. Kronan tillverkades i Stockholm av flamländaren Cornelis ver Weider, som var Eriks guldsmed sedan 1559. Med inspiration från bland annat England införde Erik den slutna kronan i Norden. Den var en symbol för vittomfattande makt och ersatte de öppna kronorna som var vanliga under medeltiden. En spira, ett äpple och en nyckel tillverkades också. Nyckeln saknade motsvarighet i andra länder. Tillsammans med Gustav Vasas svärd bildade dessa regalier riksregalierna. Svärdet symboliserade försvaret mot fienden, samt att beskydda det goda och bekämpa det onda. Kronan representerade konungslig makt, kunglig ära och en kungamakt av Guds nåde. Spiran representerade den dömande makten, att regera och döma med rättvisa. Äpplet symboliserade den territoriella makten och regentskapet över ett kristet rike och nyckeln slutligen skulle stänga ute det onda. [3]

På kröningsdagen gick Erik i procession från Slottet till Uppsala domkyrka. Erik var dyrbart klädd i pärlstickad rock, barett, tröja och vita hosor. Hela vägen från slottet till domkyrkan var täckt av en röd matta, kantad av knektar. Alla gick till fots, Erik själv under en himmel av röd sammet. Drabanter bar sköldar med orden "Jehova Cui vult dat", Gud giver åt den han vill. Regalierna bars av de blivande grevarna och friherrarna. Vid kyrkporten hälsades kungen av ärkebiskopen Laurentius Petri, som efter ett inledande musikinslag tog plats i predikstolen för att hålla kröningspredikan om "överhetens kall och ämbete och undersåtarnas plikt, hörsamhet och lydnad". Kungaeden lästes upp av ärkebiskopen och Erik svor den med handen på Bibeln. Därefter följde smörjelsen, som gjorde att Erik blev kung av Guds nåde, dvs fick sin makt av Gud. Själva kröningen skedde genom att Erik tog emot regalierna av ärkebiskopen och därmed tilldelades deras symboliska betydelser.[3]

Vid uttåget ur kyrkan kastades kröningspenningar och folket bjöds på fest utanför bondkyrkan. Kungen och gästerna festade i slottssalen. Enligt Simon Fischer hade gästerna då utspisats med 300 får, 64 oxar, 500 gäss och tusen höns.[4]

Eriks kröning var den första i arvriket. Den blev stilbildande för kröningarna i Sverige fram till slutet av 1800-talet. Regalierna är fortfarande Sveriges riksregalier.

Erik XIV som kung[redigera | redigera wikitext]

Erik XIV av Sverige
Erik XIV. Målning av Domenicus ver Wildt.
Paradrustning som levererades till Erik XIV 1562. Tillverkad vid Arbogas vapenfaktori och dekorerad i Antverpen av guldsmeden Eliseus Lieberts efter förlagor från den franske konstnären Etienne Delaune. Finns på Livruskammaren.
Eriks bild bland nio svenska monarker på en vägg på Stockholms slott.

Efter sin tronbestigning 1560 skyndade Erik att ta vara på sin makt, framför allt gentemot sina bröder, vilka fadern lämnat betydande delar av riket såsom ärftliga hertigdömen, men vilkas ställning till kronan han inte närmare bestämt. Erik uppvisade en hög grad av politisk klokhet, då han genom Arboga artiklar 1561 berövade hertigarna all rätt att vara något annat än kungens undersåtar. Man har föreslagit, att Erik ytterligare strävat efter att minska avståndet mellan hertigarna och sina övriga undersåtar, då han vid sin kröning den 29 juni 1561 införde greve- och friherrevärdigheterna i Sverige. Dessa tjänade dock snarare till att knyta adeln närmare till sig, vilket han även gjorde genom att avstå från vissa av de gods hans far dragit in.[1]

Osämja mellan bröder[redigera | redigera wikitext]

Redan vid arvskiftet efter fadern hade Erik gjort sin kungliga myndighet gällande på ett sätt som förargade Johan, hertig i Finland, och Arboga artiklar var inte ägnade att blidka honom. Även andra motsättningar uppstod mellan bröderna. År 1561 tog Erik Tallinn i sitt beskydd och började erövra i Estland. De blev bestämmande för riktningen av Sveriges utrikespolitik under århundraden, eftersom de inledde Sverige på erövringens väg, lade grunden till dess välde på andra sidan Östersjön och inledde den förbittrade kampen över kontrollen över området, med Polen och Ryssland som främsta medtävlare, även om också Danmark hade intressen i området.

Eriks erövringar korsade Johans planer på landvinningar i samma trakter, som låg nära dennes hertigdöme. Dessa planer hade Erik före sin tronbestigning understött. Johan sökte istället – mot Eriks uttryckliga vilja – Polens hjälp för att nå sitt mål och gifte sig 1562 med Katarina Jagellonica, lånade ut betydande summor till den polske kungen och fick som pant för lånet sju fasta platser i Livland. Dessa låg i gränslandet mot det område som Erik kontrollerade, och var troligen tänkta att hindra denne från att utsträcka sina erövringar ytterligare. Han beordrade istället sitt krigsfolk att särskilt inrikta sig mot dessa slott, och två av dem föll även i hans händer.[1]

Erik såg spår av förräderi i Johans beteende. Knappt hade Johan kommit hem från Polen till Åbo, förrän Erik med häftighet uppmanade honom att förklara sig för Polen eller Sverige. Johan blev förnärmad och svarade undvikande. Några oförsiktiga yttranden av en väpnare som varit i Johans tjänst stegrade kungens misstankar till det yttersta. Han stämde Johan (23 april 1563) att svara på anklagelser för högförräderi och lät riksdagen (7 juni 1563) döma honom till döden. Då han satte sig till motvärn i Åbo, lät Erik anfalla honom. Johan gav sig fången (12 augusti 1563), benådades till livet, men inspärrades samma år på Gripsholms slott.

Nordiska sjuårskriget[redigera | redigera wikitext]

Erik XIV:s vapensköld, där Norges och Danmarks vapen har tagits upp.

Medan denna brödrafejd pågick, invecklades Erik i krig med Danmark och Lübeck, det så kallade Nordiska sjuårskriget (1563–1570). Eriks estländska politik, genom vilken Danmarks och Lübecks intressen i Östersjöländerna motarbetades, var en bidragande orsak till även denna förveckling, som också hade sin grund i danska planer på att återställa unionen. Erik deltog personligen i detta krig vid åtskilliga tillfällen under åren 1563, 1564, 1565 och 1568, men utan större framgång. Han teoretiserade visserligen mycket i krigskonsten, men hans befallningar var till den grad orealistiska i fråga om både den tid och de resurser som fanns tillgängliga att de ofta inte gick att genomföra. Detta gjorde att Erik ofta bytte befälhavare vilket ytterligare bidrog till att kriget till lands inte gick enligt de uppgjorda planerna, även om framgångar inte saknades. Erik var dock en tämligen skicklig organisatör, och kämpade för att modernisera sina trupper. Förhållningsorderna för erövrade områden var att befolkningen till en början skulle behandlas med mildhet, och fås att svära trohet till Sverige. Om de vägrade skulle de dock slås ihjäl, alternativt deporteras till Sverige och ersättas med troget folk.[1]

Till havs vann den svenska flottan flera betydelsefulla segrar och kunde under stora delar av kriget dominera Östersjön.[1]

Misstänksamhet och planer på giftermål[redigera | redigera wikitext]

Eriks förfarande mot Johan blev ödesdigert. Erik misstänkte att han ådragit sig hat från högadel, som var besläktad med Johan. Hans oro visade sig i hans beteende mot Nils Sture. Enligt Erik Gustaf Geijers Svenska folkets historia skulle han i denne sett den ljushårige man, som han – fortfarande enligt Geijer – i stjärnorna utläst skulle störta honom från tronen. Denna teori har inget stöd i samtida källor.[1] Sture dömdes, efter att ha deltagit i ett misslyckat försök att inta Bohus fästning, för högförräderi till döden av Höga nämnden. Höga nämnden var en överdomstol som Erik inrättat 1561, närmast som en förvaltningsdomstol, men som övergått till ett förföljelsemedel i hans hand, med Jöran Persson som anklagare. Nils Sture benådades dock men fick hålla ett skymfligt tåg genom Stockholms gator (15 juni 1566). Ett par dagar därefter skickades Sture såsom Eriks ambassadör i friarärenden till Lothringen.

Efter sina första misslyckade friarförsök hos Elisabet hade Erik vänt sina blickar till Maria Stuart, möjligen för att utöva utpressning mot Elisabet.[1] Hans giftermålsförslag till henne främjades av Per Brahe och Charles de Mornay i början av 1562, men då framgången inte följde dem, öppnade Erik i juli 1562 giftermålsunderhandlingar med prinsessan Kristina av Hessen. Då dessa i februari 1564 avbröts genom upptäckten av ett av Eriks kärleksbrev till Elisabet, anmälde han sig som friare hos prinsessan Renata av Lothringen, en dotterdotter til kung Kristian II, inte utan avsikt att genom henne vinna arvsrätt till danska länder.

Den psykiska ohälsan tilltar[redigera | redigera wikitext]

Erik XIV och Karin Månsdotter, en målning av Georg von Rosen från 1871, som också visar Jöran Persson.

Förgripelsen mot Nils Sture var en ren provokation mot aristokratin. Erik greps av fruktan för arvrikets bestånd – en lättförklarlig fruktan hos fursten av en uppkomlingsätt och gemensam för Gustav Vasas alla söner. Jöran Persson åtog sig att samla bevis på en adelssammansvärjning, som skulle gå ut på att till hämnd för Stures behandling störta Erik från tronen. Inför Höga nämnden anklagades (maj 1567) flera stormän, bland andra Nils Stures far, greve Svante Sture den yngre, en man som var trogen mot Vasahuset. De anklagade sattes i fängelse i Uppsala, där en riksdag samlades för att fälla dom över dem.

Den 16 maj 1567 kom Erik, tydligen i förvirrat tillstånd, till Uppsala. Nils Stures oförmodade ankomst dit den 21 maj (medförande vad som troligen var ett negativt besked då Renates giftermål med hertig Vilhelm V av Bayern kungjordes två veckor senare[1]) ökade hans förvirring. Den 22 maj skrev han ett försonligt brev till greve Svante Sture och besökte honom 24 maj i fängelset samt bad om förlåtelse för sitt handlingssätt. Då han antagligen inte var övertygad om att den förlåtelse som gavs var uppriktig, förlorade han all besinning och störtade in till Nils Sture, som också var fånge, och stötte först sin dolk, sedan ett spjut i honom och lät sina drabanter fullborda mordet (se Sturemorden).

Kung Erik flydde sedan ur staden och gav på vägen befallning om att döda de övriga fångna herrarna. Han lät inför sina ögon hugga ned Beurreus, som ilat efter för att lugna kungen. Den 27 maj påträffades han, förklädd och fortfarande förvirrad, i Odensala socken. Småningom blev han lugnare, och bad Gud och människor om förlåtelse. Han sökte försoning med de mördades släktingar och Sveriges övriga adel samt befallde biskoparna (augusti 1567) att uppmana folket att genom förböner avvända himmelens straff. Under Eriks svaghetstillstånd tog rådet över styrelsen av landet, befriade Johan ut fängelset och dömde Jöran Persson till döden. Denna dom verkställdes dock inte av rädsla för hur Erik skulle reagera när han blev frisk.

Giftermål under olycksåret[redigera | redigera wikitext]

Under detta år, i juli, gifte sig Erik, till en början i tysthet, med Karin Månsdotter, en knektdotter som 1565, vid 15 års ålder, upptagits i hans hov och väckt en verklig, djup kärlek hos honom. Så tidigt som 1561 hade han fått både rådets och riksmötets välsignelse att få äkta vem han ville, adlig eller oadlig. Mot slutet av sommaren 1567 – "olycksåret", som Erik kallade det – återföll Erik i psykisk ohälsa. Det yttrade sig inte våldsamt, utan genom fixa idéer. Han trodde att han var avsatt och att Johan var kung, samt släppte sin bror ur fångenskapen.

Tillbaka till verkligheten[redigera | redigera wikitext]

Efter att under vintern 1568 ha legat i fält mot danskarna, som under den allmänna förvirringen i riket trängt in i Östergötland, återfick Erik på våren krafter och sitt "gamla sinne". Erik skänkte åter sitt fulla förtroende åt Jöran Persson, förklarade de herrar som hade mördats i Uppsala skyldiga, återkrävde av deras släktingar pengar och dylikt som han lämnat i försoning, och började tala i hotfull ton mot Johan. Eriks stränga, men på lag stödda tillvägagående mot adeln när han krävde att de skulle fullgöra sina skyldigheter att göra rusttjänst, (hans 1563 upptagna räfst efter de gods som adeln tillägnat sig vid reduktionen från kyrkan hade redan avlägsnat aristokratin), sturemorden, Eriks 1568 åter vaknande tyranniska böjelse hade gjort honom impopulär bland ledande kretsar.

Bröderna tar ton[redigera | redigera wikitext]

Det högtidliga andra bröllopet med Karin i Storkyrkan den 4 juli 1568 samt hennes därpå följande kröning som drottning Katarina blev droppen som fick bägaren att rinna över, och den 5 juli 1568 startade upproret. De mördade herrarnas släktingar förenade sig med hertig Johan, vars maka Erik tvingats (februari 1567) lova att utlämna till tsar Ivan den förskräcklige för fredens bevarande (ett löfte han dock senare försökte förhandla bort), och som tillsammans med Eriks yngste bror, hertig Karl, 12 juli 1568 höjde upprorsfanan. Den 29 september samma år gav sig Erik, övergiven av alla sina släktingar och förrådd av sitt folk, på Stockholms slott fången åt sina bröder.

Avsatt och fängslad[redigera | redigera wikitext]

Faksimil av en pennteckning av Erik XIV:s hand på titelbladet till ett ex. av Strabons "De situ orbis".

En riksdag förklarade 1569 att Erik XIV och hans ätt förlorat sin rätt till Sveriges krona och att Erik skulle hållas "i fängslig, dock tillbörlig och furstlig förvaring". Erik hölls därefter fången på Stockholms slott (september 1568-juli 1570), Åbo slott (juli 1570–4 augusti 1571), Kastelholms slott (augusti-november 1571), Gripsholms slott (november 1571–juni 1573), Västerås slott (juni 1573–hösten 1574) och Örbyhus slott (hösten 1574–februari 1577). Under fängelsetiden återföll Erik emellanåt i psykisk ohälsa.

Anledningen till det täta ombytet av vistelseort låg i de sammansvärjningar till Eriks förmån, som tid efter annan (1569, 1574, 1576) upptäcktes och som väckte oro och stark misstänksamhet hos Johan, vilken efterträtt Erik på tronen. Denna oro yttrade sig ännu påtagligare i Johans beslut att döda Erik. Redan i januari 1572 framhöll Johan för sin bror Karl att detta var nödvändigt. I flera nästan lika lydande brev (1573, 1574, 1575, 1577) gav han Eriks fångvaktare utförliga instruktioner om hur Erik skulle dödas om försök gjordes att befria honom, och 10 mars 1575 underskrev två riksråd (däribland Bengt Gylta) och de förnämsta prelaterna en formell dödsdom över Erik.

Eriks död[redigera | redigera wikitext]

Kung Eriks grav i Västerås (här tillfälligtvis utan regalierna ovanpå som Gustav III lät flytta hit från broderns grav i Uppsala.[5]).

Den 26 februari 1577 avled Erik. Författare från slutet av 1500- och från 1600-talet har ingenting märkligt att berätta om Eriks död. Samuel von Pufendorf ("Continuirte einleitung", tr. 1686) omnämner för första gången i tryck att Johan beordrat Eriks avrättning medelst gift (antagligen hämtade han uppgiften ur Johannes Messenius' "Scondia illustrata", som då endast var tillgänglig i manuskript, och som även innehåller uppgiften om att det skall ha varit förgiftad ärtsoppa). De flesta historiker från 1700- och 1800-talen vidhöll denna uppgift. Senare författare ansåg, vissa på grund av de skriftliga källorna, andra av medicinska skäl, att Erik dött en naturlig död. Vid en gravöppning under ledning av anatomiprofessorn Carl-Herman Hjortsjö och förre riksantikvarien Martin Olsson påbörjades den 20 januari 1958 en undersökning av Eriks kvarlevor, hittades betydande mängder arsenik . Efter att ha utfört ingående textilhistoriska, kemiska och medicinska analyser kom man fram till att "fynden i sin helhet ger … fullt stöd för antagandet att Erik XIV blivit förgiftad med arsenik".[1]

Hans kvarlevor förvaras i en sarkofag i Västerås domkyrka. Fötterna har separerats från benen.[6] Detta var en vanlig metod för att förhindra de döda att gå igen.

Erik XIV:s författarskap[redigera | redigera wikitext]

Faksimil av en pennteckning av Erik XIV på titelbladet till ett ex. av Strabons "De situ orbis".

Under fångenskapen, vilken Karin Månsdotter delade till juni 1573, sysselsatte sig Erik med litterära arbeten. Han utförde en (numera förlorad) översättning av Johannes Magnus Svea och Göta krönika och fortsatte med sina latinska dagboksanteckningar (de som fördes under fångenskapen är dock alla förlorade).

Dessutom skrev Erik bland annat omfattande anteckningar i kanterna och på otryckta blad i ett exemplar av Sabellicus' "Opera omnia", delvis med en spetsig träpinne och sotvatten. Dessa anteckningar, som förvaras i Kungliga biblioteket i Stockholm, gick till större del ut på att försvara hans regeringsåtgärder samt rätten till kronan för de barn Karin fött honom. I såväl Sabellicus' Opera som i ett exemplar av Strabons "De situ orbis" (i Kungliga Vetenskapsakademiens bibliotek i Stockholm) har Erik gjort en mängd teckningar (jämför vidstående två figurer), "måhända de äldsta av någon bevisligen svensk konstnär" (Ahlqvist). Däremot är Erik inte författare till de två psalmer (nr 180 i 1819 års psalmbok, Beklaga av allt sinne och nr 373 O Gud, vem skall jag klaga i densamma) och den kärleksvisa ("Väl är den, som vitt från höga klippor" etc.), vilka länge tillskrivits honom.[källa behövs]

Erik XIV:s älskarinnor[redigera | redigera wikitext]

Se även: Frillohopen

Erik hade flera älskarinnor innan han gifte sig, så kallade frillor, varav Agda Persdotter nämndes redan under Kalmartiden. Hans barn med Agda Persdotter anförtroddes systern Cecilia Vasa, och Karin Månsdotter.

Barn[redigera | redigera wikitext]

Barn med Karin Månsdotter:

  1. Sigrid, (1566–1633), förklarad legitim genom äktenskapet
  2. Gustav, (1568–1607), född inom äktenskapet
  3. Henrik, (1570–1574), född efter avsättningen
  4. Arnold, (född 1569 eller 1572, död 1573), född efter avsättningen

Barn med frillan Agda Persdotter:

  1. Virginia Eriksdotter (1559–1633) 1585 eller 1586 gift med den svenske frälsemannen landshövdingen Håkan Knutsson Hand (död 1633).
  2. Constantia Eriksdotter (1560–1649) G.m. kammarjunkaren Henrik Frankelin (d. 1610)
  3. Lucretia Eriksdotter (1564–levde ännu 1574) dog ung.

Barn med frillan Karin Jakobsdotter:

  1. ett barn vars namn man inte känner. Barnet begravdes år 1565.

Anfäder[redigera | redigera wikitext]

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Johan Kristiernsson Vasa
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Erik Johansson Vasa
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Birgitta Gustavsdotter Sture
 
 
 
 
 
 
 
 
Gustav I Vasa
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Måns Karlsson Eka
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Cecilia Månsdotter Eka
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sigrid Eskilsdotter Banér
 
 
 
Erik XIV
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Johan V av Sachsen-Lauenburg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Magnus I av Sachsen-Lauenburg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Dorothea av Brandenburg
 
 
 
 
 
 
 
 
Katarina av Sachsen-Lauenburg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Henrik I av Braunschweig-Wolfenbüttel
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Katarina av Braunschweig-Wolfenbüttel
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Katharina av Pommern
 
 
 

Populärkultur[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i] Larsson, Lars-Olof (2005). Arvet efter Gustav Vasa. Stockholm: Prisma. ISBN 91-518-4773-6 [sidnummer behövs]
  2. ^ Carlqvist, Knut (1996). Kung Erik av folket. Stockholm: Timbro. ISBN 91-756-6285-X [sidnummer behövs]
  3. ^ [a b] Grundberg, Malin. Ceremoniernas makt. maktöverföring och genus i Vasatidens kungliga ceremonier. Nordic Academic Press. Sid. 75-76, 81-86 
  4. ^ ”"Henrik Normans resa till Erik XIV: kröning 1561"”. Historisk tidskrift. 1885. 
  5. ^ Leif Landen ISBN 91-46-21000-8 s. 218
  6. ^ Janson, Erik (2004). Tiden och döden: kungliga gravöppningar. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Sid. 116. Libris 9411308. ISBN 91-46-21019-9 (inb.) 

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Erik XIV i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1907)
  • Carlqvist, Knut (1996). Kung Erik av folket. Stockholm: Timbro. ISBN 91-756-6285-X 
  • Grundberg, Malin, Ceremoniernas makt. Maktöverföring och genus i Vasatidens kungliga ceremonier, Nordic Academic Press, 2005
  • Larsson, Lars-Olof, Arvet efter Gustav Vasa, Prisma, 2005.
  • Andersson, Ingvar, Erik XIV, Wahlström och Widstrand, 1948.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]