Karl I av England

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Karl I
Porträtt av Karl I av Daniel Mytens från 1632
Kung av England
Regeringstid 27 mars 1625–30 januari 1649
Kröning 2 februari 1626 i Westminster Abbey i London
Företrädare Jakob I
Efterträdare Oliver Cromwell (Englands lordprotektor)
Kung av Skottland
Regeringstid 27 mars 1625–30 januari 1649
Kröning 18 juni 1633 i Holyrood Abbey
Företrädare Jakob I
Efterträdare Karl II
Kung av Irland
Regeringstid 27 mars 1625–30 januari 1649
Företrädare Jakob I
Efterträdare Oliver Cromwell (Irlands lordprotektor)
Gemål Henrietta Maria av Frankrike
Ätt Huset Stuart
Far Jakob I
Mor Anna av Danmark
Född 19 november 1600
Dunfermline Palace
Död 30 januari 1649
Avrättad på slottet Whitehall Palace
Begravd 7 februari 1649
Windsor
Karl I, målning av Anthonis van Dyck från 1636.

Karl I (engelska: Charles I), född 19 november 1600Dunfermline Palace i Skottland, död 30 januari 1649 i Westminster i London (avrättad), var kung av England, Irland och Skottland från 1625 till 1649. Han störtades av parlamentsstyrkorna anförda av Oliver Cromwell i det engelska inbördeskriget.

Första tid[redigera | redigera wikitext]

Karl I var son till Jakob I av England och Anna av Danmark. Karl, som var föräldrarnas andre son, föddes i Dunfermline i Skottland, fick 1605 titeln hertig av York, blev vid sin äldre broder Henriks död 1612 tronföljare och erhöll i november 1616 titeln prins av Wales. Redan 1614 hade förhandlingar av kung Jakob inletts om Karls giftermål med en spansk prinsessa, och de fortsattes med avbrott till 1623, då Karl och faderns gunstling hertigen av Buckingham företog en resa till Madrid i februari till oktober för att göra slag i saken. Då de emellertid där upptäckte, att förbindelsens politiska syfte, återgivandet av Pfalz åt Karls svåger, den fördrivne kurfursten Fredrik V, inte var möjligt, och då enighet ej kunde uppnås om den grad av religionsfrihet Englands katoliker skulle få åtnjuta, avbröts förhandlingarna, varpå Karl och Buckingham efter hemkomsten påtvingade Jakob sin nya skarpt antispanska politik.

Karl slöt nu i stället fördrag om giftermål med franske kungen Ludvig XIII:s syster Henrietta Maria i (november 1624) och äktade henne genom ombud (1 maj 1625), en månad efter det att han vid sin faders död, 27 mars samma år, efterträtt denne på tronen. I strid mot det bestämda löfte han hade givit till parlamentet utfäste sig Karl i giftermålsfördraget att bevilja katolikerna en friare ställning. Detta blev upphovet till den med åren allt mer fördjupade schism mellan honom och folkrepresentationen som senare kom att orsaka hans fall.

Karl I av England och Skottland, målning av Anthonis van Dyck från cirka 1635.

Konflikten med parlamentet[redigera | redigera wikitext]

Schismen mellan Karl I och parlamentet gällde först gunstlingen Buckinghams maktställning (till dennes död 1628), sedermera kungens godtyckliga beskattningsåtgärder och våldsamma ingrepp i undersåtarnas personliga och religiösa frihet; utöver detta stämde Karls vacklande utrikespolitik illa överens med parlamentets varma sympatier för de beträngda protestantiska trosbröderna på kontinenten. Mycket missnöje bland puritanerna väckte den av ärkebiskop Laud ledda högkyrkliga uniformitetspolitiken, och Irlands kraftige styresman, earlen av Strafford, vilken redan tidigare genom skriftliga råd styrkt Karl i hans envåldstendenser, uppväckte, då han 1639 hemkallades och blev ledande minister, emot sig inom puritanska och parlamentskretsar stor förbittring. När Karl, efter att ha misslyckats i sitt försök att påtvinga de presbyterianska skottarna episkopalismen, sökte ekonomiskt stöd hos engelska parlamentet för att tukta dem med vapenmakt, utvecklade sig konflikten till en kris.

Inbördeskrigets inledning[redigera | redigera wikitext]

Det så kallade "korta parlamentet" (13 april-5 maj 1640) upplöstes, eftersom det krävde förlikning med skottarna som villkor för penninganslag. Skottarna företog därpå ett infall i England, och Karl blev tvungen att sammankalla ett nytt parlament, det så kallade "långa parlamentet", som öppnades 3 november samma år. Detta gick djärvt till räfst med envåldspolitikens verktyg, av vilka Karl offrade Strafford och Laud, som avrättades; inskränkningar i kungamakten beslöts, och Karls vacklande politik endast påskyndade konfliktens mognande till ett inbördeskrig. Karl lät resa sitt standar i Nottingham (22 augusti 1642), intog en fast ställning kring Oxford och vann till en början flera framgångar mot parlamentets oövade trupper. De kungliga truppernas nederlag vid Marston moor (2 juli 1644) och Newbury (27 oktober samma år) följdes av resultatlösa förhandlingar i Uxbridge (januari till februari 1645), samtidigt varmed Karl utan framgång sökte från flera håll skaffa sig utländsk hjälp.

Kriget vänder[redigera | redigera wikitext]

Parlamentshärens nyorganisation genom Oliver Cromwell och dennes seger vid Naseby (14 juni 1645) avgjorde striden. Karl nödgades ta sin tillflykt till den i England inryckta skotska hären (vid Newark, 5 maj 1646), intrigerade där utan framgång med presbyterianerna och utlämnades vid skottarnas hemfärd (januari 1647) till parlamentets ombud, men bortfördes i juni samma år av kornett Joyce från Holmby house för att stärka independenterna i hären under deras konflikt med parlamentet. Förgäves sökte han genom löften om personliga fördelar vinna härens ledare för sin sak, och genom hemliga förhandlingar med skottarna framkallade han det så kallade "andra inbördeskriget" (maj-augusti 1648). Karl hade i november 1647 flytt till ön Wight och hölls där i förvar på Carisbrook castle, varifrån han - sedan härens ledare, trötta på hans intrigspel, beslutat att ställa honom till räkenskap för inbördeskrigets olyckor och utdrivit rojalisterna ur parlamentet - flyttades först till Hurst castle och sedan till Windsor (december 1648).

Rättegången[redigera | redigera wikitext]

Det "rensade" underhuset beslöt (6 januari 1649) att ställa honom inför en domstol; han försvarade sig i Westminster hall, underkände den olagliga domstolens kompetens, dömdes 27 januari som tyrann, mördare och landsförrädare till döden samt avrättades 30 januari på en utanför Whitehall i London upprest schavott. Han anses allmänt varit den förste kung att dömas i domstol, och fick på grund av sin avrättning inom vissa kretsar namnet "martyrkonungen".

Eftermäle[redigera | redigera wikitext]

Karl efterlämnade sönerna Karl och Jakob, som efter varandra blev kungar av England, samt döttrarna Maria, förmäld med Vilhelm II av Oranien och moder till kung Vilhelm III, och Henrietta Anna, förmäld med hertig Filip av Orleans.

Karl saknade inte begåvning, men hade ingen människokännedom och förmåga att förstå och tillägna sig andras synpunkter. Han delade till fullo sin faders åsikter om kungamaktens gudomliga ursprung och oinskränkta omfattning samt torde däri på god tro ha sökt berättigande för de löftesbrott, vilka i förening med hans böjelse för skiftande intriger till sist vållade hans undergång. I sitt enskilda liv var han ett mönster i rena seder och högkyrklig religiositet; hans estetiska läggning gjorde honom till en beskyddare av vitterhet och konst, men förledde honom även till slösaktighet och praktlystnad. Karls skrifter utgavs i Haag 1651.

Barn[redigera | redigera wikitext]

  1. Karl
  2. Karl II av England
  3. Mary, gift med Wilhelm II av Oranien
  4. Jakob II av England
  5. Elizabeth av England
  6. Anne
  7. Katharina
  8. Henrik, hertig av Gloucester
  9. Henrietta av England, gift med Filip av Orléans. Från henne härstammar jakobiternas tronpretendenter efter Henrik Benedict Stuarts död 1807.

Anfäder[redigera | redigera wikitext]

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Matthew Stewart, 4:e earl av Lennox
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Henry Stuart, Lord Darnley
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Margaret Douglas
 
 
 
 
 
 
 
 
Kung Jakob I (VI)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kung Jakob V av Skottland
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Drottning Maria I av Skottland
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Maria av Guise
 
 
 
Kung Karl I
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kung Kristian III av Danmark
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kung Fredrik II av Danmark
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Dorothea av Sachsen-Lauenburg
 
 
 
 
 
 
 
 
Anne av Danmark
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ulrik av Mecklenburg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sofia av Mecklenburg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Elisabeth av Danmark
 
 
 

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Karl, 1904–1926.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]